Jag är en människa som ber. Varje dag. Många gånger. Idag har jag bett om beskydd för bilfärden till och från Fredriks föräldrar. Jag har också bett att vi skulle hinna i tid när jag var lite väl tidsoptimistisk vid skjutsen av Arvid och hans kompisar till fotbollslägret i Sundom. Och jag har bett att Arvids lag skulle få en fin matchkväll. Inte att de skulle vinna – det ber jag aldrig – men att matchkvällen skulle vara fin. Det kan den ju vara på många olika sätt. Även om just den här matchkvällen var fin i form av två segrar.

Så här ber jag varje dag. Det är liksom min ständiga påminnelse om att jag är i Guds hand. Att han har koll. Att jag inte behöver vara rädd.

Men så ber jag också ordentligt. Uthålligt. Har en bok där jag skriver upp de där böneämnena som jag bär på länge. Vissa står kvar för alltid. Fadderbarnen. De egna barnen. Fredrik. De andra står där tills något avgörande har hänt. Vissa långa perioder, andra ännu längre, andra korta. Där finns vänner vars världar fallit omkull. Där finns vänner som väntar och väntar och väntar. Där finns vänners sjuka mammor. Där finns vänners sjuka barn.

Sällan kan jag göra något avgörande när någons liv går sönder, men jag kan finnas där och jag kan be. Så åtminstone det gör jag.

När något avgörande sedan händer ritar jag en ram runt det böneämnet i min bok. Jag drar inte streck över, för jag vill se vad som har stått där. Jag vill kunna se och jag vill kunna minnas vad Gud har gjort.

Igår fick jag rama in ett nytt böneämne. Länge har det haft en hedersplats i min bönebok, men nu äntligen får den bönen vila. Nu äntligen fick den en ram av kulspetspenna och tacksamhet.

Och jo. Jag vet att jag inte kan veta att det är Gud som ligger bakom den där ramen eller någon av de andra. Dels för att mycket kunde ha hänt också utan den där bönen och dels för att jag ju inte kan veta att Gud hör bön eller ens finns. Men jag tror ju verkligen det. Och alla de där många inramade böneämnena hjälper mig att minnas varför jag gör det.

Bara någon timme före bönen fick en ram skrev jag Han har inte glömt dig till min vän.

Han hade inte gjort det.

Igår hade jag två jobbmöten i Helsingfors och efter det andra hoppade jag på mitt gamla närtåg och åkte till min gamla hemstation. Där väntade en av mina bästisar på mig och sedan vandrade vi omkring i det Södra Haga där vi båda har bott och vi var enormt nostalgiska.

Vi besökte rhododendronparken. Sällan, om någonsin, har den blommat så här lite när sommarlovet börjat.

Det fanns en glasskiosk vid parken. Vi köpte spännande smaker.

Vårt tredje och sista Helsingfors-hem. Här bodde vi i fem hela år. Här hade vi det bra i fem hela år. Hildes första hem.

Vårt andra Helsingfors-hem. Här bodde vi i nästan fyra år. Arvids första hem. Här äger vi den bostad som vi hyr ut till världens i särklass bästa hyresgäster.

Här är den springbrunn där Ingrid fyra-fem år ibland spontant satte sig ner på knä, knäppte sina små händer och bad en bön. Det var både jättefint och jättepinsamt.

Gamla hem, bönefontäner, exotiska växter… Framför inget av det behövde jag bli fotad. Men så kom vi hit och jag Drabbades med största möjliga D:

Min gamla skola. Min än så länge enda. De här trapporna har jag tagit tusentals gånger. De här trapporna undrar jag om man ens kan ta med tunga steg? Jag gjorde det aldrig.

Ingen gång är en skolbyggnad lika nostalgisk som är träden är ljusgröna och luften löftesrik.

Vi gick långt och länge, min bästa vän och jag. Vi mindes mycket och talade mycket. Skrattade många gånger.

Tänk. Det är nästan i dagarna tretton år sedan vi flyttade till Helsingfors. Och nästan i dagarna tre år sedan vi flyttade därifrån. Bra var det, bra blev det.

Och henne. Som jag var nostalgisk med. Som jag aldrig ens hade träffat då för tretton år sedan och som jag inte kan tänka mig livet utan nu… Henne släpper jag aldrig.

Insåg plötsligt i går att det i år är 20 år sedan jag själv blev student.

Jag bjuder på några bilder ur mitt studentalbum. Till skillnad från dagens studenter har jag ju inte tusen att välja på, men här kommer några bilder på pappersbilder i fysiskt album.

Min gymnasietid var en fantastisk tid. Jag var så yr och vilsen och osäker när jag började gymnasiet och när jag gick ut några år senare var jag nästan helt du med den jag var och den jag ville vara och bli. Att en sådan resa kan göras på tre ynka år är egentligen helt osannolikt och vissheten om att det ändå kan bli just så är väl en av orsakerna till att gymnasiet är en plats jag älskar. Det är en kort tid. Det är ofta en avgörande tid.

De här pojkarna… De är guld. Det var under de här åren som jag för första gången hade vänner som jag faktiskt kände mig helt och hållet trygg med. Det är deras förtjänst.

Den här tjejen… Tjugo år har gått så snabbt att jag stundvis kan tvivla på att det faktiskt har gått tjugo år, men så ser jag min yngsta lillasyster som på bilden är yngre än till och med mitt eget yngsta barn och jag inser att det nog gått en hel del tid. Ändå.

Och jag och Kaj. Som var viktig redan under gymnasietiden och som kom att bli ännu viktigare under studietiden.

Lite visste jag, mycket trodde jag. Ännu mer hoppades jag. Lite som nu, när jag tänker efter. På något plan vet jag mindre nu, på andra plan tusen gånger mer.

Vad jag skulle säga till den Amanda som blev student för tjugo år sedan? Egentligen ingenting. Hon hade det bra då. Hon har det bra nu.

Så kanske jag skulle säga just det. Att du har det bra, och det vet du redan. Men att du också om tjugo år, när du är dubbelt äldre, kommer att ha det lika bra.

Skulle jag säga att du om ett halvt år kommer att träffa världens bästa man? Som du väljer och som osannolikt nog väljer också dig? Som får dig att strunta i din regel om att inte ha en pojkvän innan du fyller tjugo? Som blir din första pojkvän? Som du också om tjugo år hoppas att ska få vara din enda? Som du sedan bygger ett liv och en familj med?

Nja. Kanske inte. Hade hon ens trott mig? Hade hon velat veta? Vill vi egentligen någonsin veta något av det där största och mest avgörande?

Är det inte lite det som är charmen med liv? Att vi vet så lite? Men hoppas så mycket?

Jag var förälder i nästan fjorton år innan jag lyckades få en skolavslutningsbild på barnen. Å andra sidan har jag bara haft sju chanser, så hur hård ska jag vara mot mig själv?

Är så tacksam för trygga, bra vuxna som har gjort att alla tre tagit lätta steg till sina vardagsplatser alla dagar också det här året. Är så tacksam för kompisar som är pålitliga och roliga och snälla. Och outtröttliga fotbollsspelare. Är så tacksam för att sommarlovet känns mera som en lyx än en livsnödvändighet, skolåret må ha varit långt men det har inte varit övermäktigt.

Är mest tacksam av allt för att de här tre är mina. Att fatta det lär ta fjorton år till. Minst.

– Mamma, tror du att jag på riktigt kommer att bli fotbollsproffs? frågar han mig en dag.

Jag överväger mitt svar noga. Minns att Christoph Treier på en föreläsning sa att vi inte behöver ta ner våra barn på jorden förrän de är typ femton. Vi behöver inte prata om möjligt och rimligt före det. Arvid är nio. Långt ifrån femton.

– Det beror nog mycket på hur mycket du är beredd att göra för att bli det, säger jag. Som ändå vill hålla mig till någon slags sanning.

Och så ger jag ett exempel som visar att motivationen ju nog har gränser. Och det skrattar vi åt tillsammans. Inser väl båda två att det ändå är långt till tolvåriga Tim Sparv som bollade ensam hemma på gården före skolan.

Å andra sidan är han bara nio. Och jag tror att han bollar med sina kompisar minst tio timmar i veckan utöver lagets träningstid, så fort snön nästan försvinner. Igår hade de träning klockan sex, men han och bästa kompisarna blev kvar på fotbollsplan och kom hem först efter nio. Inför kvällens match var det samling klockan sex, men de här pojkarna var på plats redan fem. Han tycker mer om jämna förluster än krossande segrar och vet att tufft motstånd gör att man växer.

Inte vet jag hur långt det räcker. Tror ju inte att det räcker så jättelångt, men det behöver jag inte säga högt. Och behöver det inte heller göra. Om drömmen om proffskarriären ger så många timmar i veckan innehåll och glädje och rörelse och frisk luft så är det faktiskt tillräckligt. Mer än tillräckligt.

När hon gick i gymnasiet fick jag vara hennes lärare och hon blev särskild för mig. När hon sedan blev student blev jag bjuden på kalas. Det säger nog ganska lite om mig och ganska mycket om henne och hennes mamma, men det var en stor glädje att få vara med. Sedan dess har vi träffats ibland, hållit kontakten.

I samband med ett av mina skolbesök fick jag se henne som lärare. Av allt hon kunde ha valt att bli – och det var mycket – valde hon att bli lärare. Hon kom gående med en liten orolig hand i sin och under den där stunden fick jag se hur hon var den oroliga elevens trygghet. Hon var lugn, hon var där. Hon var kärlek.

Och hon var på helt rätt plats.

Att få se min gamla elev tillsammans med hennes elev var starkt. Jag fick svälja lite hårt och blinka några gånger innan jag kunde börja prata.

Visst tar vi hand om henne, om min gamla elev? Visst ser vi till att hennes arbetsvillkor är så pass rimliga att hon fortsätter vara den lärare vi behöver att hon är? Visst ser vi till att hennes arbetsbild möjliggör att hon kan och orkar och hinner vara en annan människas trygghet? Visst ser vi till att människor som hon – som var lärare långt innan de började studera pedagogik – vill och vågar välja det här jobbet?

Hon var på helt rätt plats. Må hon vilja fortsätta vara det.

Hon är vår minsting, men i ögonen på dem hon kallar småttingarna är hon stor. För alltid vill jag minnas hur det såg ut när Hilde fem år kom till dagis och möttes av kramar av människor ännu mindre än hon själv.

– Hilde kommer! kunde en liten ropa och så kom de rusande mot henne. Och hon kramade dem. Så där som större kramar mindre. Lite milt, lite klappande.

– Hej hej, sa hon med lugn röst och lät lite som en mormor.

– Småttingarna älskar mig, sa hon en gång med både lycka och nöjdhet i rösten.

Tänk att få känna sig så älskad.

Inte heller vill jag glömma hur Hilde och hennes allra bästa dagiskompis möttes i en stor varm kram varje morgon. Och hur kompisen liksom lyfte upp Hilde några centimeter i luften i varje sådan kram.

Tänk att få vara så älskad.

Inte är det ju konstigt att Hilde har velat gå till sitt dagis varje dag i två års tid. Det har varit en fantastisk plats för henne. Som de har sett henne, som de har hjälpt henne växa. Som de har beaktat hennes utmaningar, men alltid sett människan framom skadan. Alltid alltid alltid.

Inte heller det vill jag glömma. För alltid vill jag minnas också det.

Idag fick jag nosa lite på mitt kommande jobb. Och vet du vad? Det doftade gott. Väldigt gott. Jag tror det blir jättebra. Jag tror att det kanske blir till och med jättebäst.

Sådär från sidan kan det säkert se ut som om alla bitar fallit på plats helt osannolikt väl. Riktigt så enkelt är det inte – riktigt så enkelt är det kanske aldrig. Men också vägar som inte är enkla och spikraka kan leda fram till något som senare ter sig som regnbågens slut. Det har jag sett hända förr. Och det kan hända igen. Och igen.

Vi skriver ju hela tiden vår historia, alla vi som lever. Våra historier pågår och formas och skapas här och nu och varken du eller jag vet hur de kommer att sluta.

Mindre och mindre tar jag för givet. Allt mer ter sig som närmast osannolika gåvor. Det är stundvis ett onödigt intensivt sätt att leva, men jag varken kan eller vill något annat sätt.

Jag avslutar ett kapitel som bäst. Jag börjar ett nytt i augusti. Och trots att jag inte är speciellt mycket bättre på förändringar än min son (som också idag fällde några Origi-tårar) så har jag en osannolik frid.

Se där – ännu en osannolik gåva.

Och det hände sig att jag inte såg Champions League-finalen 2022 med min son. Istället såg jag den helt otippat med min gudson och eftersom han höll på Real Madrid var det på många sätt ett bra sällskap att se matchen med.

När jag kom hem till min egen son dagen därpå var han ledsen. Tåraledsen. Jag utgick från att det berodde på den snuvade CL-segern, men icke. Orsaken till att han grät var nyheten om att Divock Origi ska lämna Liverpool.

-Han har ju spelat i Liverpool typ hela mitt liv! Han har alltid funnits där! fick han fram mellan tårarna.

Älskade, lilla stora känsliga själ som verkligen inte tycker om förändring. Att ha svårt för förändringar är onekligen ett lite opraktiskt karaktärsdrag för en som tycker om fotboll. För spelare kommer och går. Tränare också.

Det är väl fansen – sådana som den gråtande Arvid själv – som är det mest varaktiga i fotbollsvärlden. De går ingenstans.

En gång var vi på Anfield. Många gånger vill vi dit igen.

Vi började i Gymnasiet Lärkan samtidigt, hon och jag. Hon som studerande, jag som lärare. Hon var strålande begåvad, jag gjorde mitt bästa.

Och någonstans måste mitt bästa ha räckt. För igår gifte hon sig och jag fick vara med på ett hörn, ett rätt avgörande hörn. Och trots att det tog tid som egentligen inte fanns just nu så ville jag verkligen vara just precis där.

Jag fick av förekommen anledning se rätt lite av henne igår, men jag fick se en hel del av några andra gamla studerande. Som nu är fullvuxna och har riktiga jobb, som har hittat sina platser och landat. Som är äldre än jag var när jag undervisade dem (!). Och som är lika fantastiska nu som de var då.

Jag visste vad jag hade. Varje dag i tio år visste jag att jag hade världens bästa jobb och inte en enda dag har jag behövt tänka att jag inte uppskattade det medan det varade. För oj, vad jag uppskattade.

I höst ska jag få nya studerande igen. Nya fantastiska. Lyckliga, lyckliga jag. Jag ska göra mitt bästa igen.