20 år

Insåg plötsligt i går att det i år är 20 år sedan jag själv blev student.

Jag bjuder på några bilder ur mitt studentalbum. Till skillnad från dagens studenter har jag ju inte tusen att välja på, men här kommer några bilder på pappersbilder i fysiskt album.

Min gymnasietid var en fantastisk tid. Jag var så yr och vilsen och osäker när jag började gymnasiet och när jag gick ut några år senare var jag nästan helt du med den jag var och den jag ville vara och bli. Att en sådan resa kan göras på tre ynka år är egentligen helt osannolikt och vissheten om att det ändå kan bli just så är väl en av orsakerna till att gymnasiet är en plats jag älskar. Det är en kort tid. Det är ofta en avgörande tid.

De här pojkarna… De är guld. Det var under de här åren som jag för första gången hade vänner som jag faktiskt kände mig helt och hållet trygg med. Det är deras förtjänst.

Den här tjejen… Tjugo år har gått så snabbt att jag stundvis kan tvivla på att det faktiskt har gått tjugo år, men så ser jag min yngsta lillasyster som på bilden är yngre än till och med mitt eget yngsta barn och jag inser att det nog gått en hel del tid. Ändå.

Och jag och Kaj. Som var viktig redan under gymnasietiden och som kom att bli ännu viktigare under studietiden.

Lite visste jag, mycket trodde jag. Ännu mer hoppades jag. Lite som nu, när jag tänker efter. På något plan vet jag mindre nu, på andra plan tusen gånger mer.

Vad jag skulle säga till den Amanda som blev student för tjugo år sedan? Egentligen ingenting. Hon hade det bra då. Hon har det bra nu.

Så kanske jag skulle säga just det. Att du har det bra, och det vet du redan. Men att du också om tjugo år, när du är dubbelt äldre, kommer att ha det lika bra.

Skulle jag säga att du om ett halvt år kommer att träffa världens bästa man? Som du väljer och som osannolikt nog väljer också dig? Som får dig att strunta i din regel om att inte ha en pojkvän innan du fyller tjugo? Som blir din första pojkvän? Som du också om tjugo år hoppas att ska få vara din enda? Som du sedan bygger ett liv och en familj med?

Nja. Kanske inte. Hade hon ens trott mig? Hade hon velat veta? Vill vi egentligen någonsin veta något av det där största och mest avgörande?

Är det inte lite det som är charmen med liv? Att vi vet så lite? Men hoppas så mycket?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s