Igår hade jag två jobbmöten i Helsingfors och efter det andra hoppade jag på mitt gamla närtåg och åkte till min gamla hemstation. Där väntade en av mina bästisar på mig och sedan vandrade vi omkring i det Södra Haga där vi båda har bott och vi var enormt nostalgiska.

Vi besökte rhododendronparken. Sällan, om någonsin, har den blommat så här lite när sommarlovet börjat.

Det fanns en glasskiosk vid parken. Vi köpte spännande smaker.

Vårt tredje och sista Helsingfors-hem. Här bodde vi i fem hela år. Här hade vi det bra i fem hela år. Hildes första hem.

Vårt andra Helsingfors-hem. Här bodde vi i nästan fyra år. Arvids första hem. Här äger vi den bostad som vi hyr ut till världens i särklass bästa hyresgäster.

Här är den springbrunn där Ingrid fyra-fem år ibland spontant satte sig ner på knä, knäppte sina små händer och bad en bön. Det var både jättefint och jättepinsamt.

Gamla hem, bönefontäner, exotiska växter… Framför inget av det behövde jag bli fotad. Men så kom vi hit och jag Drabbades med största möjliga D:

Min gamla skola. Min än så länge enda. De här trapporna har jag tagit tusentals gånger. De här trapporna undrar jag om man ens kan ta med tunga steg? Jag gjorde det aldrig.

Ingen gång är en skolbyggnad lika nostalgisk som är träden är ljusgröna och luften löftesrik.

Vi gick långt och länge, min bästa vän och jag. Vi mindes mycket och talade mycket. Skrattade många gånger.

Tänk. Det är nästan i dagarna tretton år sedan vi flyttade till Helsingfors. Och nästan i dagarna tre år sedan vi flyttade därifrån. Bra var det, bra blev det.

Och henne. Som jag var nostalgisk med. Som jag aldrig ens hade träffat då för tretton år sedan och som jag inte kan tänka mig livet utan nu… Henne släpper jag aldrig.