Jag är en människa som ber. Varje dag. Många gånger. Idag har jag bett om beskydd för bilfärden till och från Fredriks föräldrar. Jag har också bett att vi skulle hinna i tid när jag var lite väl tidsoptimistisk vid skjutsen av Arvid och hans kompisar till fotbollslägret i Sundom. Och jag har bett att Arvids lag skulle få en fin matchkväll. Inte att de skulle vinna – det ber jag aldrig – men att matchkvällen skulle vara fin. Det kan den ju vara på många olika sätt. Även om just den här matchkvällen var fin i form av två segrar.

Så här ber jag varje dag. Det är liksom min ständiga påminnelse om att jag är i Guds hand. Att han har koll. Att jag inte behöver vara rädd.

Men så ber jag också ordentligt. Uthålligt. Har en bok där jag skriver upp de där böneämnena som jag bär på länge. Vissa står kvar för alltid. Fadderbarnen. De egna barnen. Fredrik. De andra står där tills något avgörande har hänt. Vissa långa perioder, andra ännu längre, andra korta. Där finns vänner vars världar fallit omkull. Där finns vänner som väntar och väntar och väntar. Där finns vänners sjuka mammor. Där finns vänners sjuka barn.

Sällan kan jag göra något avgörande när någons liv går sönder, men jag kan finnas där och jag kan be. Så åtminstone det gör jag.

När något avgörande sedan händer ritar jag en ram runt det böneämnet i min bok. Jag drar inte streck över, för jag vill se vad som har stått där. Jag vill kunna se och jag vill kunna minnas vad Gud har gjort.

Igår fick jag rama in ett nytt böneämne. Länge har det haft en hedersplats i min bönebok, men nu äntligen får den bönen vila. Nu äntligen fick den en ram av kulspetspenna och tacksamhet.

Och jo. Jag vet att jag inte kan veta att det är Gud som ligger bakom den där ramen eller någon av de andra. Dels för att mycket kunde ha hänt också utan den där bönen och dels för att jag ju inte kan veta att Gud hör bön eller ens finns. Men jag tror ju verkligen det. Och alla de där många inramade böneämnena hjälper mig att minnas varför jag gör det.

Bara någon timme före bönen fick en ram skrev jag Han har inte glömt dig till min vän.

Han hade inte gjort det.