Jag tycker egentligen mest om vardag och rutiner och vanlighet. Sådan är jag, sådan har jag alltid varit. Men just nu är det här semesterlivet så gott att jag faktiskt inte längtar någonstans.
Vi är egentligen mest bara på sportplaner. Jag kunde säkert klaga över att hela den här sommaren går på sportens villkor, men jag klagar inte. Det blir antagligen inte många sådana somrar. Nu carpar vi allt diemen ur att vara sportfamilj. Senare blir det andra somrar.
Jag längtar inte någonstans.
Det skulle vara till morgondagens sportplan i så fall.
Idag har han haft födelsedag. Mannen i mitt liv. Och den här dagen har verkligen varit hans liv. Som det är nu när han är 42 år.
Vi sjöng och gav presenter på morgonen. Någon fick verkligen stretcha för att orka vänta med det ända till klockan 9:10. Någon annan fick verkligen stretcha för att orka vara med redan klockan 9:10. Sådant är hans liv.
Det var mestadels god stämning, liiite bråk om vems present som var bäst. Men bara lite. Sedan blev det myyyycket bråk om var vi skulle äta Fredriks födelsedagslunch och i något skede såg det märkligt nog ut att bli det enda ställe som Fredrik verkligen inte vill äta på. Men så var det någon annan som inte heller ville äta där och då hittade vi en annan lösning. Sådant är hans liv också.
Han har sovit två gånger (!) på dagen. En dryg timme (!) båda gångerna (!!!). Sådant är hans liv sällan, men kanske ålderdomen tog ut sin rätt. Födelsedagskvällen tillbringade han i Solf på match med det fotbollslag som han tränar och på seino tog vi kvällsdopp i Petsmo med några av våra viktigaste människor. Och tjugo före elva på kvällen sprang vi en femma tillsammans, han och jag. Sådant får hans liv gärna vara ännu oftare.
Han är helt underbar. Den snällaste jag vet. Den som får människorna omkring honom att blomma och växa. Min älskade. Min bästa vän.
Den dagsfärska 42-åringen, dagen till ära här stylad och fotad av Hilde.
Det är lördag och skolavslutningsdag. De stora barnen har åkt på vårfest, Hilde äter frukost hemma med oss. Om några timmar ska vi fira barnens kusins studentdag. Och plötsligt säger Hilde:
– Nu kom jag på att jag kan packa mina saker till fammo och faffa redan idag och ge väskan åt dem på Idas studentkalas så att de inte behöver komma ihåg den på måndag.
Hilde ska alltså besöka sina farföräldrar på måndag, de ska hämta henne på dagis och sedan ska hon åka till dem på övernattning.
Att ta med väskan redan på lördagen är ju en jättebra idé. Så behöver varken Fredrik eller hans föräldrar komma ihåg väskan på måndag. En idé som tyder på en framförhållning som ingen av Hildes syskon skulle ha haft i samma situation. Oklart om jag själv skulle.
En timme senare säger jag att hon kan börja packa sin väska. Hon meddelar att hon redan har packat. Jag kollar upp några saker. Pyjamas? Strumpor? Trosor? Byxor? Tandborste? Allt finns packat.
Det enda problemet är att väskan är lite tung. Hon vet inte hur hon ska få den ut till bilen. Så jag säger att hon kan lägga den i hallen så tar vi den sedan.
I bilen på väg på studentkalaset inser jag att jag inte har tagit med Hildes väska. Fredrik har inte heller gjort det. Vi kan inte svänga. Har varken tid eller råd (miljö och bränslepriser, ni vet). Så vi åker vidare och hoppas väl att Hilde också ska glömma.
När vi kommer fram ser vi väskan prydligt bredvid Hilde på sätet. Hon hade kommit ihåg den helt själv.
På studentkalaset berättar jag om väskan för Fredriks föräldrar. Och då berättar de att de ju hade glömt att ta med Hildes väska från oss när hon för någon månad sedan också var hos dem på övernattningsbesök. Det hade hon alltså kommit ihåg och nu tänkt ut en lösning på.
Hilde är fem år. Fem år.
Jag inser naturligtvis att den här förmågan antagligen är ett sätt på vilket hon kompenserar för att hon inte ser som vi andra. Och jag kunde kanske sörja att hon måste klara det här.
Men nej.
Jag är bara glad och tacksam för att hon har lyckats träna upp förmågor som jag inte har sett hos någon av mina andra barn i samma ålder. Hon är helt fantastisk och gång på gång visar hon mig att hon kommer att hitta sina egna vägar i livet och att de vägarna kommer att hålla och leda rätt.
Jag är alltid lite tvehågsen när högtiderna kommer. Vad vi har och vad vi inte har blir så enormt tydligt när vi ställer eller inte ställer till fest.
Själv har jag mycket och själv har jag många. Det säger jag helt utan stolthet och bara med tacksamhet. De flesta vill ha mycket och många, men långt ifrån alla får ha det så.
Så även om just jag har haft en enormt fin midsommar så finns tvehågsenheten ändå där. Kanske just därför. För alldeles för många andra har haft en helt annorlunda midsommar. En midsommar långt väldigt från midsommarkransar och långbord. De syns sällan i flödet de här dagarna. Men de finns.
Oj, så de finns.
Att få leva ett liv där högtider är enkla och okomplicerade och oladdade är i sanning en gåva. Inte ett livsmål jag skulle ha kunnat formulera som 15-åring när jag fortfarande hoppades på David Beckham, men ett livsmål jag verkligen ser värdet i nu.
Jag igår i min nya midsommarklänning. Tänk att orka och kunna och hinna bry sig om att ha en midsommarklänning.
Ikväll hade Arvids lag match. Igen. En hård match. Igen. Som slutade i förlust. Igen. Men det säger ingenting av värde om det här laget.
Ikväll var tre skadade spelare OCH deras familjer med och hejade på laget. Det säger inte alls allt om det här laget, men det säger något av värde.
Lag byggs på plan och på träningar. Men de byggs också av oss som står eller sitter på sidan om med hög puls. Också de gånger vårt eget barn står över en match.
Matchen börjar snart. Juniorerna står på rad och värmer upp genom att träna skott på mål. De flesta skotten kan kanske inte riktigt kallas skott, så är det ju ofta när spelarna är små.
Men så är det hans tur. Med mål och mening och fart och riktning skjuter han bollen mot mål. Mitt i krysset.
– Vem var det där? frågar en pappa imponerat, med beundran i rösten.
Det är min son.
Det är på dagen tre år sedan och vi är i Malax där Arvid ska spela sin allra första match med sitt fotbollslag. Vi har bara bott några veckor i Kvevlax, men han har redan ett lag. Ett lag där han blir en nyckelspelare, ett lag som tar emot honom med öppna armar.
Jag tror ju inte att han blir fotbollsproffs i framtiden, men när han var sju år och nyinflyttad fick han vara bäst i ettan på fotboll. Och den som tror att det väger lätt mot en proffskarriär vet inte vad det är att flytta en liten, känslig själ som man varit mer eller mindre orolig för de senaste månaderna. Att han fick börja en helt ny skola och redan från början vara ett fotbollsnamn… Det var stort. Det var nåd.
Och för alltid kommer jag att vara tacksam för att han just precis då fick vara just precis så bra. Bättre behöver det inte bli. Bättre kan det kanske inte bli.
Idag gick hon hem från dagis för sista gången, vår lilla Hild. Också för själar mindre dramatiska än min är det ju lite stort. Hon är inte lägre ett dagisbarn. Nu har hon sommarlov och sedan börjar förskolan.
Hon har haft ett jättefint dagis. Det daghem som varit hennes i två års tid har varit en plats präglad av trygghet, kärlek och glädje. Hon har blivit sedd, hon har blivit hörd. Hon har blivit tydligare. Och inte en enda gång har någon antytt att hon skulle vara en börda eller ett hinder eller ens en utmaning, trots de utmaningar hon har. Tvärtom. Många gånger har hon blivit kallad tillgång.
Tänk.
Inte är det ju bara sådär att lämna en sådan plats.
Och nu har vi inte längre något dagisbarn. Tänk det. I tretton år har vi varit dagisföräldrar. Nu är den tiden slut. Och trots att Hilde för oss känns ungefär tio gånger mindre än Ingrid gjorde i samma ålder så är det ju nog ett ofrånkomligt faktum – också vårt minsta barn börjar bli ganska stor.
Nästan för lycklig 