Det är lördag och skolavslutningsdag. De stora barnen har åkt på vårfest, Hilde äter frukost hemma med oss. Om några timmar ska vi fira barnens kusins studentdag. Och plötsligt säger Hilde:

– Nu kom jag på att jag kan packa mina saker till fammo och faffa redan idag och ge väskan åt dem på Idas studentkalas så att de inte behöver komma ihåg den på måndag.

Hilde ska alltså besöka sina farföräldrar på måndag, de ska hämta henne på dagis och sedan ska hon åka till dem på övernattning.

Att ta med väskan redan på lördagen är ju en jättebra idé. Så behöver varken Fredrik eller hans föräldrar komma ihåg väskan på måndag. En idé som tyder på en framförhållning som ingen av Hildes syskon skulle ha haft i samma situation. Oklart om jag själv skulle.

En timme senare säger jag att hon kan börja packa sin väska. Hon meddelar att hon redan har packat. Jag kollar upp några saker. Pyjamas? Strumpor? Trosor? Byxor? Tandborste? Allt finns packat.

Det enda problemet är att väskan är lite tung. Hon vet inte hur hon ska få den ut till bilen. Så jag säger att hon kan lägga den i hallen så tar vi den sedan.

I bilen på väg på studentkalaset inser jag att jag inte har tagit med Hildes väska. Fredrik har inte heller gjort det. Vi kan inte svänga. Har varken tid eller råd (miljö och bränslepriser, ni vet). Så vi åker vidare och hoppas väl att Hilde också ska glömma.

När vi kommer fram ser vi väskan prydligt bredvid Hilde på sätet. Hon hade kommit ihåg den helt själv.

På studentkalaset berättar jag om väskan för Fredriks föräldrar. Och då berättar de att de ju hade glömt att ta med Hildes väska från oss när hon för någon månad sedan också var hos dem på övernattningsbesök. Det hade hon alltså kommit ihåg och nu tänkt ut en lösning på.

Hilde är fem år. Fem år.

Jag inser naturligtvis att den här förmågan antagligen är ett sätt på vilket hon kompenserar för att hon inte ser som vi andra. Och jag kunde kanske sörja att hon måste klara det här.

Men nej.

Jag är bara glad och tacksam för att hon har lyckats träna upp förmågor som jag inte har sett hos någon av mina andra barn i samma ålder. Hon är helt fantastisk och gång på gång visar hon mig att hon kommer att hitta sina egna vägar i livet och att de vägarna kommer att hålla och leda rätt.