Ingrid sov längre och bättre än på länge. Det rekordet visste var det satt. Sällan har jag behövt åtta timmar sammanhängande sömn som nu när jag fick det. En dag som börjar med att jag är pigg och dagen ljus måste bli en ovanligt bra dag.

En annan av våra idolgäster ikväll:
– Jag tycker alla män i det här rummet ser bättre ut än Olle.

Jag tror den kommentaren säger mera om gästen än om männen eller Olle.

Jag har fått mycket fint, mycket som förtjänar min tacksamhet varje dag. Till allt det där fina i mitt liv hör inte kompisar som hängt med genom alla år. Jag har faktiskt inte en enda vän som jag känt sedan jag var barn. Men jag har många goda vänner som har hängt med genom några få år, och de känns inte sämre på något sätt. Och dem känner jag mig uppriktigt tacksam för varje dag.

 

I dag har jag tre bästa vänner (om man inte räknar med Fredrik). När jag säger ”en av mina allra bästa vänner” så menar jag en av dessa tre.

 

Den första lärde jag känna när jag var sjutton och det var ömsesidig vänskap vid första ögonkastet. Hon är och var redan då bara hälften så stor som jag och ryms i min handväska. När vi träffades hade jag bara pojkkompisar och hon bara flickkompisar. Hon fascinerades av hur naturligt jag umgicks med pojkar, jag fascinerades av hur djupa relationer hon hade med sina vänner. Hon motionerade flitigt och jag hade inte svettats på flera månader. Hon var ljuv och vän och jag tog lite för mycket plats. Också i dag är vi på många sätt väldigt olika. Hon har ett sjukt vackert hem, hon tar hand om sina blommor, hon njuter av sådant som jag finner tråkigt. Jag tycker om henne, jag beundrar henne. Vi kan prata om det mesta och trots att vi är så olika  förenas vi i så mycket. Hon bor för långt borta, eller så är det jag som gör det. Varje gång jag tänker på henne saknar jag så det gör lite ont, och samtidigt är jag så glad över att hon hör till mig. Jag älskar henne. Hon är en av mina allra bästa vänner.

 

Den andra lärde jag känna lite stegvis. Hon kom in i mitt liv via det faktum att min man och hennes man är kompisar. Hon sjöng på vår vigsel, men det är egentligen lite konstigt eftersom jag knappt kände henne då. Vi bodde aldrig på samma ställe och sågs sporadiskt under våra första år som bekanta. Men. När hon sedan bodde allra längst bort från mig åkte vi och hälsade på dem. Och efter fyra korta dagar var vi och våra liv sammanlänkade på ett alldeles unikt sätt. Och från och med de där fyra korta dagarna har vi vuxit ihop allt mera. Också hon är olik mig på många sätt. Hon är en arbetsmyra medan jag är lat. Hon är bisarrt välorganiserad medan jag är råddigare än någon mår bra av. Hon sjunger som en ängel medan jag bara sjunger gärna. Hon sparar medan jag slösar. Men också vi förenas i så mycket. Framför allt känns det som om vi inte bara råkat hitta varandra, det känns som om vi förts ihop. Och det är så spännande. Jag älskar henne. Jag skrattar och gråter med henne. Jag bär henne och jag blir buren av henne. Hon är en av mina allra bästa vänner.

 

Den tredje är den nyaste i mitt liv. Men den minst nya på jorden (det var en känga åt henne för hennes åldersnojor). Jag hörde talas om henne när jag var ny i stan och läste hennes blogg. Jag satt i timma och läste några av de vackraste, klokaste och mest välskrivna texter jag någonsin läst. Jag berördes så djupt. Och jag hoppades – men vågade inte riktigt tro- att vi skulle hitta varandra, för jag såg så mycket som stämde så bra. Vi hade vår första middagsdejt för ett drygt år sedan. Det har blivit många sådana dejter sedan dess. Av mina bästa vänner är hon den som förstår mig mest. Hon läser ungefär samma böcker som jag. Hon tycker också om att gå på teater. Hon följer med samma bloggar. Hon blir också irriterad på människor som gnäller och tycker synd om sig själva. Hon är också ett livsnjutande lustbarn någonstans där inne. Hon är vacker, hon är sann, hon är klok, hon är stark, hon har en blick som ser och ger liv. Jag ser upp till henne, jag vill lära mig av henne. Jag älskar henne. Hon är en av mina allra bästa vänner.

 

Dessa tre känner jag mig uppriktigt tacksam för varje dag.

Jag har fått mycket fint, mycket som förtjänar min tacksamhet varje dag. Till allt det där fina i mitt liv hör inte kompisar som hängt med genom alla år. Jag har faktiskt inte en enda vän som jag känt sedan jag var barn. Men jag har många goda vänner som har hängt med genom några få år, och de känns inte sämre på något sätt. Och dem känner jag mig uppriktigt tacksam för varje dag.

 

I dag har jag tre bästa vänner (om man inte räknar med Fredrik). När jag säger ”en av mina allra bästa vänner” så menar jag en av dessa tre.

 

Den första lärde jag känna när jag var sjutton och det var ömsesidig vänskap vid första ögonkastet. Hon är och var redan då bara hälften så stor som jag och ryms i min handväska. När vi träffades hade jag bara pojkkompisar och hon bara flickkompisar. Hon fascinerades av hur naturligt jag umgicks med pojkar, jag fascinerades av hur djupa relationer hon hade med sina vänner. Hon motionerade flitigt och jag hade inte svettats på flera månader. Hon var ljuv och vän och jag tog lite för mycket plats. Också i dag är vi på många sätt väldigt olika. Hon har ett sjukt vackert hem, hon tar hand om sina blommor, hon njuter av sådant som jag finner tråkigt. Jag tycker om henne, jag beundrar henne. Vi kan prata om det mesta och trots att vi är så olika  förenas vi i så mycket. Hon bor för långt borta, eller så är det jag som gör det. Varje gång jag tänker på henne saknar jag så det gör lite ont, och samtidigt är jag så glad över att hon hör till mig. Jag älskar henne. Hon är en av mina allra bästa vänner.

 

Den andra lärde jag känna lite stegvis. Hon kom in i mitt liv via det faktum att min man och hennes man är kompisar. Hon sjöng på vår vigsel, men det är egentligen lite konstigt eftersom jag knappt kände henne då. Vi bodde aldrig på samma ställe och sågs sporadiskt under våra första år som bekanta. Men. När hon sedan bodde allra längst bort från mig åkte vi och hälsade på dem. Och efter fyra korta dagar var vi och våra liv sammanlänkade på ett alldeles unikt sätt. Och från och med de där fyra korta dagarna har vi vuxit ihop allt mera. Också hon är olik mig på många sätt. Hon är en arbetsmyra medan jag är lat. Hon är bisarrt välorganiserad medan jag är råddigare än någon mår bra av. Hon sjunger som en ängel medan jag bara sjunger gärna. Hon sparar medan jag slösar. Men också vi förenas i så mycket. Framför allt känns det som om vi inte bara råkat hitta varandra, det känns som om vi förts ihop. Och det är så spännande. Jag älskar henne. Jag skrattar och gråter med henne. Jag bär henne och jag blir buren av henne. Hon är en av mina allra bästa vänner.

 

Den tredje är den nyaste i mitt liv. Men den minst nya på jorden (det var en känga åt henne för hennes åldersnojor). Jag hörde talas om henne när jag var ny i stan och läste hennes blogg. Jag satt i timma och läste några av de vackraste, klokaste och mest välskrivna texter jag någonsin läst. Jag berördes så djupt. Och jag hoppades – men vågade inte riktigt tro- att vi skulle hitta varandra, för jag såg så mycket som stämde så bra. Vi hade vår första middagsdejt för ett drygt år sedan. Det har blivit många sådana dejter sedan dess. Av mina bästa vänner är hon den som förstår mig mest. Hon läser ungefär samma böcker som jag. Hon tycker också om att gå på teater. Hon följer med samma bloggar. Hon blir också irriterad på människor som gnäller och tycker synd om sig själva. Hon är också ett livsnjutande lustbarn någonstans där inne. Hon är vacker, hon är sann, hon är klok, hon är stark, hon har en blick som ser och ger liv. Jag ser upp till henne, jag vill lära mig av henne. Jag älskar henne. Hon är en av mina allra bästa vänner.

 

Dessa tre känner jag mig uppriktigt tacksam för varje dag.

Okej. Tårarna som fälldes strax efter lunch, de där jag skäms över. Här kommer förklaringen.

 

För en tid sedan köpte jag och min man en lägenhet. Vi gjorde ett nybörjarmisstag som inbegrep skattebyrån och eftersom misstaget gjordes i mitt namn fick jag i uppdrag att reda upp det. För länge sedan (med mina mått mätt) ringde jag första gången. Jag hatar att ringa i ärenden där jag slussas mellan olika människor. Jag tror jag talade med fyra olika människor innan jag till sist fick veta var jag kunde hitta den blankett som måste sändas in. Redan den gången var det nära gråten.

 

Sedan dess har det varit nära gråten nästan varje dag jag kommit hem och märkt att jag inte fått något besked. För varje dag har jag vetat att jag kommit lite närmare den dag då jag måste ringa igen. Jag hatar som sagt att ringa i ärenden där jag slussas mellan olika människor. För någon vecka sedan satt vi en gräns för hur länge vi kunde vänta utan att ringa och kolla. I dag var den gränsen.

 

 

Efter lunch i dag lockan 12.40 måste jag ringa. Jag hamnade i den första telefonkön och fick till sist tala med en människa som skulle koppla mig till den som kunde det här. Jag talade med den människan och hon kopplade mig till den som kunde det här som kopplade mig till den som kunde det här som kopplade mig till den som… Jag fick dra samma berättelse varje gång. På min urusla finska. Jag blev lite mera frustrerad varje gång. Det är en lång berättelse. I synnerhet på min urusla finska, både för den som lyssnar och för mig som berättar.

 

 

12.19.56 kom jag äntligen till rätt person. På fyra ynka sekunder förklarar hon att min blankett kommit fram men att behandlingstiden är 3-4 månader och att de hör av sig senare. Hejdå.

 

 

Då grät jag faktiskt en tår eller två. Och skrattade samtidigt åt hur löjlig jag är. Och skämdes för att en sådan sak nästan kunde knäcka mig. 40 minuter i telefonsamtal varav fyra sekunder var vettiga. Hur farligt är nu det egentligen?

 

 

Vi firade beskedet (som ju varken var positivt eller negativt) med ett avsnitt How I. Och jag skämdes lite till.

Okej. Tårarna som fälldes strax efter lunch, de där jag skäms över. Här kommer förklaringen.

 

För en tid sedan köpte jag och min man en lägenhet. Vi gjorde ett nybörjarmisstag som inbegrep skattebyrån och eftersom misstaget gjordes i mitt namn fick jag i uppdrag att reda upp det. För länge sedan (med mina mått mätt) ringde jag första gången. Jag hatar att ringa i ärenden där jag slussas mellan olika människor. Jag tror jag talade med fyra olika människor innan jag till sist fick veta var jag kunde hitta den blankett som måste sändas in. Redan den gången var det nära gråten.

 

Sedan dess har det varit nära gråten nästan varje dag jag kommit hem och märkt att jag inte fått något besked. För varje dag har jag vetat att jag kommit lite närmare den dag då jag måste ringa igen. Jag hatar som sagt att ringa i ärenden där jag slussas mellan olika människor. För någon vecka sedan satt vi en gräns för hur länge vi kunde vänta utan att ringa och kolla. I dag var den gränsen.

 

 

Efter lunch i dag lockan 12.40 måste jag ringa. Jag hamnade i den första telefonkön och fick till sist tala med en människa som skulle koppla mig till den som kunde det här. Jag talade med den människan och hon kopplade mig till den som kunde det här som kopplade mig till den som kunde det här som kopplade mig till den som… Jag fick dra samma berättelse varje gång. På min urusla finska. Jag blev lite mera frustrerad varje gång. Det är en lång berättelse. I synnerhet på min urusla finska, både för den som lyssnar och för mig som berättar.

 

 

12.19.56 kom jag äntligen till rätt person. På fyra ynka sekunder förklarar hon att min blankett kommit fram men att behandlingstiden är 3-4 månader och att de hör av sig senare. Hejdå.

 

 

Då grät jag faktiskt en tår eller två. Och skrattade samtidigt åt hur löjlig jag är. Och skämdes för att en sådan sak nästan kunde knäcka mig. 40 minuter i telefonsamtal varav fyra sekunder var vettiga. Hur farligt är nu det egentligen?

 

 

Vi firade beskedet (som ju varken var positivt eller negativt) med ett avsnitt How I. Och jag skämdes lite till.

En av våra idolgäster ikväll:
– Andreas Carlson är konstig. Han har så vita tänder.
Jomen visst. Jag håller med i sak, men inte på grund av tänderna, åtminstone inte direkt. Däremot anser jag att han tar sig själv på lite för stort allvar.

En av våra idolgäster ikväll:
– Andreas Carlson är konstig. Han har så vita tänder.
Jomen visst. Jag håller med i sak, men inte på grund av tänderna, åtminstone inte direkt. Däremot anser jag att han tar sig själv på lite för stort allvar.

Jag är den gråtande typen. Ofta, gärna och ogenerat fäller jag tårar. Ja, jag grät när Victoria fick sin Daniel. Ja, jag grät när Mufasa dog. Ja, jag grät när Linn fick det tyngsta bloggpriset. Ja, jag grät när… Ja, jag är en sådan.

Men ibland skäms jag över mina tårar. De jag fällde klockan 13.20 hör till de skamsna. Jag ska förklara.

Är du också en gråtare? Skäms du över det?

Jag är den gråtande typen. Ofta, gärna och ogenerat fäller jag tårar. Ja, jag grät när Victoria fick sin Daniel. Ja, jag grät när Mufasa dog. Ja, jag grät när Linn fick det tyngsta bloggpriset. Ja, jag grät när… Ja, jag är en sådan.

Men ibland skäms jag över mina tårar. De jag fällde klockan 13.20 hör till de skamsna. Jag ska förklara.

Är du också en gråtare? Skäms du över det?