Okej. Tårarna som fälldes strax efter lunch, de där jag skäms över. Här kommer förklaringen.

 

För en tid sedan köpte jag och min man en lägenhet. Vi gjorde ett nybörjarmisstag som inbegrep skattebyrån och eftersom misstaget gjordes i mitt namn fick jag i uppdrag att reda upp det. För länge sedan (med mina mått mätt) ringde jag första gången. Jag hatar att ringa i ärenden där jag slussas mellan olika människor. Jag tror jag talade med fyra olika människor innan jag till sist fick veta var jag kunde hitta den blankett som måste sändas in. Redan den gången var det nära gråten.

 

Sedan dess har det varit nära gråten nästan varje dag jag kommit hem och märkt att jag inte fått något besked. För varje dag har jag vetat att jag kommit lite närmare den dag då jag måste ringa igen. Jag hatar som sagt att ringa i ärenden där jag slussas mellan olika människor. För någon vecka sedan satt vi en gräns för hur länge vi kunde vänta utan att ringa och kolla. I dag var den gränsen.

 

 

Efter lunch i dag lockan 12.40 måste jag ringa. Jag hamnade i den första telefonkön och fick till sist tala med en människa som skulle koppla mig till den som kunde det här. Jag talade med den människan och hon kopplade mig till den som kunde det här som kopplade mig till den som kunde det här som kopplade mig till den som… Jag fick dra samma berättelse varje gång. På min urusla finska. Jag blev lite mera frustrerad varje gång. Det är en lång berättelse. I synnerhet på min urusla finska, både för den som lyssnar och för mig som berättar.

 

 

12.19.56 kom jag äntligen till rätt person. På fyra ynka sekunder förklarar hon att min blankett kommit fram men att behandlingstiden är 3-4 månader och att de hör av sig senare. Hejdå.

 

 

Då grät jag faktiskt en tår eller två. Och skrattade samtidigt åt hur löjlig jag är. Och skämdes för att en sådan sak nästan kunde knäcka mig. 40 minuter i telefonsamtal varav fyra sekunder var vettiga. Hur farligt är nu det egentligen?

 

 

Vi firade beskedet (som ju varken var positivt eller negativt) med ett avsnitt How I. Och jag skämdes lite till.

Okej. Tårarna som fälldes strax efter lunch, de där jag skäms över. Här kommer förklaringen.

 

För en tid sedan köpte jag och min man en lägenhet. Vi gjorde ett nybörjarmisstag som inbegrep skattebyrån och eftersom misstaget gjordes i mitt namn fick jag i uppdrag att reda upp det. För länge sedan (med mina mått mätt) ringde jag första gången. Jag hatar att ringa i ärenden där jag slussas mellan olika människor. Jag tror jag talade med fyra olika människor innan jag till sist fick veta var jag kunde hitta den blankett som måste sändas in. Redan den gången var det nära gråten.

 

Sedan dess har det varit nära gråten nästan varje dag jag kommit hem och märkt att jag inte fått något besked. För varje dag har jag vetat att jag kommit lite närmare den dag då jag måste ringa igen. Jag hatar som sagt att ringa i ärenden där jag slussas mellan olika människor. För någon vecka sedan satt vi en gräns för hur länge vi kunde vänta utan att ringa och kolla. I dag var den gränsen.

 

 

Efter lunch i dag lockan 12.40 måste jag ringa. Jag hamnade i den första telefonkön och fick till sist tala med en människa som skulle koppla mig till den som kunde det här. Jag talade med den människan och hon kopplade mig till den som kunde det här som kopplade mig till den som kunde det här som kopplade mig till den som… Jag fick dra samma berättelse varje gång. På min urusla finska. Jag blev lite mera frustrerad varje gång. Det är en lång berättelse. I synnerhet på min urusla finska, både för den som lyssnar och för mig som berättar.

 

 

12.19.56 kom jag äntligen till rätt person. På fyra ynka sekunder förklarar hon att min blankett kommit fram men att behandlingstiden är 3-4 månader och att de hör av sig senare. Hejdå.

 

 

Då grät jag faktiskt en tår eller två. Och skrattade samtidigt åt hur löjlig jag är. Och skämdes för att en sådan sak nästan kunde knäcka mig. 40 minuter i telefonsamtal varav fyra sekunder var vettiga. Hur farligt är nu det egentligen?

 

 

Vi firade beskedet (som ju varken var positivt eller negativt) med ett avsnitt How I. Och jag skämdes lite till.

En av våra idolgäster ikväll:
– Andreas Carlson är konstig. Han har så vita tänder.
Jomen visst. Jag håller med i sak, men inte på grund av tänderna, åtminstone inte direkt. Däremot anser jag att han tar sig själv på lite för stort allvar.

En av våra idolgäster ikväll:
– Andreas Carlson är konstig. Han har så vita tänder.
Jomen visst. Jag håller med i sak, men inte på grund av tänderna, åtminstone inte direkt. Däremot anser jag att han tar sig själv på lite för stort allvar.

Jag är den gråtande typen. Ofta, gärna och ogenerat fäller jag tårar. Ja, jag grät när Victoria fick sin Daniel. Ja, jag grät när Mufasa dog. Ja, jag grät när Linn fick det tyngsta bloggpriset. Ja, jag grät när… Ja, jag är en sådan.

Men ibland skäms jag över mina tårar. De jag fällde klockan 13.20 hör till de skamsna. Jag ska förklara.

Är du också en gråtare? Skäms du över det?

Jag är den gråtande typen. Ofta, gärna och ogenerat fäller jag tårar. Ja, jag grät när Victoria fick sin Daniel. Ja, jag grät när Mufasa dog. Ja, jag grät när Linn fick det tyngsta bloggpriset. Ja, jag grät när… Ja, jag är en sådan.

Men ibland skäms jag över mina tårar. De jag fällde klockan 13.20 hör till de skamsna. Jag ska förklara.

Är du också en gråtare? Skäms du över det?

Människor är sällan så vackra som när det går upp ett ljus. Det finns något så skönt över ett ansikte som förmedlar ny upptäckt eller ett nytt sätt att se på omvärlden och allt det där andra.

Människor är sällan så vackra som när det går upp ett ljus. Det finns något så skönt över ett ansikte som förmedlar ny upptäckt eller ett nytt sätt att se på omvärlden och allt det där andra.

Jag tycker om How I met your mother. Men det håller oss vakna under timmar då vi kunde få värdefull sömn. Vi har inte somnat före ett på flera dagar. Men jag älskar Ted och tror det är värt det.

Det händer saker på bildfronten.

 

1. För en vecka sedan kom jag plötsligt ihåg att jag har en sytemkamera. Min iphone har lockat fram en pinsam lathet i mig som gör att jag inte halat fram min nikon på ett helt halvt år. ńr verkligen inte stolt. Samtidigt inser jag att jag inte har en aning om var min kamera finns. Vilket är bara dåligt.

 

2. För typ fem dagar sedan hittar Fredrik min kamera. Jag hyllar honom.

 

3. För typ tre dagar sedan hittar Fredrik laddaren till min kamera. Jag fortsätter hylla.

 

4. I dag hittar jag en kabel som kan överföra bilder från kamera till dator.

 

5. Ja. Här kommer lite av resultatet av de fyra ovannämnda punkterna. Jag kan ta bilder igen.

 

 

 

 

 

 

6. Jag inser att jag har mycket att påminna mig om. Och mycket att lära. Hoppas ni snart får se bilder som förtjänar era blickar.