Jag beskriver mig själv med en händelse som inträffade i dag: under reprisen av utröstningsdelen i gårdagens Let’s dance gråter jag två gånger. Första gången för att människorna med Figge-t-skjortor hejade så tappert och passionerat på honom också efter att han fick duellera. Andra gången för att en människa med så vackert leende som ger ett så sympatiskt intryck som Figge fick lämna tävlingen.
Sådan är jag.
Den här fredagen är antagligen den skönaste fredagen på väldigt länge. Det finns jobbiga saker, men inte ens de kan riktigt ta ifrån mig känslan av hur underbart det är med fredag och en ledig helg.
En av de mindre jobbiga sakerna i kategorin jobbiga saker är min nya hårfärg som nu har en vecka på nacken. Den ska åtgärdas i morgon. Jag är lite rädd att vi ska upprepa händelsen från våren 2007 när jag färgade håret fem gånger på fyra dagar. Fredrik är mycket rädd att vi ska upprepa händelsen.
Nästa gång mina kloka systrar säger att jag alltid ångrar mig när jag färgar mitt hår mörkt ska jag lyssna på dem före jag lägger färgen i håret. Nu har jag antecknat det. Kanske jag minns det den här gången.
Vi har goda, goda vänner som saknar oss och som vi saknar. Som vi inte har haft kvalitetstid med sedan någon gång före julen. Som bor mindre än en kilometer från oss. Så dumt. Så fel. Jag vet inte vad vi har hållit på med sedan julen, men nu just verkar våra liv ta för mycket av vår tid.
Den här kvällen blev helt annorlunda än jag hade trott när jag på väg hem från jobbet vid halv sex-tiden köpte vispgrädde med planer på att laga pannkaka. Det blev drygt fem tuffa timmar tillsammans med människor jag tycker enormt mycket om (inte dem jag har hemma, de fick klara sig utan mig). Det är svårt ibland. Också om och när man tycker enormt mycket om.
Min yngsta syster har österbottniskt sportlov vecka 9 och hon förgyller vårt hem med sin närvaro några dagar. Ingrid dyrkar henne. Också jag är imponerad.
– Det är ju sådan där färg så att det går lätt att få det blont igen, sa en person när hon såg min nya hårfärg. Det går liksom inte att tolka på så många olika sätt.
Det här är mest av allt ett tekniskt experiment. Men det kan också ses som den sista bilden av Ingrids babylockar.
Två flygresor senare är vi hemma igen. Hos den man vi tycker att är den bästa. I den lägenhet som är vår egen. I den stad som är vår nuvarande hemort men som vi inte riktigt kommer ihåg. När det gäller det sista talar jag bara för mig själv, det kan hända att Ingrid inte alls lyckats glömma allt som tillhör hennes vardag på samma sätt som jag lyckats glömma min.
Jag tror det är en gåva, att kunna koppla bort sin verklighet som jag kan. Efter ett par dagar i en liten kommun utanför Umeå hälsade jag på byborna och blev igenkänd av kassabiträdet på Ica. Och jag kunde inte för mitt liv komma ihåg hur det känns att gå längs den gata som är min egentliga hemgata, hur det känns att vänta på bussen när jag ska in till stan. Hur det känns att gå till jobbet. Hur det känns att jobba.
Den förmågan gör en semestervecka lång. Många är de som får vänta två-tre veckor innan pulsen gått ner, innan jobbrelaterade tankar slutar snurra i huvudet. Det blir så lite kvar av ledigheten då. Ett sportlov räcker ju ingenstans. Själv är jag utvilad och redo. Jag har kommit så långt bort från min vardag att jag hunnit sakna den och verkligen längta tillbaka.
Samtidigt måste jag erkänna att jag redan nu också längtar tillbaka till min syster.
Nu åker vi hemåt. Efter nio dagar och nio nätter utan hemland, plikter och älskad Fredrik. Nio nätter med syster och hennes genomunderbara familj.
I samband med vår senaste flytt hittade vi ett kuvert med våra bästa vänners namn på. I kuvertet låg ett tackkort från vårt bröllop drygt sex år tidigare. Usch för oss. De har ramat in bilden nu och har den på hedersplats i deras hem. Usch för oss.
