Ett lite otippat men mycket omtyckt semesternöje är att tjuvlyssna på Ingrid och hennes kusin när de pausar i leken och visar varandra verbal ömhet.
– Jag tycker att du är gullig, säger kusinen till Ingrid.
Han har tydligen bra smak.
– Jag tycker att du är gullig, säger Ingrid.
Också hon med smaksinne.
Men hon slutar inte där.
– Du är min bästa vän, säger hon med kraft i den annars så ljusa, ljuva rösten.
Sedan hinner de inte med fler kärleksförklaringar. Barnet ska nattas och de unga föräldrarna har tyvärr fått ett barn vars sömnvanor liknar deras mors. Det är en hel del spring och bråk innan hon sover, Emilia.

Oss hinner hon inte med just nu. Vi får läsa ostört, sitta ostört, leva ostört. Och visst njuter jag av det, det är ju relativt nytt. Men samtidigt saknar jag en kram nu som då. Och att få vara den hon kallar sin bästa vän.

– Jag tycker om dig, Oscar! sa Ingrid spontant.
Och det märks nog. Plötsligt vill de göra allt tillsammans och ha allt lika. Nu leker de skola en liten, liten, liten stund på nåder innan de ska i säng.

– Åh, har du böjt ut topparna?
– Nej, verkligen inte. Tyvärr blir det så här när det lockar sig.
– Aj ja… Men det ser ju ut som om du sku ha gjort det så där.
– Jag vet. Och det är ju det värsta. Tänk att någon kanske tror att jag VILL ha håret så här, att jag tycker att det är ett BRA förslag.

Det kan hända att det jag gör nu är svaret om frågan lyder: vad är att fiska efter tröst och ömkan?

Kameran ligger fortfarande kvar i bagageluckan efter snart fyra dagar på österbottnisk sommarsemester. Så får det vara. Så kanske det till och med SKA vara.

Vi firade midsomnarafton med några av de absolut bästa som finns i vårt liv, varav den ena fortsättningsvis är den minsta som finns i vårt liv. Och en annan så liten att den ett par månader till vilar under min bästa väns hjärta.

Vi har haft sovmorgon nästan jämt och njutit av att Ingrid sover tills klockan heter något med nio så gott som varje sommarlovsmorgon. Förutom då hon sover tills klockan är tio. Jag tänker tillbaka på tiden då hon tog sin första dsgslur redan halv nio och tänker på att det mesta är lättare nu.

I skrivande stund har jag laxlunch i magen och ser Ingrid leka med sina farföräldrar. Hon sparkar bollar, plockar blommor och tillreder maträtter.

Hon har sommarlov. Även om hon varje kväll i aftonbönen tackar för sitt dagis och ibland för att hon saknar det så tror jag nog att hon njuter ganska mycket. Lov är alltid lov. Hela familjen tillsammans är alltid hela familjen tillsammans.

Jag gjorde en helomvändning från skräckupplevelsen och valde en helt annan genre. Boken lär inte förändra mitt sätt att se på världen, men jag kan åtminstone vara ensam hemma och vistas utomhus i skymning. Och det är ju också användbara förmågor.

Vi umgicks inte bara med ekorrar i går utan hann också med en eftermiddagsvisit på en hög holme. Där fick vi träffa lite större och lite mera exotiska djur. Tack och lov åt ingen ur våra händer då. Även om någon mås nog försökte. Jag är väldigt starkt emot måsar.

Vi åkte in till centrum av två orsaker.
1. Att få åka spårvagn.
2. Att få äta glass.

Vi fick båda.

I går på restaurangen.

– Ingrid, vad vill du äta?

– Hamburgare.

– Men älskling, du brukar ju inte tycka om hamburgare.

Lång paus.

– Okej. Välj du då, mamma.

När självinsikten är begränsad är det fint om man är villig att ge över ansvaret åt andra.

Jag tycker fortfarande att det är lite roligt att jag aldrig haft så mycket närkontakt med vilda djur som i Helsingfors. 

Nu har jag lämnat lägerlivet bakom mig för den här gången och finns återigen i vardag kantad av pålitligt internet och inomhustoaletter. Landningen i verkligheten blir mjuk då vi har en av de bästa av familjer på besök några dagar. Jag kan knappt tänka mig hur tomt det skulle vara här utan dem. De fyller hållet av tjugo tonåringar och underbara ledarkolleger med bravur.