När mannen i mitt liv kom emot oss på perrongen så kom jag plötsligt ihåg varför det var vi lämnade den vackraste platsen och några av de bästa människorna. Att igen få vara med den allra bästa, han som tillsammans med mig skapar vårt liv och vår vardag, är oslagbart. Och att få se Ingrid rusa emot sin pappa och kasta armarna om hans hals gjorde mig nästan gråtfärdig. Observera att jag har lätt för sådant.
Jag grät ju nog också när jag strax efter lunch i dag kramade min syster hejdå.
Alltså varför var det jag skulle åka bort från den här platsen i morgon?
Så gav vi RG lkne ännu en chans (vi måste ju hemåt) och den här gången gick det smärtfritt. Trots ett ganska krävande resesällskap. Till Finland kom vi bara femton minuter senare än tänkt och en kvart gnäller man ju inte över.
För ett par dagar får jag vara på den plats som mycket väl kan vara den vackraste. Jag tänker mig att dagarna och kvällarna kommer att bestå av:
– god mat enligt fast tidtabell
– samtal på stranden
– solbad på stranden
– läsning på stranden
– badvaktande på stranden
Och allt ska göras utan smink i klänning. Semester.
Ibland blir det inte roligare än att man får höra resten av sällskapet skratta åt den film man själv valde medan man hjälper ett spyende barn på övrevåningen.
Och ibland känns det faktiskt helt okej.
Nu är ibland.
Det finns dagar då mitt bloggnamn provocerar till och med mig själv.
Okej att världen aldrig stannar upp, men ibland vill man ju inget annat än ligga på soffan hela dagen, tycka synd om sig själv, se på favorit dvd-boxen och leva på lösgodis och glassportioner. Och hur gör man då?
Och så plötsligt var nästan hela min ursprungsfamilj samlad i ett hus nästan utan fasad. Och det var plötsligt mycket viktigare än jag hade trott. Den sista länken är saknad men ändå närvarande. Och mycket älskad.
Ingrid fick hårband och hårspännen av mormor, morfar och den yngsta av hennes mostrar.
Ingrid tycker väldigt mycket om den yngsta kusinen.
Bland allt märkligt och roligt och förunderligt med att ha småbarn finns en sak som sticker upp över det mesta av allt det där andra:
att världen aldrig stannar.
Har du maginfluensa? Har du blivit arbetslös? Har du förlorat någon när och/eller kär? Livskrisar du?
Om du har barn så kommer världen att snurra vidare ändå. Då din värld delvis tar sig framåt på fötter i små lila crocs så stannar den aldrig.
Vi ryms så bra trots att vi lever storfamiljsliv. Det finns livsutrymme så det räcker åt alla. Men när vi skulle in till stan och ha med en sittvagn fanns bara en lösning. En sådär halvbra. Å andra sidan en lösning som också visar på det tillräckliga utrymmet.
