Jag vet inte vad du gjorde i dag. Själv tog jag på mig en lila klänning och blev gudmor ganska precis klockan fem. Jag fotade också mig själv i badrumsspegeln och insåg först efteråt att jag borde ha städat den istället.

Och sådär bara medan vi sitter och kvällsmyser med föräldrarna till vår dotters trolovade använder min man uttrycket ”våra förväntningar kan komma på skam” och jag hittar ännu en orsak att älska honom.

Ibland säger bloggare att de har fått så mycket genom sitt bloggande. Jobberbjudanden, choklad, klädesplagg och hårschampo. Jag har inte fått en enda sak. Inte ens rabattkuponger eller exklusiva inbjudningar.

Men.

Jag har fått en vän. Och det slår ju allt det där andra. Jag lärde känna henne genom hennes blogg, hon lärde känna mig genom min. Och sedan började vi umgås i verkligheten också. Och det slår ju allt det där andra.

Dessutom har hon försett mig med både hårschampo, lunchkuponger och senast ett bokpaket. Så indirekt har jag fått så mycket genom mitt bloggande.

– När kommer Adian? När kommer Adian? Nääär kommer Adian?
När jag inte längre orkade svara på frågan bjöd jag Ingrid på café. Alla vann.

Peppes bok (nästan onödigt att länka, som om ni inte skulle veta) sätter föga överraskande igång ordentliga diskussioner. Så fräscht! Och så roligt. Och så olika människor tycker och tänker. Det är nyttigt att märka att två människor som båda är intelligenta och eftertänksamma kan komma till så olika resultat.

Jag vet inte så mycket. Men jag vet att jag var hemma med Ingrid det drygt första halvåret och Fredrik ett knappt halvår efter det. Jag vet att han är den som tillbringar lite mera tid med henne på dagarna eftersom han är den som jobbar deltid. Jag vet att hon nu som treåring har två föräldrar som hon är precis lika van vid och trygg med. Jag vet att varken jag eller Fredrik känner att vi lämnar henne hos en mindre rutinerad förälder om vi åker bort för en vecka, ingen av oss sitter på resan och oroar oss för om hon får mat som hon klarar av och om hon har tillräckligt varma vantar. Jag vet att vi litar på varandra helt och hållet, litar på att den andra har tillräcklig koll. Jag vet att en krasslig Ingrid kan tröstas i två famnar. Jag vet att hon tyr sig till oss båda när hon är ledsen.

Jag vet inte om det här har att göra med det faktum att vi delade på föräldraledigheten. Men jag tänker att kanske. För när annars skulle det ha skett? När annars skulle hon ha fått lära sig att ta Fredrik lika mycket för given som hon tar mig?

För så här vägrar jag ha det, jag vägrar tro att det här är ett vettigt sätt att vara förälder: Kamratposten frågade i en undersökning vem barn pratar med när de är ledsna. 41 % vänder sig till sin mamma. 5 % vänder sig till pappa. Att jämföra med det faktum att 11 % inte vänder sig till någon. Vad är en pappa för de här barnen? Mera om undersökningen här.

Vi har fått en ny kylskåpsmagnet. Man får säga att den är fin.

Igår tog vi ett farväl. Jag är dålig på sådant men försökte vara tapper. Försökte tänka att ett halvt år ändå bara är ett halvt år. Och att andra sidan jorden ändå bara är andra sidan jorden.

Det gick sådär. Hur tapper jag än ville vara. Så tapper jag nu kunde vara.

För jag kommer ju att sakna så mycket. De kommer att fattas mig så många gånger. Det finns platser i vårt vardagsliv som är bara deras.

Och samtidigt som jag sörjer är jag så innerligt glad för deras skull, för den här möjligheten de fick och tog.

Jag har lagat tacogratäng till vårt fredagsmys. Hittade ett recept som kändes både hanterbart och levererande. Och förundrades över att en del människor vill bråka och verka intelligenta och viktiga också på receptsidor.

Är den värd det? har jag frågat ett par kolleger och ett par vänner. Jag bara visste att den skulle ta lång tid att läsa och jag ville veta om den förtjänade den tiden. Nu, med knappt tjugo sidor kvar, skulle jag säga Nja. Jag vet inte. Om den inte vore så brutalt omtalad skulle jag nog inte rekommendera den. För mig är det ibland ett självändamål att läsa sådant som är omtalat.

Och ja, på bilden försöker jag se ut som Knausgård själv gör på bokpärmen. För den prestationen skulle jag ge mig själv en sjua i skolvitsord.

Jag och mina fördomar.

1. I Österbotten finns inget att göra  – därför skaffar man barn så fort.

Nej, det finns faktiskt väldigt mycket att göra i Österbotten också. De flesta av mina vänner där gör lite för mycket, precis som mina vänner här. Att förstföderskorna är yngre i Österbotten beror antagligen snarare på värderingar och grupptryck.

2. Alla som bor på landet är händiga.

Nej, verkligen inte. Jag var inte händig när jag bodde på landet heller.

3. Alla som är från Helsingfors tror de är bättre än alla andra.

Nå förstås inte. Men, och rätta mig gärna om jag har fel, jag upplever ibland att en del huvudstadsbor vandrar omkring med en uppfattning om att alla andra helst av allt skulle vilja bo i Helsingfors men att en del bara är tvungna till ett sämre liv någon annanstans. Så inte att de är bättre, men att Helsingfors är bättre.

4. Att tala dialekt är töntigt.

Att inte kunna tala standardsvenska är besvärligt. Men jag har också, speciellt då jag jobbat som journalist, upplevt att det ibland kan vara väldigt besvärligt att inte kunna tala dialekt.

5. I Helsingfors vill alla veta var du bor – på basen av det bestämmer de om du är intressant eller inte.

Jag har aldrig märkt det. Ingen har någonsin visat något uppseendeväckande intresse för min boningsort. Kanske jag bara från början är så brutalt ointressant att det inte ens är värt mödan att ställa frågan.

6. Alla i Österbotten vill höra till Sverige.

Nej. Men många i Österbotten föredrar svenska tidningar och svensk tv helt enkelt för att de förstår svenska. Till skillnad från finskan då. Jag vill inte höra till Sverige. Men ibland vill jag bo i Sverige. Den känslan infinner sig dock allt oftare sedan jag flyttade till Helsingfors. Kom gärna med en psykologisk analys av det om du kan!

7. Helsingforsarna kan inte säga en enda mening utan att använda ett finskt ord.

Nog en enda mening. Mera än så säger jag ogärna och hänvisar till mitt yrke.

8. Nylänningarna är mästare på small talk, men kunde inte bry sig mindre om svaren.

Nej. Väldigt få människor i det här landet är mästare på small talk. Tyvärr betyder ju inte det att väldigt många människor i det här landet är mästare på att bry sig om svaren.