I september läste jag tolv böcker. Hittills i oktober har jag läst sex böcker. Jag känner mig onekligen lite stressad och pressad av mig själv.

Jag skulle bara få i mig lördagslunchen framför teven eftersom jag äter ensam. Låta någon lättsam eftermiddagsunderhållning hålla mig sällskap i brist på bättre. Och så råkade jag hitta Drömmen om ett barn. De flesta som känner till serien skulle knappast lägga likhetstecken mellan den och lättsam underhållning.

Och nu känns allt bara jobbigt.

Jag kommer kanske inte att kunna tänka på något annat än Anna och Anders på hela dagen. Helgen.

Jag är ganska optimistiskt lagd. Det är ju ofta bra men ibland är den egenskapen väldigt besvärlig. Till exempel när jag övertygar Fredrik om att en snabb runda till Ikea och lite lätt uppskruvande av hyllor är en god idé en fredag efter jobbet.

Det var det inte.

Kanske jag minns det till nästa gång nu.

Saker tar ofta längre tid och/eller är mera komplicerade än jag tror och/eller hoppas. Jag ska nog lära mig det någon gång. Kanske när jag är femtiotre.

Ibland låser vi in oss själva i vår egen uppfattning om vårt jag. I något skede bestämde jag att jag är en sådan som inte slutar med en bok mitt i och att jag inte är en sådan som håller på med flera böcker samtidigt. När jag väl hade bestämt det där skruvade jag nyckeln ett halvt varv och tappade bort den. Det blev väsentliga delar av mitt litterära jag.

Dessvärre kommer jag nu att utmana min egen syn på mig själv. Jag kommer att bryta mot en av mina överenskommelser med mig själv. Och de överenskommelserna är kanske de allra svåraste att bryta mot.

Få se om jag kan möta min egen spegelbild imorgon.

Vi påmindes om rikedomen i att ha kära nära. Jag fick mysa med min yngsta gudson och njöt av det samtidigt som jag saknade de gudbarn som bor för långt borta.

Inte för att låta som en pensionär men igår spelade jag domino med mitt barnbarn. Hennes mamma var också med.

Gott folk, denna dag har något historiskt hänt; efter några års mer och mindre ihärdigt bloggande har en läsare äntligen frågat var jag inhandlat ett klädesplagg. Jag är mera än tillåtet till mig av glädje. Kanske jag borde bjuda på mina outfits lite oftare.

Min klänning är till hela etthundra procent orimligt opraktisk. Vit och känslig. Jag väljer ändå att förlåta den eftersom den går att maskintvätta. Och eftersom den känns till nästan lika många procent orimligt söt.