Så här ser jag ut:
– när jag sitter på fint konditori med min äldsta syster och min yngsta systerdotter
– när vi tar en väl både förtjänt och behövd paus från alla andra barn
– när jag går omkring med ett på gränsen till osunt gott självförtroende för att vi just konstaterat att nästan vilken huvudbonad som helst fungerar på mig
– när mitt hår borde ha tvättats allra senast i går, helst någon dag tidigare
– när jag just konstaterat att jo, jag tyckte om den varma choklad det här stället erbjuder

Så nu vet ni hur jag ser ut när allt det här.

”Hon är mitt allt. Alla pratar om problemen men jag tror att det mer blir kul än besvärligt att flytta ihop. Du ser vi trivs ihop, Margit och jag. När jag inte är där går jag fram och tillbaka i lägenheten och tänker på henne.”

Ur DN:s reportage idag om 88-åriga Carl-Gunnar Söderholm som helst av allt vill att hans 86-åriga dementa fru Margit ska få flytta hem till honom.

Jag tänker å ena sidan att jag hoppas att någon gång under mitt jordeliv få uppleva sådan kärlek. Och å andra sidan tänker jag att all riktig kärlek har sitt pris och att sådan kärlek inte är något man vinner för en billig penning. Den finns aldrig på rea. Och samtidigt som jag nästan mest av allt tror på att kärleken alltid alltid alltid är värd sitt pris är jag ibland rädd att jag skulle visa mig inte ha råd.

Så mycket älskar jag att höstlova hos min syster och hennes familj att jag glömt bort hur mycket jag tycker om mitt riktiga liv. Har inte ens lite hemlängtan. Ägnar tvärtom stora delar av min vakna tid åt att undvika att tänka på att vi ska hem igen imorgon.

Är det jag som börjar bli gammal eller är varje avsnitt av Idol en påminnelse om hur otroligt oattraktivt artistjobbet måste vara? I mitt tycke skulle det vara så oerhört obehagligt att vara så beroende av publikens gillande. Att ropa saker som ”kom igen nudå” och sedan se andra människors applåder och jubel eller frånvaro av dessa som direkta tecken på hur bra man lyckades. Att det som räknas i det man gör alltid är så synligt, så kommenterat, så recenserat. Nej, jag vet inte. Hemska saker. Jag skulle inte klara av det. Att så många 16-åringar anses kunna klara av det förundrar mig mer och mer ju längre tillbaka i tiden min egen sextonårstid hamnar.

Däremot kan jag berätta att jag tycker om nästan alla i årets tävling, men att jag inte är ens närapå lika kär i någon som jag var kär i Tove för två år sedan.

Även om jag verkligen och varmt uppskattar Linns engagemang i min gissningslek gällande antalet älgar i vårt land så känner jag att hennes och Samis gissning lite grann förstörde mitt eget roliga. Observera kursiveringen i meningen ovan.

Som vi vet jobbar Sami som polis och nu utgår jag från att han därför är en väldigt skicklig älggissare. Jag antar att han på rak arm kan säga ungefär eller rentav precis hur många mera och mindre olyckliga bilförare som kör in i älgar årligen och att en sådan siffra underlättar gissningsarbetet betydligt. Jag antar alltså att deras gissning är väldigt nära sanningen. Och eftersom mitt eget älgsjälvförtroende är något lågt vet jag inte om jag vågar mig på en gissning som ligger väldigt långt från den som Linn och Sami gjorde.

Återkommer.

Ibland är det som om livet inte lärt en någonting alls. Idag åkte vi in till centrum med shoppingambitioner och med fyra barn varav den äldsta just fyllt just fyra och den andra snart fyller ett. Hur tänkte vi där? Liksom? Att vi faktiskt kom hem med barnvantar och nya vattenfärger är nästan värt medalj.

Ibland tror jag helt och fullt att ett av de största problemen för nutidsmänniskan är att vi ser väldigt små och väl utvalda delar av så många människors liv men så väldigt lite av samma människors verkliga kamper och tillkortakommanden. Det gör vår bild av människan så skev. Det gör oss själva så otillräckliga. Det gör bloggvärlden så grym.

Ingrid känner sig nästan sorgligt hemma på Ms RG 1. Båten har knappt hunnit starta och hon har redan diskuterat resans filmvisningar med personalen. Således tittar vi nu alla på tecknad film. Trots att jag inte har sett en enda under tjugo på båten förutom hon. Jag är antagligen nästyngst.

Under bilfärden norrut har jag funderat ganska mycket på hur många älgar det egentligen finns i Finland. Jag vägrar försöka googla fram ett svar före jag gjort en gissning. Hur många tror du?

Ibland måste jag älska bloggar som fenomen. Vilken lycka och glädje att en av mina bästa vänner via bloggen insåg att jag är i bil och således nåbar per telefon. Ett ljuvligt samtal med en ljuvlig människa. Och att hon i en bisats på slutet sa att min blogg känns väldigt okommersiell säger något om hennes ljuvlighet. Hon tyckte kanske synd om mig som aldrig får saker.