Hur tänkte översättaren här?

Härmed gissar jag att 45 000 älgar vandrar omkring i finländska skogar.

Något både underbart och frustrerande med barn är deras totala oförmåga att begripa sig på värdsliga ting såsom brådska och tid. När vi senast körde upp till Österbotten frågade Ingrid med jämna mellanrum (kändes som varannan minut vid ett tillfälle) när vi var framme. Och redan strax förbi Tammerfors började vi använda ordet snart som svar. Och jag förstod därför att hon grät av frustration när vi tre timmar senare faktiskt var bara sju minuter från målet och vi fortfarande använde ordet snart för att beskriva den tidsrymd som låg mellan oss och målet

Snart är det jul, sa jag åt henne just när vi bläddrade i en katalog. En halv minut senare sa jag att hon snart ska få gå till sängs.

Snart och snart.

RG levererade. Beräknad ankomsttid brukar ju hålla sådär halvbra men den här gången var både vi och väskor inpackade i bilen till och med före beräknad ankomsttid. Fantastiskt.

Fredrik levererade. Han körde som bilskolelärarnas heta mörkerkörningsdröm och vi kom hem snabbare och smärtfriare än jag hade vågat hoppas.

Jag levererade inte. Min enda uppgift var att hålla chauffören sällskap. När godiset var slut började jag pendla mera och mindre regelbundet mellan sömn och vaket tillstånd. Jag kan på inget sätt ta åt mig någon slags ära idsg.

Fredrik och jag intar frukost med Astriden i vårt liv. Som i dagarna upptäckt fröjden i att upplysa människor i sin omgivning om de ömma känslor hon hyser för dem. Detta samtal har vi fört minst tio gånger. Om dagen.
– Moster Maj?
– Ja?
– Jag tycker om dig!
– Och jag tycker om dig!

Så här ser jag ut:
– när jag sitter på fint konditori med min äldsta syster och min yngsta systerdotter
– när vi tar en väl både förtjänt och behövd paus från alla andra barn
– när jag går omkring med ett på gränsen till osunt gott självförtroende för att vi just konstaterat att nästan vilken huvudbonad som helst fungerar på mig
– när mitt hår borde ha tvättats allra senast i går, helst någon dag tidigare
– när jag just konstaterat att jo, jag tyckte om den varma choklad det här stället erbjuder

Så nu vet ni hur jag ser ut när allt det här.

”Hon är mitt allt. Alla pratar om problemen men jag tror att det mer blir kul än besvärligt att flytta ihop. Du ser vi trivs ihop, Margit och jag. När jag inte är där går jag fram och tillbaka i lägenheten och tänker på henne.”

Ur DN:s reportage idag om 88-åriga Carl-Gunnar Söderholm som helst av allt vill att hans 86-åriga dementa fru Margit ska få flytta hem till honom.

Jag tänker å ena sidan att jag hoppas att någon gång under mitt jordeliv få uppleva sådan kärlek. Och å andra sidan tänker jag att all riktig kärlek har sitt pris och att sådan kärlek inte är något man vinner för en billig penning. Den finns aldrig på rea. Och samtidigt som jag nästan mest av allt tror på att kärleken alltid alltid alltid är värd sitt pris är jag ibland rädd att jag skulle visa mig inte ha råd.

Så mycket älskar jag att höstlova hos min syster och hennes familj att jag glömt bort hur mycket jag tycker om mitt riktiga liv. Har inte ens lite hemlängtan. Ägnar tvärtom stora delar av min vakna tid åt att undvika att tänka på att vi ska hem igen imorgon.

Är det jag som börjar bli gammal eller är varje avsnitt av Idol en påminnelse om hur otroligt oattraktivt artistjobbet måste vara? I mitt tycke skulle det vara så oerhört obehagligt att vara så beroende av publikens gillande. Att ropa saker som ”kom igen nudå” och sedan se andra människors applåder och jubel eller frånvaro av dessa som direkta tecken på hur bra man lyckades. Att det som räknas i det man gör alltid är så synligt, så kommenterat, så recenserat. Nej, jag vet inte. Hemska saker. Jag skulle inte klara av det. Att så många 16-åringar anses kunna klara av det förundrar mig mer och mer ju längre tillbaka i tiden min egen sextonårstid hamnar.

Däremot kan jag berätta att jag tycker om nästan alla i årets tävling, men att jag inte är ens närapå lika kär i någon som jag var kär i Tove för två år sedan.

Även om jag verkligen och varmt uppskattar Linns engagemang i min gissningslek gällande antalet älgar i vårt land så känner jag att hennes och Samis gissning lite grann förstörde mitt eget roliga. Observera kursiveringen i meningen ovan.

Som vi vet jobbar Sami som polis och nu utgår jag från att han därför är en väldigt skicklig älggissare. Jag antar att han på rak arm kan säga ungefär eller rentav precis hur många mera och mindre olyckliga bilförare som kör in i älgar årligen och att en sådan siffra underlättar gissningsarbetet betydligt. Jag antar alltså att deras gissning är väldigt nära sanningen. Och eftersom mitt eget älgsjälvförtroende är något lågt vet jag inte om jag vågar mig på en gissning som ligger väldigt långt från den som Linn och Sami gjorde.

Återkommer.