Nu åker vi! Jag har som vanligt ett barns iver och ser fram emot att för andra gången i oktober åka utomlands.

Tolv unga kvinnor på en lång rad i biosalongens mörker. Två och en halv timme i en värld som kändes som en annan trots att den nog är vår. Var vår.

Jag fick skratta och gråta mycket och framför allt fick jag känna mycket. Och även om jag har träffat ganska få människor som känner lika mycket som jag själv så skulle du säkert också få uppleva någon slags känsla någon gång.

Det är spännande med filmer som tar tag i många olika människor men som tar tag i olika saker hos de här olika människor. Själv påmindes jag idag om det faktum att dumhet och lite white trashighet faktiskt inte är de värsta egenskaper en människa kan bära på. Intelligens och smak bär inte långt om det finns mycket grymhet. Också pastorns ord i filmen talade till mig: Om du kan älska dina fiender så har du redan vunnit.

Att tonåringarna (och de där två vuxna) som satt på samma rad som jag är guld gjorde ju på inget sätt kvällen mindre lyckad.

Igår läste jag ut en bok som var värd all den tid den fick.

På tal om unga åldringar och tonårstanter…

Ju längre jag lever här på jorden, desto mer främmande ter den sig. Vi människor går omkring och tror så mycket konstigt och ifrågasätter aldrig det. Som till exempel det här med att sex skulle vara bara för unga människor.

Jag föredrar i ärlighetens namn alla gånger att 70-åringar har sex framför att 14-åringar har det. Och då anses jag väl vara den märkliga. För vi tror ju någonstans att sex och kärlek i första hand är till för unga och vackra människor och att vi/de som inte tillhör den gruppen får nöja oss med att titta på och frenetiskt och förgäves drömma om att få uppleva något liknande.

På något sätt ser jag skräcken för pensionärssex som ännu ett frustrerande tecken på att vårt samhälle har en helt bisarr syn på människan. Den syn som gör att det finns 17-åringar som på allvar tror att de har det bästa i livet bakom sig och som tycker att livet helst får ta slut vid 45 så man inte behöver mögla ifrån det.

Tänk om vi har fel. Tänk om livets goda inte alls bara är till för de där några få som når ideal som nästan ingen av oss är gjorda för. Tänk om det är tillgängligt för oss alla!

Jag vill ju tro så. Och då anses jag väl vara den märkliga.

Vi fick dela livet med en fantastiskt fin familj ett par dagar. Nu fattas de oss.

Jag vet inte vad du gjorde i dag. Själv tog jag på mig en lila klänning och blev gudmor ganska precis klockan fem. Jag fotade också mig själv i badrumsspegeln och insåg först efteråt att jag borde ha städat den istället.

Och sådär bara medan vi sitter och kvällsmyser med föräldrarna till vår dotters trolovade använder min man uttrycket ”våra förväntningar kan komma på skam” och jag hittar ännu en orsak att älska honom.

Ibland säger bloggare att de har fått så mycket genom sitt bloggande. Jobberbjudanden, choklad, klädesplagg och hårschampo. Jag har inte fått en enda sak. Inte ens rabattkuponger eller exklusiva inbjudningar.

Men.

Jag har fått en vän. Och det slår ju allt det där andra. Jag lärde känna henne genom hennes blogg, hon lärde känna mig genom min. Och sedan började vi umgås i verkligheten också. Och det slår ju allt det där andra.

Dessutom har hon försett mig med både hårschampo, lunchkuponger och senast ett bokpaket. Så indirekt har jag fått så mycket genom mitt bloggande.

– När kommer Adian? När kommer Adian? Nääär kommer Adian?
När jag inte längre orkade svara på frågan bjöd jag Ingrid på café. Alla vann.

Peppes bok (nästan onödigt att länka, som om ni inte skulle veta) sätter föga överraskande igång ordentliga diskussioner. Så fräscht! Och så roligt. Och så olika människor tycker och tänker. Det är nyttigt att märka att två människor som båda är intelligenta och eftertänksamma kan komma till så olika resultat.

Jag vet inte så mycket. Men jag vet att jag var hemma med Ingrid det drygt första halvåret och Fredrik ett knappt halvår efter det. Jag vet att han är den som tillbringar lite mera tid med henne på dagarna eftersom han är den som jobbar deltid. Jag vet att hon nu som treåring har två föräldrar som hon är precis lika van vid och trygg med. Jag vet att varken jag eller Fredrik känner att vi lämnar henne hos en mindre rutinerad förälder om vi åker bort för en vecka, ingen av oss sitter på resan och oroar oss för om hon får mat som hon klarar av och om hon har tillräckligt varma vantar. Jag vet att vi litar på varandra helt och hållet, litar på att den andra har tillräcklig koll. Jag vet att en krasslig Ingrid kan tröstas i två famnar. Jag vet att hon tyr sig till oss båda när hon är ledsen.

Jag vet inte om det här har att göra med det faktum att vi delade på föräldraledigheten. Men jag tänker att kanske. För när annars skulle det ha skett? När annars skulle hon ha fått lära sig att ta Fredrik lika mycket för given som hon tar mig?

För så här vägrar jag ha det, jag vägrar tro att det här är ett vettigt sätt att vara förälder: Kamratposten frågade i en undersökning vem barn pratar med när de är ledsna. 41 % vänder sig till sin mamma. 5 % vänder sig till pappa. Att jämföra med det faktum att 11 % inte vänder sig till någon. Vad är en pappa för de här barnen? Mera om undersökningen här.