Idag, torsdagen den 27 september 2012,:

– såg jag en person som bara måste ha varit en praoelev från högstadiet. Som körde bil. Ålderdomen kommer och tar mig, helt klart

– har jag hela två saker inbokade på eftermiddagen och det blir enormt spännande att se om och hur jag kommer att orka med det

– har jag tillrett tomatsoppa för första gången i mitt liv och lyckades faktiskt ganska bra

– var vi tvungna att väcka Ingrid. Det var inte rolig för någon av oss

– sov jag tjugo minuter före lunch och kan inte minnas när tjugo minuter någonsin varit så väl utnyttjade

– började jag läsa en ny bok som känns lite jobbig eftersom det är så mycket prat om hundar

Denna dag har jag träffat en av mina bästisar och pratat på telefon med de två andra. Det kallar jag en bra dag. Tänk att jag får ha dem.

Dessutom har jag besökt kvinnokliniken och träffat den människa som för tillfället är den minsta i mitt liv (som är synlig och tillgänglig till skillnad från varelsen i min mage). Samt hans fina föräldrar. Han var överjordiskt fin. Sådär så att jag grät genast när jag såg honom. Och jag fick hålla honom. Han var ganska nöjd hos mig men började gny efter en stund. Då fick han vara i sin mammas famn istället och blev lugn direkt. Och jag kom ihåg det där; att redan en liten nyfödd Ingrid trivdes bäst hos mig. Det spelade ingen roll att det fanns rutinerade supermammor eller proffsiga barnmorskor i närheten – hon hade det helt klart bäst hos mig. Jag hoppas att min vän, som firar några dagar som mamma idag, får känna precis samma sak; att hon och hennes man är de överlägset bästa föräldrar som den lilla pojken någonsin kunde få eller önska sig. För så är det.

Jag läser att en man född 1990 har erkänt gårdagens kidnappning i Kotka. Och eftersom vi nu vet att faran är över och flickan mår bra är min första tanke; hur kan ett barn utföra en sådan handling? I min bok är nämligen alla människor födda på 90-talet och senare  alldeles för unga för kriminalitet och brott.

Och sedan inser jag några sekunder senare att en människa född 1990 faktiskt har varit fullvuxen i lagens ögon i fyra år redan. Det kommer inte att bli ungdomsanstalt eller mildrande omständigheter eftersom förövaren knappt är torr bakom öronen. För han är ju torr. Har varit det redan länge.

Det är jag som håller på att bli gammal.

Jag antar att vi är ganska många som framöver kommer att bo i kommentarsfältet till det här inlägget. För vem fastnar inte i något slags träsk vad gäller vardagsmaten?

Samtidigt finner jag det underhållande att Linn verkar tycka sig vara djupt nere i träsket. En människa som använder dragon, philadelphiaost, grön pesto, citronpeppar, rosépeppar och basiklika i sin vardagsmat har i min bok inga problem alls. Sådant använder jag inte ens  till fest. Kom tillbaka när du liksom jag tycker att makaroner och knackkorv utan sås och kryddor är en hyfsat bra lösning åtminstone ett par dagar i veckan!

Allt kostar. Morgonens sovinsats av Ingrid kostar att hon fortfarande är väldigt vaken och väldigt pigg. Vi andra är således tyvärr också väldigt vakna. Och väldigt trötta.

En orsak till att jag älskar att läsa är nog att jag inte klarar av starka berättelser i filmform. Om det blir för mycket (och det blir det lätt) måste jag få kontrollera bilderna själv och det får man som bekant inte när man ser film. Därför ser jag för det mesta harmlösa filmer som inte berör speciellt mycket. De viktiga och tuffa berättelserna läser jag mig till.

Igår skulle jag och min man se en harmlös film som inte skulle beröra speciellt mycket. Det gick dåligt. Filmen överraskade (jag skulle säga negativt och Fredrik skulle antagligen säga positivt) och jag skakade följaktligen som ett löv största delen av tiden. Resten av tiden lyckades jag krypa ut ur mitt eget skinn, se på spektaklet utifrån och bara förundras över det faktum att jag faktiskt verkar sakna hud.

Dessutom är jag rädd att en av karaktärerna i filmen lyckades förstöra ett av de ytterst få namn som både jag och Fredrik eventuellt efter en hel del kompromissande hade kunnat tänka oss att ge bebisen. På namnområdet har vi med andra ord inte gjort några framsteg alls.

Min mammaledighet gör att Ingrid får leva i sin egen rytm, den rytm som alltid blir till när hon får välja helt själv. Igår la vi henne som vanligt vid halv åtta, men hon somnade först efter halv elva. Och nu sover hon fortfarande. Hur hon ska hinna till dagis ens till lunch idag övergår mitt förstånd. Hennes åldersgrupp har pysseltimme mellan 9-10 på tisdagar. Det blev ju inte mycket av den idag med tanke på att Ingrid sov ännu när pysseltiden tog slut.

Det blir väldigt intressant och väldigt läskigt att se hur vårt liv börjar se ut om bebisen visar sig ha en radikalt annorlunda dygnsrytm.

Magiska måndag. Magiska. Hela gänget sov till någon gång efter nio, steg upp ur sängen någon gång vid halv elva och åt frukost efter det. Hann knappt tömma gröttallrikarna före vi sedan intog lunch (fast däremellan hann jag faktiskt producera en text som snart ska gå i tryck, så det var inte helt sant) och sedan åkte vi iväg. Till flamingo. Där vi aldrig tidigare varit trots att vi bott så nära så länge. Det är väl det som är att vara hemmablind.

Vi plaskade omkring i tre timmar och det var så mysigt. Det är ju inte alla som kan plaska på måndagar så folkmängden var på inget sätt irriterande. Allt var bara harmoni. Och jag, som aldrig i mitt liv varit så tung som jag är nu, kände mig plötsligt nästan fjäderlätt där jag flöt omkring i bassängerna. Jag kom att tänka på hur mycket och ofta jag simmade när jag väntade Ingrid och nu mindes jag varför.

Samtidigt finns det en stor orsak att låta bli. Som gravid är man (eller är det bara jag?) så mycket kropp. Och att då röra sig bland folk iklädd nästan ingenting alls känns på något sätt väldigt utelämnande. Att ha bikini i vecka 38 är som att vara ännu mera än naken i vanliga fall. Ungefär. Jag gjorde mitt bästa för att gömma mig under vattnet under största delen av vårt besök. Det gick halvbra de stunder vi tillbringade i den högst 30 centimeter djupa barnbassängen. 30 cm klart vatten döljer onekligen ganska lite av min nuvarande hydda. Så nästa simhallsbesök lär nog inträffa först när det bor en människa mindre inne i mig.

Vi har packat varsin ryggsäck och beger oss på måndagsutflykt. Älska att hela familjen har ledigt tillsammans alla måndagar till och med sommaren.

Ni minns bokhyllan? Jag följde rådet att tvinga på besök böcker och det har hittills gått ganska bra. För några dagar sedan var mina ungdomar här och de tog med sig ungefär femtio böcker när de gick hem. Tack tack tack! Och idag tog de mysiga söndagsgästerna också med sig några böcker hem. Det går absolut inte över en natt, men sakta men säkert blir böckerna faktiskt färre. Om någon känner att de vill göra en god gärning och är villiga att hämta litterära alster av varierande genre och kvalitet är det bara att meddela och komma på besök.

Jag har dock kommit till en insikt; jag måste börja köpa böcker med större eftertanke. Förutom när det är bokrea. Då tänker jag för all framtid unna mig att vara lite vild och okontrollerad. Och någon pocketbok kan jag absolut unna mig ibland (eller till och med lite ofta). Men dessa tunga, platstagande, dyra inbundna romaner som jag läser en gång och som sedan bara fyller vår bokhylla måste komma till i långsammare takt än tidigare.

Jag har kommit till en annan insikt också; jag måste sluta säga att en del av de böcker jag vill ge bort inte är speciellt bra. Folk litar tydligen på mitt omdöme och de rackarna blir jag aldrig av med om jag fortsätter med mitt destruktiva beteende.