Vi kom hem från bb den torsdag då Arvid fyllde två dagar. Dagen därpå kom min syster i fjärran land på besök. Hon och jag har tillsammans fem barn. Samtliga barn har fötts när vi bott i olika länder men vi har ändå alltid sett till att träffas väldigt kort därpå. Färska syskonbarn är ju så underbara. Systern tog fina bilder de där första dagarna hemma.

Av samma syster fick  Ingrid en tröja som hon bär med stolthet. Systern som kan nästan allt och lite till har själv broderat bokstäverna. Arvid fick en matchande. Med lite annan text, dock.

Jag och mina vackra, fantastiska äldsta yngre systrar.

Vi hängde enormt mycket under de första hemmadagarna. Och pysslade med Ingrids plastpärlor.

Och läste böcker i soffan medan vi lärde känna vår nya familjemedlem.

I något skede och av någon orsak som jag inte riktigt kan komma ihåg provade Ingrid min bästa kjol.

Hon målade också konstverk med vattenfärger.

Och systern gjorde röda pappersdekorationer som fick pryda (och fortfarande pryder) Ingrids rum.

Och så byggde vi med lego.

Vi gjorde vår första gemensamma utflykt.

Och vi myste.

När Arvid var en vecka gjorde han Ikea-debut.

Arvid och moster M.

Jag och den lilla varelse som nu går bland annat under namnen Arv, Parv, Parvis och Parvissimo.

När jag vaknade idag på morgonen visste jag betydligt mindre än jag vet nu. Jag hade till exempel ingen aning om att man kan misslyckas kapitalt när man kokar makaroner, men det gjorde jag/vi bara några timmar senare. Usch.

Inte heller hade jag någon aning om att en 45 minuters promenad kan kännas som en tre timmars tortyrsektion och att man faktiskt kan bli irriterad enormt många gånger på riktigt kort tid. Jag säger bara en sak: må vi nu under eftermiddagen inomhus skörda frukten av att vi faktiskt släpade oss ut en stund. För promenaden i sig var SÅ inte lyckad.

Jag tror det kom igår. Någon gång efter klockan tio på kvällen i samband med ett blöjbyte. Men jag är inte helt säker. Det jag vet är att han såg mig i ögonen och log brett med hela ansiktet och stängd mun. Visst har han bjudit på reflexleenden många, många, många gånger. Det här var något helt annat. Något som fick mitt känsliga hjärta att bli alldeles varmt och mjukt. Något som fick mina känsliga tårkanaler att reagera och flöda.

Händer just nu: Fredrik handlar frukost åt ett fyrtiotal tonåringar. Jag och barnen (så ovant, spännande och mäktigt att få säga det) väntar i bilen. De i baksätet. Jag i framsätet, spelar på min iphone. Och jag tänker att jag som barn nog aldrig hade trott att en vuxen med två barn skulle spela spel på det sättet. Med tekniken kom en ny sorts vuxna.

När jag kvällsläste igår fick jag plötsligt besök av ett litet rytande monster. Jag älskar att Ingrid är kreativ och påhittig, att hon dessutom tålmodigt genomför sina projekt och hittar lösningar när utmaningar dyker upp. Men jag älskar att inte att hennes skaparlust vaknar till liv någon gång efter nio. Det är inte då jag är som piggast på att dela med mig av den kraftigt begränsade pysselkunskap jag förvärvat under 29 år på jorden.

I väntan på den nya bebisen försökte jag förbereda Ingrid på det faktum att nyfödda typer nästan bara sover och äter. Så att besvikelsen över den nya familjemedlemmens passiva livshållning inte skulle bli alltför stor. Jag hade ju ingen aning om att jag och Ingrid skulle se på en babys förmåga på helt olika sätt.

Hon har nämligen blivit expert på att se allt han kan och ger honom beröm varje gång han:

– rapar

– klarar av ett blöjbyte utan skrik

– har öppna ögon och känns sådär pigg på livet (som kontrast till det vanliga dåsandet)

Och vilket beröm sedan. Åh, älskling! Mitt gullöga! Tänk att du kan så bra redan fast du är så liten. Storasyster älskar dig. Du är finast och sötast i hela världen. Du är vår Arv och vi är så glada att du finns.

Och världens kanske mest älskade lillebror tittar förvånat och obrytt tillbaka på den ljusa, högljudda varelsen som ibland trycker till honom när hon pussas och småkväver honom när hon kramas.

I alla fall.

– Arvid kan ju inte leka så bra ännu, sa jag ett par gånger riktigt i början.
Ingrid förstod inte vad jag talade om och han gjorde sådär som barn gör – han växte med det förtroende någon visade honom. Så visst leker han. När vi är kungahus eller hov är han alltid prins Arvid. Och i Lotta på Bråkmakargatan har han en självskriven roll som Jonas. Kanske en mera tillbakalutad och tonårig variant av Jonas. Men i alla fall. Med är han. Leker gör han.

Man kan ha åsikter om många olika ting. Till exempel om nappar (eller tuttar som de flesta väl säger i det här landet. Själv gör jag inte det). Vad tycker du? Är du en förespråkare eller en motståndare? Och varför? Bring it on. För just nu vet jag faktiskt inte riktigt hur jag ska ställa mig.

Arvid skämmer i regel bort mig med god nattsömn (så god som den nu kan bli med två matpauser per natt). Men i natt hade han svårt att somna om efter att han ätit andra gången. Han låg och smålät i sin säng och även om han varken ropade, härjade eller krävde någon åtgärd från mitt håll hade jag svårt att somna om. Och när klockan var lite över fem och Arvid och jag legat vakna i våra respektive sängar i en dryg timme drabbades jag för första gången sedan han föddes av självömkan och irritation över min situation.

I småfrustrerat tillstånd tog jag fram min ipad och läste igenom mina facebook-vänners statusuppdateringar. Och mitt bland dem fanns den värsta tänkbara. En bekant som berättade att hon aldrig fick amma sin son på natten. Som för några dagar sedan fick föda ett barn som lämnat jorden redan innan han kommit till den.

Jag behöver knappast säga att tårarna rann. Eller att jag plötsligt måste hålla Arvid. Eller att min irritation över att Ingrid låg raklång tvärsöver vår säng försvann på en gång, det var väldigt lätt att ömt flytta på henne lite och pussa henne på kinderna, hålla om hennes lilla hals. Och jag behöver knappast heller säga att jag där och då började be. Be för den familj som just nu går igenom min värsta mardröm, det mörkaste mörker jag kan tänka mig.  Och hur hjälplös jag än kände mig i min bön så kände jag mig samtidigt djupt tacksam över att jag får be och får tro att det på ett överjordiskt sätt kan bära åtminstone delar av den där smärtan, det där mörkret.

Visst är det jobbigt att vara vaken på natten när man är trött och bara bara bara vill sova. Men jag fick onekligen perspektiv där på småtimmarna.

Är det någon annan än jag som överväger att vara vaken vid midnatt för att bevittna Malins återkomst i bloggvärlden? Jag har saknat hennes skriverier så innerligt. Må hon inte ha uppskattat pausen så mycket att hon inte återvänder nu när november äntligen är här igen!