I väntan på den nya bebisen försökte jag förbereda Ingrid på det faktum att nyfödda typer nästan bara sover och äter. Så att besvikelsen över den nya familjemedlemmens passiva livshållning inte skulle bli alltför stor. Jag hade ju ingen aning om att jag och Ingrid skulle se på en babys förmåga på helt olika sätt.

Hon har nämligen blivit expert på att se allt han kan och ger honom beröm varje gång han:

– rapar

– klarar av ett blöjbyte utan skrik

– har öppna ögon och känns sådär pigg på livet (som kontrast till det vanliga dåsandet)

Och vilket beröm sedan. Åh, älskling! Mitt gullöga! Tänk att du kan så bra redan fast du är så liten. Storasyster älskar dig. Du är finast och sötast i hela världen. Du är vår Arv och vi är så glada att du finns.

Och världens kanske mest älskade lillebror tittar förvånat och obrytt tillbaka på den ljusa, högljudda varelsen som ibland trycker till honom när hon pussas och småkväver honom när hon kramas.

I alla fall.

– Arvid kan ju inte leka så bra ännu, sa jag ett par gånger riktigt i början.
Ingrid förstod inte vad jag talade om och han gjorde sådär som barn gör – han växte med det förtroende någon visade honom. Så visst leker han. När vi är kungahus eller hov är han alltid prins Arvid. Och i Lotta på Bråkmakargatan har han en självskriven roll som Jonas. Kanske en mera tillbakalutad och tonårig variant av Jonas. Men i alla fall. Med är han. Leker gör han.

Man kan ha åsikter om många olika ting. Till exempel om nappar (eller tuttar som de flesta väl säger i det här landet. Själv gör jag inte det). Vad tycker du? Är du en förespråkare eller en motståndare? Och varför? Bring it on. För just nu vet jag faktiskt inte riktigt hur jag ska ställa mig.

Arvid skämmer i regel bort mig med god nattsömn (så god som den nu kan bli med två matpauser per natt). Men i natt hade han svårt att somna om efter att han ätit andra gången. Han låg och smålät i sin säng och även om han varken ropade, härjade eller krävde någon åtgärd från mitt håll hade jag svårt att somna om. Och när klockan var lite över fem och Arvid och jag legat vakna i våra respektive sängar i en dryg timme drabbades jag för första gången sedan han föddes av självömkan och irritation över min situation.

I småfrustrerat tillstånd tog jag fram min ipad och läste igenom mina facebook-vänners statusuppdateringar. Och mitt bland dem fanns den värsta tänkbara. En bekant som berättade att hon aldrig fick amma sin son på natten. Som för några dagar sedan fick föda ett barn som lämnat jorden redan innan han kommit till den.

Jag behöver knappast säga att tårarna rann. Eller att jag plötsligt måste hålla Arvid. Eller att min irritation över att Ingrid låg raklång tvärsöver vår säng försvann på en gång, det var väldigt lätt att ömt flytta på henne lite och pussa henne på kinderna, hålla om hennes lilla hals. Och jag behöver knappast heller säga att jag där och då började be. Be för den familj som just nu går igenom min värsta mardröm, det mörkaste mörker jag kan tänka mig.  Och hur hjälplös jag än kände mig i min bön så kände jag mig samtidigt djupt tacksam över att jag får be och får tro att det på ett överjordiskt sätt kan bära åtminstone delar av den där smärtan, det där mörkret.

Visst är det jobbigt att vara vaken på natten när man är trött och bara bara bara vill sova. Men jag fick onekligen perspektiv där på småtimmarna.

Är det någon annan än jag som överväger att vara vaken vid midnatt för att bevittna Malins återkomst i bloggvärlden? Jag har saknat hennes skriverier så innerligt. Må hon inte ha uppskattat pausen så mycket att hon inte återvänder nu när november äntligen är här igen!

Jag har hört att det finns barn som har alldeles för tidiga vanor nu när vi har övergått till vintertid. De borde gå på kurs hos Ingrid. Hon är fortfarande alldeles ohyggligt klarvaken. Meddelade dock just med sin kraftfulla stämma att hon från och med nu tänker vara i sängen. Så det är kanske bara en lång stund kvar tills hon somnar. Till skillnad från en jättelång stund.

Jag har just motionscyklat mitt livs långsammaste tolv kilometer. Orsaken till det något släpiga tempot: att jag ammade tjugo minuter medan jag trampade.

Det var kanske mera än ni ville veta. Insåg jag när jag kände att det kanske var mera än jag ville berätta. Men gjort är gjort. Och bra gick det. Utmärkt, till och med.

När Arvid föddes för tre veckor sedan var han 50 cm kort och vägde 3444 gram.

Sex dagar senare vägde han 3700 gram. Hur lång han var då vet jag faktiskt inte.

Igår var det dags igen. Dessa små kollas verkligen upp mycket. Också om man är andragångsförälder. Då var han 54,5 cm lång och vägde 4085 gram. I hans rådgivningskort står det att han växer utmärkt.

Det som värmer mest är ändå att det också står att han har fin hy. Tänk om hans storasyster var profetiskt när hon hans andra levnadsdag la handen på honom och med stor bestämdhet i rösten sa:

– Den här bebisen är nog inte allergisk.

För typ tio dagar sedan började jag läsa en lång och långsam bok som jag nästan aldrig under dessa tio dagar har tyckt om. Idag läste jag äntligen ut den. Snart kan jag njuta av läsning igen. Hemska saker så skönt.

Och nu säger jag det igen en gång, för kanske fyrtionde gången; jag måste börja sluta läsa böcker som jag verkligen inte tycker om att läsa. Min tid är lite för dyrbar för det. Och min kärlek till läsningen lite för stor. När man ogärna gör något av det man egentligen tycker allra mest om att göra – då är något riktigt fel.