Jag kan knappt tro det själv men Ingrid är sjuk och hemma igen. Jag blindar och nyper mig själv i armen ibland men hon är alltid kvar när jag tittar igen. Och jag har tyvärr inte blivit bättre än sämst på hemma-med-sjukt-barn-grejen under de få dagar vi fick en paus från det.

6 veckor gammal har Arvid idag varit på sitt andra rådgivningsbesök. Han är 58,5 centimeter lång och väger 5020 gram. Enligt rådgivningskortet växer han fortfarande utmärkt. Och han tilldelades ett nytt adjektiv: spänstig. Vilket han minsann lever upp till. För den intresserade kan jag berätta att han har svängt sig från mage till rygg igen. Två gånger. Huden fick dock ingen komplimang idag, men inte heller kritik. I vår bok får det kritiklösa ses som en seger.

Den spänstige.

Jag skulle egentligen bara kolla en adress på fpa:s hemsidor men så ramlade jag över fpa-spelet där man ska svara på fpa-relaterade frågor. Det gick inte så bra för mig och som bäst sitter jag och funderar på hur osunt det skulle vara att spela en gång till för att få ett bättre resultat.

Kan någon (förutom Jolin) gissa var jag och Arvid har hängt idag? Ledtråd: jag tror att jag älskar stället.

En sista sak innan jag måste sova: med tanke på alla gäster vi haft under dagen (totalt 18 stycken) tycker jag det är roligt att jag haft pyjamasbyxor och Fredriks tröja precis hela dagen. Malenami-känslan från i lördags har bara dött.

Nio personer vakande till denna måndag i vår trea på 69 kvadrat. En knapp timme tidigare kom den första gästen. Sedan ännu några. Och så ännu några till. Till sist var vi 19 personer i vår lägenhet och tamburen svämmade över. Aldrig mår jag så bra som när tamburen svämmar över.

Det skulle i så fall vara när vardagsrummet svämmar över. Också det är fantastiskt på alla sätt.

I något skede blev folket hungrigt. Vi hade inte handlat för och planerat lunch för femton pers så det blev makaroner och maletkött med lite kalvfond och grädde. Ett säkert kort då sju av matgästerna var barn under sex år.

Och sedan började gästerna fly fältet och återvända till sina österbottniska och sverigesvenska vardagar. När de sista gästerna åkte vid fyra-tiden storgrät både jag och Ingrid och livet kändes tomt och hemskt. Sådär som det alltid gör för en del av oss när vi måste ta farväl av människor vi älskar.

Varför kan inte alla bara bo på samma ställe och alltid kunna vara tillsammans? Jag förstår inte. Det måste absolut vara en konsekvens av syndafallet.

som får mig att småsmälta.

Idag blev han döpt, vår älskade Arvid Karl-Oskar. Två föräldrar och fem faddrar bar fram den lilla pojken inför den Gud de tror och hoppas på. Och det kan hända att det är bland det finaste man kan få göra.

Ingrid är i dopskick.