Jag är en sådan som googlar. Som formulerar kryptiska meningar och frågor som jag ibland tror att ingen annan någonsin formulerat för att sedan märka att en massa andra redan gjort det och att en massa olika svar och erfarenheter finns samlade i något forum någonstans.

Som jag kan älska internet ändå.

Sedan Arvid föddes har jag ibland googlat fraser som jag kombinerat med ordet amning. Och jag har insett det magiska med amningen, det dom jag måste erkänna att jag aldrig förr insett. Är du beredd? Okej, här kommer det.

Det magiska är att amningen i sig själv är lösningen på alla problem som är förknippade med den.

Har du ingen mjölk? Amma mera! Gör det ont när du ammar? Amma mera! Blöder dina bröstvårtor? Amma mera! Har du för lite mjölk? Amma mera! Har du mjölkstockning? Amma mera!

Och jag tänker att det här måste vara ganska tungt att läsa för den som verkligen kämpar. Den som redan ammar tio timmar i dygnet för att kunna ge sitt lilla barn något gott. Den som då börjar amma fjorton timmar för att det kanske kan vara lösningen. Och så kanske det inte alls är det.

Överlag är jag lite skeptisk till det som nog ändå måste kallas amningshysteri. Jag finner det till exempel intressant att ingen på bb någonsin frågade om jag tänker amma min bebis. Och lika intressant finner jag det att väldigt många utanför bb sedan frågar om jag ammar min bebis.

Ganska många nya mammor svarar ändå nej på den senare frågan. Och det kanske är smärtsamt att behöva göra det. Kanske de där fjorton timmarna ändå inte gav önskvärt resultat. Kanske hon äter depressionsmedicin för att hon känt sid ledsen varje sekund sedan bebisen kom. Kanske bebisen totalvägrar och hon känner sig avvisad av den lilla människa hon älskar mest.

Kanske vi kan komma överens om att hon säkert berättar om hon ammar om hon vill.

(Och ja. Både jag och hon vet att du inte frågar av illvilja. Knappast ens av harmlös nyfikenhet utan bara för att du bryr dig. Men det kan ändå kännas väldigt tungt att vara tvungen att svara. Jag minns att jag en gång i en kolumn om samma ämne skrev såhär: Om jag inte vet vad du heter behöver du inte veta vad jag gör med mina bröst. Och mycket har hänt på fyra år, men jag tycker den meningen håller fortfarande.)

Idun frågade: Lever du grönt?

Jag tillhör ju en generation som per automatik gör mig något sånär miljömedveten, medveten om att jorden är ändlig. Liksom hennes resurser. Som har besökt Håll skärgården ren med lågstadieklassen. Som sett Tippen som sommarlovsprogram (vem minns det?). Som alltid haft fler än en roskis hemma.

Men lever jag grönt? Inte så grönt att jag skulle våga påstå det. Det beror förstås på vad man menar med att leva grönt, men jag är ganska mån om att inte påstå mig leva enligt principer och ideal som jag egentligen inte alls lever enligt. Eller lever slarvigt enligt. Jag jämför mig gärna med de bästa och kommer nog definitivt till korta. Vi har engångsblöjor, bara en sådan sak.

För några år sedan blev jag mera medveten om den överdrivna konsumtionens konsekvenser för vår värld och jag har försökt skärpa mig sedan dess. Tog några steg framåt på den gröna stigen. Förhoppningsvis blir jag bättre. Mera villig att offra min egen bekvämlighet för miljöns bästa.

Bara din fråga, Idun, skapar faktiskt lite mera längtan efter lite mera grönhet. Tänk om jag skulle kunna svara ett rungande ja på din fråga om några år till.

På söndag är det dags för årets fest. Jag har idag inlett förberedelserna och bodde således i mitt förkläde en stor del av eftermiddagen.

Mitt i kanelbulleproduktionen kom en av mina bästisar. Och hon satt helt förundrad och tittade på när jag fyllde den fjärde plåten med bullar. Enligt henne framställer jag mig själv som en totalt ohuslig människa och att då se mig snurra ihop kanelbullar ”snabbare än någon annan” (ungefärligt direkt citat av bästa vännen) var tydligen närmast chockerande. En annan av mina bästa vänner uttryckte också för en ganska kort tid sedan sin förvåning över det faktum att jag brukar baka kanelbullar så det är tydligen en egenskap hos mig som rimmar illa med många av mina andra egenskaper. Men likväl är det en egenskap. Jag kan baka kanelbullar. Snabbt och smidigt och utan receptbok. Det, bland mycket annat, tackar jag min mamma för.

En ganska kort tid efter att jag hade fått Ingrid träffade jag en flerbarnsmor som upplyste mig om att ett barn är ingenting men att man inser det först när man har många. Jag trodde henne inte. Jag satt eller stod eller låg eller vankade omkring gråtande på nätterna med en skrikande nyföding. Och så kommer någon och säger att ett barn är ingenting.

Jag hävdar att kvinnan gjorde fel som sa som hon sa. Men efter en dryg månad som tvåbarnsmamma förstår jag vad hon menar. När jag är ensam hemma med Arvid känns han som ingenting. När jag är ensam och handlar mat eller går på café med Ingrid känns hon som ingenting. Antagligen för att så stor del av barnaskaran är borta när jag umgås med bara en dem. Men som enbarnsförälder är det där ena barnet alltid hela skaran och då är det faktiskt inte ingenting. Då är det allt man har och alltså ganska mycket.

Joanna ställde frågan: Är lite nyfiken på hur ni tänkte med att Ingrid är på dagis fast du är hemma. Jag jobbar själv två dagar i veckan och då är vår 2-åriga dotter på dagis. Nu är barn nummer 2 på väg och jag skulle väldigt gärna vilja att dottern fortsättningsvis skulle vara på dagis 2-3 dagar i veckan fast jag är mammaledig. Av olika orsaker är det här väldigt viktigt för mig. Men det känns nästan lite förbjudet. Har ni stött på något motstånd i frågan?

Tack för frågan! För det första: nej, vi har aldrig stött på något motstånd. Ingen har ifrågasatt vårt beslut eller kritiserat det. Åtminstone har ingen varit modig nog att ta upp det med oss. Vad folk säger när vi inte hör är en annan sak, en sak som vi faktiskt bryr oss ganska lite om.

Ingrid har sedan Arvid föddes varit på dagis tre dagar i veckan. Hon är idag snart 4,5 år gammal och har gått på dagis sedan hon var ett år och två månader. Med tanke på att hon varit på dagis största delen av sitt liv har det blivit något vardagligt, naturligt och självklart för henne. Att plocka henne ur det samtidigt som en annan enorm livsförändring ägde rum kändes dumt. Och hittills känns det som ett bra beslut. Hon är alltid väldigt glad när det är tisdag och dags för dagisdagar igen. Och lika glad är hon när det är fredag och hon har hemmadagarna framför sig.

Hon tycker om att vara på dagis och hon har nästan alla sina kompisar där. Skulle vi bo i Österbotten skulle hon ha en stor del av sina kompisar hemma med någon av deras föräldrar och då skulle vi kanske ha valt annorlunda. Men här i Helsingfors har våra föräldralediga kompisar betydligt yngre barn och jag tycker att Ingrid ska få leka också med jämnåriga barn, inte tillbringa alla dagar med bebisar och på bebisars villkor. Hittills har Arvid ganska långt dikterat villkoren för våra hemmadagar och det skulle kännas orättvist mot henne om alla dagar var sådana dagar.

Om det plötsligt blir så att hon börjar vantrivas på dagis och ogärna går dit på morgnarna måste vi förstås fundera om. Men så länge hon trivs vinner både hon och jag. För visst är det skönt att få ha några dagar i veckan som är bara mina och Arvids. Sådana dagar som jag och Ingrid också fick ha då det begav sig.

Jag är ganska säker på att olika lösningar är de rätta för olika familjer. Det är väldigt sällan så att alla vill och ska göra på samma sätt. Om du, Joanna, känner att du gärna vill att din dotter fortsätter på dagis så tycker jag att du ska börja så. Du kan alltid ändra dig om det senare visar sig att det inte känns bra. Jag hoppas att ni fattar det beslut som känns bäst för er och struntar i att det känns lite förbjudet. Skulle det vara förbjudet skulle det ju vara förbjudet. Att låta andras åsikter påverka så viktiga beslut brukar sällan leda till något gott. Lita på att ni vet vad som är bäst för er familj och välj det!

Det finns mycket fint med att ha en fyraåring. Något av det finaste är att en människa i den åldern tydligen snappar upp alla ord men ofta missar i vilka sammanhang ordet kan användas. Dagligen använder Ingrid ord på förvirrande och komiska sätt.

Ofta skapar hon också egna varianter av ord hon nästan snappat upp.

– Arvid tittar alldeles förbroat på mig när jag dansar, sa hon på morgonen.

– Arvid ser alldeles betänksam ut, sa hon vid lunch.

Och jag tänker att det knappast är en tillfällighet att många av de här orden används när hon talar om Arvid. När vi stora talar om den lille.

Och Ann hade ännu en fråga: favoritmaträtt/hatmaträtt?

Favoritmaträtt:

– biff, klyftpotatis och en gräddig god sås

– tortillas

– en sallad med bra grejer i

– pizza

– lasagne

Relativ favoritmaträtt (alltså med tanke på hur lite den kostar i tid, ansträngning och pengar):

– makaroner och maletkött.

Hatmaträtt:

– skinkfrestelse

– Janssons frestelse

Tydligen kan jag skriva korta svar åtminstone ibland.

Ann frågade dessutom: vad är det bästa med att vara modersmålslärare?

Jag har onekligen ett begränsat perspektiv. Jag har, utöver kortare vikariat, jobbat som modersmålslärare i bara tre år och i en enda skola. Men det är det absolut bästa jobb jag kunde tänka mig att ha just nu. Tänk att det är mitt! Det finns alltså mycket som är det bästa med att vara modersmålslärare:

– eleverna

– eleverna

– eleverna

– att få jobba med människor i gymnasieåldern är att få jobba med människor som under de år du får ha med dem att göra blir vuxna och hittar mer och mer av sig själva. Jag behöver knappast ens säga att det är fantastiskt intressant och fascinerande och svårt och viktigt och roligt

– själva ämnet modersmål är enligt mig det viktigaste ämnet i skolan (vilket jag vet att de flesta ämneslärare tycker om sitt eget ämne, men jag tror att vi modersmålslärare har rätt). Jag anser att modersmålet är det viktigaste eftersom en människa tänker, lever, uttrycker sig själv och kommunicerar med andra på just det egna modersmålet. Vem du än är och vad du än gör så är du betjänt av att behärska ditt eget modersmål. Punkt.

– i ett ämne som modersmål kan du som lärare jobba på väldigt många olika sätt och med olika metoder. Det här gör att du kan variera din undervisning och att de flesta av dina elever åtminstone någon gång får ut något av det vi gör på lektionerna

– att få se hur en elev som fått kämpa mycket plötsligt lyckas. Jag tror faktiskt att ingenting slår det

– modersmålet som ämne är också väldigt brett (det handlar ju inte bara om studentexamen). Det i sin tur innebär ju att alla elever är bra på något som har med ämnet att göra och att som lärare få se en styrka i alla sina studerande är fint

– ämnet lever. Det kommer nya böcker och nya författare hela tiden och språket i sig utvecklas också ständigt. Det tar aldrig slut och du blir aldrig klar och det är precis som det ska vara

– eleverna. Ja, igen en gång. De motiverar, inspirerar och utmanar mig varje dag.

 

Och det här svaret blev ju kort.

Ann frågade också: hur förhåller du dig till andra religioner, dvs varför är just kristendomen ”rätt” och inte exempelvis hinduismen, asatron eller någon kristen sekt?

Jag vet faktiskt inte. Ann ställer så knepiga frågor att jag tydligen alltid får börja mina svar på det sättet. Men jag vet faktiskt inte vad som hade hänt om jag hade vuxit upp i en miljö där till exempel hinduismen varit det naturliga valet. Skulle jag i så fall idag vara en aktivt troende hindu?

Det enda jag vet är att jag tycker ruskigt mycket om Jesus och att det finns ganska eller väldigt lite av honom i de flesta andra religioner. Alla följer vi ju medvetet eller omedvetet någon eller några andra människor. Du kanske ser upp till någon smart professor i ditt huvudämne eller Mia Skäringer eller någon annan som du tycker är klok och bra. Själv ser jag väldigt mycket upp till Jesus. Jag tycker han är fräsch och utmanande. Jag tycker han är vis och djup. Och mest av allt; kärleksfull och nådig. Och jag har faktiskt inte hittat någon som det känns vettigare att följa. Eller svårare. Hjälp, så den mannen utmanar mig!

Jag vet ju inte att min tro är rätt. Jag vet faktiskt inte vad som händer sedan, bortom det som vi nu har kunskap om. Och det är jag ju inte ensam om, vi är alla i samma båt. För min del gäller det, precis som för alla andra, att tro på det som känns rimligast. Och det gör jag nu. Men visst kan jag ha fel. Jag och du och alla andra kan vara helt ute och cykla. Men jag tror att jag har hittat det som är sant. Det antar jag att du också tror att du har gjort. Annars skulle du väl söka vidare. Det är man ju liksom skyldig sig själv.

Och jag ber om ursäkt för att jag ger så långa svar på era frågor. Ska försöka fatta mig kortare nästa gång.

Ann frågade: vad är din lösning på teodicéproblemet?

Svaret är tyvärr att jag egentligen inte har någon lösning. Ingen som gör mig nöjd i alla lägen alla dagar.

Jag tror helt och fullt att Gud är god och jag tror att Han är starkast. Jag tror att hela världen och allt annat vilar i Hans hand. Samtidigt tror jag att Han tyvärr har en motpol som härjar i vår värld och vår tid. En motpol som lämnar verkligt obehagliga fotspår efter sig. För jag tror ju inte att det är Gud som dödar ofödda barn. Jag tror inte att Han ger medelålderskvinnor dödliga sjukdomar. Jag tror inte att Han arrangerar trafikolyckor som kostar tonåringar livet. Jag tror inte att Han har hittat på depression eller cancer. Jag tror inte ens att Han har gett Ingrid hennes allergier.

Å andra sidan tror jag att Gud ibland griper in. Jag tror att många av de tillfrisknanden som läkekonsten inte kan förklara finns på Guds konto. Och det tröstar mig.

Men det förbryllar mig i ärlighetens namn också väldigt mycket. För varför griper Han inte alltid in? Varför händer det ibland och till och med ofta sådant som bara måste gå emot Hans goda vilja? Varför blir inte alla människor bara friska? Varför sker missfall? Varför dör barn? Varför dör barn? (Ja, det var en medveten upprepning – så hemskt och obegripligt tycker jag att det är.)

Så jag slutar där jag började: jag har ingen lösning på problemet. Inget svar på varför min goda, starka Gud ibland griper in och hindrar det onda och ibland inte. Jag tänker på facebook-vännens son som inte hann se dagsljuset. Var var Du då, Gud?

Och ändå tror jag ju att Du var där. Jag tror att Du grät med mamman som fick föda ett barn som aldrig skulle ta sitt första andetag. Att Du led med familjen. Att Du tog emot den lilla döda med öppna armar. Och att Du kanske sedan någon gång kommer att ge oss svar, alla vi som undrar varför livs tog ifrån oss, varför Du inte använde Din allmakt för att hindra.

Men just nu och än så länge vet jag faktiskt inte. Jag vet bara att alternativet inte är bättre. Min tro ger inte alla svar, men det skulle inte en icke-tro heller göra. Inte heller den som tror på ingenting alls kan svara på alla frågor. Skillnaden är kanske bara den att jag har en hand att hålla i. En skillnad jag kan leva med i en värld som ibland är skrämmande och mörk och full av verkligt obehagliga fotspår man helst skulle vara utan.