Som bloggare blir jag lite konfunderad när blogginläggg med något/några år på nacken plötsligt dyker upp som nya.

Ja, det var bara det.

Och det är inte minus tjugo idag. Tror jag. Vad vet en sjukling?

Att jag igår klagade på uteblivna springturer känns idag som ett skämt. Hela jag är en hälsomässig nerförsbacke. Jag somnade tio igår men vaknade vid midnatt och låg vaken till kvart över fyra. Det blev fyra nattliga timmar med feberyra och kall- och varmsvettningar om vartannat. Ibland hade jag för varmt om jag hade underkläder och ibland hackade jag tänder av kyla i fleecetröja och yllesockor.

Usch. Idag lever jag på näsdukar och varma drycker och vilopauser. Och tänker – igen en gång – att hälsa aldrig är överskattat.

Som skattebetalare blir jag lite störd på tonåringar med öppen jacka i minus tjugo.

Ja, det var bara det.

Jag har egentligen ett bra flow med min träning just nu. I min värld innebär det att jag springer ungefär fem kilometer tre gånger i veckan utan att känna att jag förgås. Men. I förrgår vaknade jag med en vagt ond hals. Igår var vagheten försvunnen och ondskan ett faktum. Idag på morgonen började också min näsa protestera, under dagen fick jag snyta mig var och varannan minut och i skrivande stund är jag ett skämt av snor och elände. Näsan är paradoxalt nog både väldigt stockad och väldigt rinnig och jag kan inte för mitt liv komma ihåg hur det kändes att andas som om andning var något naturligt.

Synd och skam. Samtidigt som det ju är i-lands så det förslår. Jag ligger ju faktiskt nerbäddad i den skönaste av sängar bredvid den skönaste av fyraåringar med en skaplig bok. Morgondagen innehåller inga måsten alls, övermorgondagen nästan inga. Så väldigt lite har jag att klaga på.

Samtidigt skulle det nog vara skönt att kunna dra ett djupt andetag och slippa locken för öronen.

Jag arbetar för brödfödan, jag tar bussen hem sedan. Jag ammar mitt barn, jag städar lägenheten tillsammans med min man. Jag tar familjen med mig på fredagsmiddag på den hamburgerrestaurang som ligger närmast. Jag handlar flera olika sorters chips och glass i närbutiken. Jag bänkar mig framför teven och Let’s dance. Och jag tänker att finkulturen får ha det, att jag är white trash så det förslår och att jag på något plan bara älskar det.

Och att det faktiskt finns större dödssynder än att vara white trash.

Ibland förstår jag mig ännu mindre än vanligt på den här världen och de värderingar som råder i den. Jag kan tycka att vi ser så märkliga saker som människors största problem. Det är som om sunkighet skulle anses vara en värre egenskap än själviskhet, girighet och falskhet. Hur blev det så?

Hon är bra på mycket, kvinnan i mitt liv. Men inte på att gå. Ni har hört det förr och ni lär höra det igen. Hon är inte bra på att gå. För att underlätta har vi sedan några dagar tillbaka skapat berättelser tillsammans medan vi vandrar till och från bussen.

– Mamma, du får hitta på första meningen för du hittar alltid på så bra i början, säger hon idag.

– Okej. Det var en gång en stor, brun häst som hette…

– Markus. Och han var en fin häst som alla tyckte om. Alla hästflickor i stallet tyckte så mycket om honom.

– Men… (Jag försöker lära Ingrid redan nu att alla goda berättelser har ett men, att det alltid finns en konflikt)

– Det var bara hans fru och barn som inte tyckte om honom. För han var en dålig pappahäst som aldrig lagade mat och städade. Han var som ett barn som bara gnällde och ville att andra skulle hjälpa honom med allt möjligt. Och mamman och barnen orkade inte med det.

—-

Jag kommer inte ihåg upplösningen. Men jag älskade och älskar fortfarande inledningen. Vilket bra problem! Ser ni det framför er? Den stora bruna hingsten som vinner alla stallflickors gunst men hemma beter sig som en bortskämd snorunge? Jag ser och jag roas.

Och jag kan inte för mitt liv förstå hur min fyraåring, som är välsignad med den bästa och mest aktiva av pappor, har kommit på en sådan konflikt.

Vid den ärofyllda åldern sex månader är Arvid 67 cm lång och väger 7,4 kg (mätt och vägd på rådgivningen igår, så uppgifterna är tillförlitliga). Hans huvud mäter 45,7 cm i omkrets.

Han kan åla sig framåt, det gjorde han första gången på Umeå-kusinernas köksgolv den 1 april. Mycket medvetet sträcker han sig efter saker, så tiden då vi kan förvara korkar, skruvar och vigselringar på golvet är härmed över. Igen.

Han äter fortsättningsvis mycket och gärna. Att han kan dricka mjölkbaserad välling och äta mjölkbaserad gröt känns skumt. För en som är van vid att bebisar är allergiska så det förslår känns det nästan som att hälla i honom gift, men jag vänjer mig väl snart. Han äter också kött sedan en vecka tillbaka och gillar det mycket.

Under den senaste tiden har han varit drabbad av först magsjuka, sedan av förkylning med feber, våldsam hosta och snuva samt nu igår av vaccinationsfeber. Han har under press visat att också han kan vara missnöjd när livet behandlar honom orättvist men i regel har han fortsatt vara på ett alldeles utomordentligt bra humör. Glad, harmonisk och nöjd. Allt fungerar fortsättningsvis och det första halvåret har varit en jättefin tid. Vad som än kommer sedan senare någon gång kan ändå aldrig ta det faktumet ifrån oss; vi fick en drömstart som fyrapersonersfamilj. En drömstart.

Linn och hennes familj ska flytta till Österbotten.

Peppe och hennes familj ska flytta till Los Angeles.

Eva och hennes familj ska flytta till Kenya.

Jag och min familj ska inte flytta någonstans.

Men vi ser de livsval som andra gör och vi funderar på det livsval vi själva gjorde en gång. Det kändes i tiderna så väldig gott att fatta ett medvetet och aktivt beslut och flytta hit till Helsingfors. Som vi valde det.

Som jag tycker om aktiva val.

Jag vill bo här för att jag vill bo här eller för att jag tror att vi ska bo här, inte för att vi fastnade här. Snart tror jag vi ska göra ett val igen och det kan med stor sannolikhet hända att det valet blir att stanna kvar och fortsätta precis som nu. Men det finns frågetecken i vår framtid och de aktualiserar ändå valet av liv, i såg hög grad som vi människor nu kan välja liv själva. Jag väljer hellre mitt liv en gång till än bara stannar kvar i det utan att riktigt komma ihåg varför.