Dilemma: Arvid 1 år älskar marken som hans syster gått på. Han vill hela tiden vara där hon är och göra det hon gör. Ofta(st) räcker hans kapacitet inte till. Ofta (utan st inom parentes) leder det till konflikt.

Och trots att just våra barn förstås är de mest märkvärdiga och unika i världen (i likhet med alla andra) så antar jag att någon annan någon gång tampats med samma dilemma.

Lösning: ??? Det är här som du erfarna flerbarnsförälder in i bilden och levererar lösningar som kommer att öka vår dagliga hemmaplansfrid.m

I något skede idag var den här stunden min. De flesta andra stunder idag har sett helt annorlunda ut, men just där och just då var läget grymt bra.

Jag är lite spänd. Riksdagen behandlar en stor och viktig fråga och jag känner mig lite spänd.

Inte i första hand för vad resultatet blir, utan just nu mera för hur vägen till det resultatet kommer att se ut. Så innerligt jag hoppas att vi kunde behandla varandra med respekt och med en ärlig vilja till förståelse. Till och med den människa som enligt dig tycker helt fel förtjänar din respekt. Hoppas jag. Tycker jag.

Jag bara avskyr de hånfulla, förlöjligande kommentarer som tittar fram i kommentarsfält och statusuppdateringar. Att förlöjliga och förminska andra människor… Sedan när är det så vi gör?

Jag hoppas att du som jag har nåden att ha vänner i alla möjliga olika läger med alla möjliga olika åsikter. Om vi umgås bara med dem som delar våra egna värderingar är det lätt att hata dem som tycker annorlunda. Om vi älskar ens en enda som står på andra sidan blir det genast mycket svårare.

Jag är rädd att vi inte kommer att sköta det här speciellt snyggt.

Därför är jag lite spänd.

– Vad sku jag göra utan dig, Arvid? frågar Ingrid. Ofta.
Och jag vet att Arvid skulle säga samma sak om han bara skulle kunna.

I nuläget består hans ödmjuka talrepertoar enbart av ordet mamma. Sämre ord kunde han ju ha börjat med. Kan jag tycka.

Den här onsdagen på sportlovet 2014 är jag tacksam för

– att jag fick löjligt mycket gjort på jobbet idag, det är tydligen lätt att vara effektiv när varken kolleger eller elever är på plats
– att min lunchsallad var så fruktansvärt god att jag fortfarande är lite hög på den
– att den bok jag läser, som är ganska dålig, snart börjar vara slut
– att mina svärföräldrar är de hjälpsammaste man kan tänka sig
– att jag hade möjlighet att se sprintstafettfinalerna
– att jag får planera för och drömma om en sommar i vårt alldeles egna sommarhus
– att vardagen just nu känns hållbar och möjlig
– att min förkylning är så pass över att jag ska springa igen imorgon efter en tråkig paus på en vecka

Och mitt i allt det där undrar jag om inte det allra bästa ändå är att jag just nu får vara helt ensam hemma en halvtimme eller så. Eller, okej. Arvid är faktiskt här, men han sover och märks egentligen inte alls. Om jag blundar är det som om jag på riktigt är helt ensam hemma.

När hon var tre månader ung flög hon till London. När hon var ett flög hon dit på återbesök. När hon var två flög hon från Umeå när isläget omöjliggjorde den inplanerade båtresan.

Eftersom hon är som vi andra minns hon inte någon av sina första besök på hög höjd.

Idag flög hon hem från sportlovsresan. En timme mellan Umeå och Stockholm och sedan ännu en timme ända hem.

Jag tror hon kommer att minnas. Pirret i magen. Att man kunde se hela stan. Pandis med bälte. Och, tyvärr, känslan i öronen.

Här har ni ett äpple som inte fallit speciellt långt från sitt träd. Rutchkanor, klätterställningar och hoppborgar var roligt bara en liten stund. Vi fick onekligen så mycket mera för de 99 kronor jag la på boken än för de 100 kronor jag la på inträde till Busplaneten. Om jag inte skulle älska att hon älskar att läsa skulle jag kanske vara irriterad.

I den mindre pålitliga delen av semestergruppen ingår i år:

– Edith 6 år
– Ingrid 5 år
– Astrid 4 år
– Inga 3 år

Jag kommer ihåg när jag och Ingrid var här på sportlovet för tre år sedan. Då bestod gruppen av:

– Edith 3 år
– Ingrid 2 år
– Astrid 1 år
– Inga 0 år

Och nog var det sportlovet… annorlunda. Milt sagt.

När man tänker tillbaka på den tiden känns utsagor om att små barn innebär små bekymmer som ett skämt. Ett hånfullt och dåligt skämt.

Varje paradis har sin orm. I mitt semesterparadis Umeå heter ormen Stig och är den katthane som förgyllt tillvaron hemma hos min syster och hennes familj i snart fyra år.

Förgyllt och förgyllt. Han är inte direkt mysig. Senast igår uttryckte husfolket förvåning över att han levt så länge. I något skede googlade min svåger ”livslängd katt” och såg inte precis glad ut när folk på forum berättade om farmors frass som blev trettio eller om någon rackare till katt som fyllde tjugotre innan den ens blev hängig.

Vi kan ha många år framför oss, jag och Stig.

Det känns märkligt att erkänna det, men om sanningen ska fram är jag rädd för Stigen. Dagtid går det ganska bra, men jag sover inte gott om nätterna då jag vet att han sover under samma tak. Senaste natt dök han upp på min madrass typ tjugo över fem och då var den natten över för gott för min del.

I natt har jag fått ett löfte om att Stig ska sova utomhus. Jag ser fram emot det.

Idag besökte vi Bildmuseet i Umeå. För något år sedan hade en dylik utflykt varit en katastrof med den här gruppen. Idag var den bara lite spännande.