Jag ligger i min säng och läser. Från vardagsrummet hör jag min man och min syster. Som så många gånger förut. De pratar. Skrattar. Pysslar med robotdammsugaren. Vårdar sin egen relation. Passar så bra ihop.

Och det finns kanske inget ljud jag hellre kommer till ro till.

Jag har en vän som jag haft i ungefär åtta år. Nästan hälften av den tiden har hon haft en son, men jag har aldrig träffat honom. Hela den här tiden har hon haft en pojkvän som i något skede blev en man. Honom har jag träffat någon enstaka gång, men jag skulle troligtvis inte känna igen honom om jag mötte honom på vägen.

På inget sätt delar vi vardag. Vi har nästan inga gemensamma vänner och ett fåtal gemensamma bekanta. Men varje gång vi ses delar vi liv. Ibland mera och ibland mindre, beroende på hur mycket tid vi har. Vi har förresten alltid för lite tid, men det finns ju något gott i att redan i slutet av ett möte längta efter nästa.

Vänskap kan se ut på så många olika sätt. Vara paketerad i många olika paket och dyka upp i många olika livsskeden. Alltid en gåva.

Helt utan stolthet kan jag berätta att jag är ungefär sju gånger dyrare i drift än vad Fredrik är. Han vill nästan aldrig ha något och köper följaktligen nästan aldrig något, vilket förstås är sunt.

Men igår kom en av Fredrik önskad tingest hem till oss. Robotdammsugaren. Jag var lite motsträvig först, trots att jag någon gång lovat mig själv att uppmuntra alla hans initiativ så länge mina driftskostnader är så mycket högre. Men jag kunde inte låta bli att tycka att dammsugningen är vårt minsta problem. Att det är det eviga plockandet som tar kål och att det knappast blir mindre evigt om vi ska bereda rum för roboten.

Nåja. Som bäst kör den omkring i köket. Jobbar rätt lokalt, som Fredrik sa. Den låter lite hemtrevligt där borta. Barnen älskar den. Arvid vinkade godnatt till den, pussade och kramade före han gick till dagis. Jag hoppas den kan lindra Ingrids enorma husdjurslängtan.

Peppe brukar med rätta lyfta fram det faktum att det är fullkomligt ointressant att läsa om hur stressade och upptagna folk är. Jag håller egentligen med och ska därför variera mitt blogginnehåll genom att idag istället berätta om hur trött jag är.

Under eftermiddagsvilan idag sov jag i drygt en och en halv timme. Bara det är ju nästan ett trötthetstecken, sällan sover jag så länge mitt på dagen. Men idag somnade jag hela fyra gånger under den där vilan och det är ju nog lite imponerande. Ingrid väckte oss med små ärenden mitt i sömnen och först fjärde gången det hände somnade jag inte om.

Så trött.

Men betydligt mindre förkyld. Tror jag. Om vi följer mönstret (hoppas inte för det är ett dåligt mönster) kommer jag att vakna imorgon och vara sämre igen.

Skolan började tisdagen den 12 augusti. Jag måste lacka om mina naglar innan jag träffar mina nya elever, tänkte jag på måndagskvällen.
Men jag orkade inte.

Varje dag sedan dess tittade jag i något eller några skeden på mina naglar och konstaterade samma sak. Jag måste lacka om dem.
Men jag hann inte.

Den har varit galen den här läsårsstarten.

Lördagen den 13 september (en hel månad efter skolstarten inför vilken jag borde ha lackat om mina naglar) gifte sig Lina och Erik. Fredrik var vigselpräst och vi var därför på plats utanför kyrkan i god tid. I så god tid att jag stod och lackade om mina naglar med handen vilande på våra vänners motorhuv.
Jag hann.

För tre veckor sedan skrev jag ett blogginlägg och uttryckte min frustration över att jag var förkyld inför ett lopp. Idag skriver jag ett blogginlägg och uttrycker min frustration över att jag fortfarande är förkyld.

Jag snörvlar inte längre. Jag hostar ganska sällan. Men jag hostar ibland, mina öron blir lite sjuka när kvällen kommer och jag känner av min hals. Halsar ska ju inte kännas. Jag är inte frisk.

Två av mina kolleger, naturvetenskapligt bevandrade sådana, började idag använda ord som mycoplasma när jag uttryckte min frustration i deras närhet. Själv tror jag mera på att den här månaden är för mycket på nästan alla plan och att den totala frånvaron av lugn och ro och vila gör att jag aldrig hinner bli helt återställd.

Jag saknar att springa så mycket att jag skulle kunna börja gråta. På riktigt. Tänk vad fint ändå att det kan vara så. Att träningen kan vara så saknad när den uteblir.

Om vi ska hitta något positivt. Och det ska vi förstås. För sådan är jag. När och om jag orkar vara den jag egentligen är.

Juni:

Släng alla kartor av Marcus Birro
Det du inte såg av Patrik Sjöberg
Allt för Frankie av Maeve Binchy
Vackra människor av Peppe Öhman
Äitikortti av Anu Silfverberg
Sprid ljus över ondskan av Lawe Söderholm
Jag ska göra dig så lycklig av Anne B. Ragdes

Juli:

Projekt Rosie av Graeme Simsion
Härskarteknik av Elaine Eksvärd
Kaffe med rån av Catharina Ingelman-Sundberg
Naken: en antologi om sorg av (red.) Mikaela Sonck
Sånt jag berättar för Allah av Saphia Azzeddine
Stål av Silvia Avallone
Hustrun av A.S.A. Harrison
Hypnotisören av Lars Kepler

Augusti:

Evangelium enligt Marcus av Marcus Birro
Ett cp-bra liv av Jonas Helgesson
Mamma försökte av Jens Lapidus
Jakten på Edith av Agneta Rahikainen
Bridget Jones: Mad about the boy av Helen Fielding
Vattnet i mars av Mikael Fant
Pop av Marcus Prest
Bär den som en krona av Sanna Tahvanainen
Mörka platser av Gillian Flynn
Sista brevet från din älskade av Jojo Moyes

Vad ska du läsa då? Ja, inte speciellt mycket av min sommarläsning 2014. Jag som brukar tycka att det mesta är bra, åtminstone läsvärt, mötte flera litterära övermän under sommaren som gick. Faktum är att jag knappt kommer ihåg ens känslan jag hade när jag läste en del av böckerna. Och i min bok är just det troligtvis det sämsta betyg en bok kan få. Jag minns aldrig namn, bara vagt handlingen men oj, så jag minns känslan.

Men du ska läsa Vackra människor, Äitikortti, Naken och Stål. Du absolut måste läsa Vattnet i mars, den boken är en av de bästa jag läst på länge. Du kan också läsa Jag ska göra dig så lycklig, Sånt jag berättar för Allah, Hustrun, Jakten på Edith och… Nej, nu märkte jag att ganska många ändå är värda att läsa.

Som bäst läser jag Amanda Svenssons Allt det där jag sa till dig var sant. Hittills tycker jag titeln är bäst. Men det hinner ju ändra ännu.

De säger att vi inte ska tvinga flickor att ha rosa kläder och drömma om ponnyhästar. De säger också att vi inte heller ska tvinga pojkar att ha rosa kläder och drömma om ponnyhästar. Flickor ska inte heller tvingas gå i tröjor med biltryck och samla på actionfigurer. De säger att vi ska ge alla barn alla möjligheter och låta dem välja.

Arvid kunde vara talesman för rätten till alla möjligheter och chansen att välja själv. Han kan inte gå oberörd förbi ett motorfordon och allt är lite roligare om en boll finns med. Men allra helst sparkar han fotbollen iklädd Ingrids guldfärgade festskor. Eventuellt med prinsesskjol till.

Två unga kvinnor diskuterar och utvärderar den grupp människor de studerae med. Jag hör mycket om många av dem. Här en favorit:
– Alltså, man vet ju inte alls var man har henne. Hon är alltid så trevlig mot alla, säger den ena och får medhåll av den andra.

Stackars människa! Hon som alltid är så trevlig mot alla, menar jag. Om den egenskapen är orsak nog att bli ifrågasatt och baktalad – vem av oss har då en chans? Litar vi bara på dem som talar illa om någon annan med oss? Är det fortfarande det främsta sättet att bygga gemenskap med en annan människa, att tala illa om någon tredje som inte är med?