Jag har varit ensam med våra barn sedan i torsdags och känner mig inte övergiven. Fredrik får vara där han är och veta att han inte lämnat mig i pisset. Visst har det förekommit stunder då tillvaron inte kunnat beskrivas med ord som vacker, harmonisk, gemytlig, trevlig och rimlig, men så kan det ju nog vara fast man är två vuxna också. Eller sju.

Bra har vi haft det. Och det kallar jag milstolpe. Om det är en milstolpe i barnens utveckling eller min spelar mindre roll. Milstolpe hur som helst.

Idag var jag gjord av stål. Åtminstone lite grann och åtminstone en stund på morgonen. Att som gräsänka väcka två barn, få frukost i två barn, klä två barn och köra två barn till två olika dagvårdsplatser på under en timme kräver onekligen sin kvinna.

Resten av dagen jobbade jag. Som vanligt, höll jag på att tillägga men det låter bittert och jag var i ärlighetens namn inte det minsta bitter. Sedan hämtade jag barnen, gjorde middag, fick kritik för att min middag var bränd, låg och läste på soffan medan barnen underhöll sig själva på ett så föredömligt sätt att man kunde tro att de jobbar som konsulter för barns egenlek. Och sedan blev det kväll och Arvid la sig och Ingrid och jag fick idol-sällskap av en ljuvlig skapelse som just nu förgyller vår soffa med sin närvaro.

Jag är så trött att mina ögon känns små. Men jag är glad och tacksam. Det där livet som återvänder på måndag, redan idag har jag känt doften av det.

Jag har läst och skrivit så ofantligt många ord idag. Tur att jag älskar dem, orden alltså.

Tänk. Efter alla dessa ord som jag måste läsa och skriva idag så är det ändå till flera ord jag söker mig när jag äntligen avklarat alla måsten och tvång.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag hellre vill skriva ett långt blogginlägg eller läsa den bok jag läser som bäst. Det är som att välja mellan pest och kolera. Fast helt tvärtom.

Hörni. Starten på den här hösten blev inte vad den borde ha blivit. Det har varit alldeles för mycket. Och den som tror att jag säger det för att skryta känner verkligen inte mig. Det är med allt annat än skryt, snarare med skam och skuld och sorg, som jag konstaterar att augusti och september var galet. Det har verkligen varit fel på en massa olika sätt och rätt på nästan inga alls. Jag var inte beredd och jag vet inte riktigt hur det kunde bli så här. Just det skrämmer mig eftersom det antyder att vi kan hamna här igen, utan att vi medvetet väljer det.

Vi har ju egentligen valt ett helt annat liv. Vi brukar ha harmoniska morgnar, vi brukar träffa vänner minst ett par gånger i veckan, vi brukar ge varandra egentid, vi brukar springa tre gånger var i veckan, vi brukar se tv-serier tillsammans, vi brukar vara hemma tillräckligt ofta för att hinna tvätta kläder, vi brukar lägga barnen tillsammans, vi brukar hinna hänga kläderna på tork före midnatt, vi brukar läsa oss till sömns, vi brukar få in något som påminner om en dejt med jämna och rätt korta mellanrum. Det är det liv vi valt och det är det liv vi lever. Åtminstone ibland. Kanske rentav oftast.

Drygt sju veckor har gått sedan vi kom tillbaka till verkligheten från det som kanske var den allra bästa av somrar. I slutet av sommaren hann jag trots allt det goda längta tillbaka till vår vardag, vår verklighet, till det liv som vi valt. Men dessa sju veckor har vi bara gästspelat i något annat liv. Ett sämre liv.

Jag saknar vårt liv.

Vi tror att det återvänder på måndagseftermiddag. Som ett brev på posten. Ett efterlängtat brev.

Jag vet att ni vill veta, ni många som engagerade er i frågan om huruvida man ska eller inte ska läsa vidare en bok som redan tagit tid och kommer att ta ännu mera. En bok som hittills inte riktigt visat sig vara värdig den tid den tagit.

Jag gick emot allt jag egentligen tror på och läste ut boken. Det tog en hel vecka. En hel vecka. Och när jag äntligen var klar hade jag alltså lagt ganska många timmar på boken och tyckte fortfarande inte att den var värdig. Den heter Tillrättalägganden och är skriven av Jonathan Franzen. Jag älskade titeln, drogs till den. Och jag tror faktiskt, trots allt, att boken egentligen var värd att läsas men att min och bokens timing var usel. Jag var nog för trött och splittrad och ledsen under den där veckan då jag läste boken. Och det är ju faktiskt inte bokens fel.

Har någon av er läst med bättre timing? Kan någon av er intyga att boken visst var värdig och uppmuntra andra att ge den en ärlig chans?

– Varför läser du sådant? Varför gör du så mot dig själv?
Min vän tittar på mig med trötta ögon. Ögon som vittnar om alldeles för mycket att göra, alldeles för få pauser och alldeles för lite nattsömn. Ögon som vittnar om småbarnsliv.
Det har just kommit fram att jag läst antologin Ingens mamma där tolv kvinnor berättar om sin frivilliga barnlöshet. I min väns trötta ögon ter sig sådan läsning som självplågeri på hög nivå. Och jag inser då att jag ju faktiskt läste hela boken utan en enda tanke på hur skönt livet var innan barnen kom.

Och jag inser nu att jag långt ifrån alltid hade kunnat läsa boken och känna så. Jag har uppenbarligen landat i att vara förälder. Jag är inte den förälder jag hade tänkt vara, den jag trodde att jag skulle bli. Långt ifrån alltid den jag vill vara. Men jag har insett att det finns många olika sätt att vara förälder på och jag har landat i mitt eget. Jag längtar inte tillbaka till tiden då jag var ingens mamma. Jag behöver egen tid, vila, paus. Mer än många andra föräldrar. Kanske. Men jag tycker om att vara någons mamma. Och jag bara älskar att vara deras mamma.

Jag vet att den här dagen i första hand handlade om att en församling fick en ny kyrkoherde och först i andra hand om att en ny kyrkoherde fick en församling. Men mitt perspektiv är ett annat då församlingen inte är min egen och kyrkoherden min egen mamma.

Jag har gråtit mycket idag. På ett bra sätt. Stråkorkestern, förtroendet, högtidligheten, allvaret, barnkören, glädjen, tron, gemenskapen, hoppet. Alla fina ord om och till min mamma. Alla skratt.

Det blir inte större eller bättre än så här.

För fjärde veckoslutet i rad sover jag borta två nätter. För fjärde veckoslutet i rad har jag packat min ljuslila weekendväska. Och också inkommande veckoslut fanns det en plats som önskade mig. Min ljuslila weekendväska kunde ha fått återse den stad där den en gång blev min, men jag förstod tillräckligt tidigt att tacka nej och planera om. Att vara borta hela helgen fem veckoslut i rad är ändå ännu intensivare än att vara det ”bara” fyra veckoslut i rad.

Så blev september 2014. Det har varit roligt och viktigt alla dessa veckoslut. Jag ångrar ingenting och kunde faktiskt inget annat, så det finns egentligen inget att ångra. Detta femte kunde jag välja bort och jag valde bort mot min egentliga vilja. För att få ett tråkigare men vilsammare veckoslut. Och lite grann för att få säga att jag valde bort det som jag kunde välja bort. Jag är så trött på att jag så ofta gör mer än jag måste. För att jag så ofta inte verkar veta skillnaden mellan vad jag måste, vad jag borde, vad jag kunde och vad jag vill. O, lär mig.

Oktober blir lugnare. Jag är beredd.

Konstaterande: så länge vi inte bor i Österbotten finns det en plats på jorden där vi alltid är välkomna och alltid lediga. Där vi tas emot med öppna armar och får bo verkligt förmånligt. Där vi får miljöombyte flera gånger i året. Där våra huvudstadsbarn får komma i närkontakt med något helt annat, något som är rötter för deras föräldrar.

Om vi återvänder hit förlorar vi något. Vi förlorar övernattningar i barndomshemmen. Vi förlorar guldskimret över den här platsen. Här stressar vi inte. Här ska vi inte lämna hemmet på morgonen en halvtimme efter att vi vaknat. Här jobbar inte en av oss med ungdomar när de är i skolan och den andra med ungdomar när de är lediga. Här är vi tillsammans. Lediga tillsammans. Och här är vi så sällan och så korta perioder och så svagt vardagsförankrade att vi helt kommer undan allt det som känns jobbigt och svårt här. Så jo, nog skimrar Österbotten av guld för oss så länge vi väljer att inte bo här på riktigt.

I natt somnar jag i ett mörker som är helt annorlunda än mörkret hemma. Trots att det, som min syster påpekade, finns gatlyktor utanför huset. Men de gatlyktorna är också helt annorlunda än gatlyktorna hemma.

Att ha läst 100 sidor av en bok med riktigt tät och riktigt liten stil och inte vara det minsta imponerad. Der har tagit länge att komma så långt och all den tiden har ju varit bortkastad om jag inte läser ut boken. Å andra sidan ska jag lägga flera gänger mera tid på den om jag faktiskt ska komma till slutet ca 450 sidor längte fram. Den tiden blir ju väldigt bortkastad om jag fortfarande i det skedet inte är imponerad.

Detta litterära dilemma. Hur löser du det?