De säger att vi inte ska tvinga flickor att ha rosa kläder och drömma om ponnyhästar. De säger också att vi inte heller ska tvinga pojkar att ha rosa kläder och drömma om ponnyhästar. Flickor ska inte heller tvingas gå i tröjor med biltryck och samla på actionfigurer. De säger att vi ska ge alla barn alla möjligheter och låta dem välja.

Arvid kunde vara talesman för rätten till alla möjligheter och chansen att välja själv. Han kan inte gå oberörd förbi ett motorfordon och allt är lite roligare om en boll finns med. Men allra helst sparkar han fotbollen iklädd Ingrids guldfärgade festskor. Eventuellt med prinsesskjol till.

Två unga kvinnor diskuterar och utvärderar den grupp människor de studerae med. Jag hör mycket om många av dem. Här en favorit:
– Alltså, man vet ju inte alls var man har henne. Hon är alltid så trevlig mot alla, säger den ena och får medhåll av den andra.

Stackars människa! Hon som alltid är så trevlig mot alla, menar jag. Om den egenskapen är orsak nog att bli ifrågasatt och baktalad – vem av oss har då en chans? Litar vi bara på dem som talar illa om någon annan med oss? Är det fortfarande det främsta sättet att bygga gemenskap med en annan människa, att tala illa om någon tredje som inte är med?

Han sitter mittemot mig på tåget. Jag åker med ryggen mot färdriktningen. Det gör mig absolut ingenting, men jag har hört rykten om att det finns människor som tycker det är irriterande och illamåendeframkallande.

Eftersom han sitter mittemot mig så åker han åt rätt håll och har alltså dragit det längre strået i sittplatslotteriet.

Det är bara det att han inte var med i lotteriet. Hans plats var given redan från början. Han sitter nämligen i sin rullstol.

Ända sedan jag var barn har jag reagerat på rullstolar. Jag kan inte förhålla mig neutralt. Minns tydligt att jag redan i sjuårsåldern led så ofantligt mycket med den som inte fick röra sig lika fritt som jag. Den som var speciell på ett annorlunda sätt än många andra av oss.

Vi är ju alla sprciella. Förstås. Och vi bär alla våra kors och våra sår. Våra besvikelser och våra tillkortakommanden. Men det finns en skillnad. De flesta av oss bär våra bördor på insidan. Så att de är dolda vid första anblick.

När du sitter mittemot mig på tåget ser du inte mina strider och kamper. Dem ser du först när jag själv väljer att visa dem för dig.

Mannen mittemot mig har förstås ärr som jag inte ser, som är osynliga vid första anblick. Men till skillnad från de flesta av oss finns en del av hans kamp till allmänt påseende. För oss alla att ta del av.

I det finns ett mått av skyddslöshet som ikte lämnar mig oberörd. Som inte lämnade mitt sjuåriga jag oberörd och som rör mig mer ju äldre jag blir.

Samtidigt; jag tror ju på den där skyddslösheten. Jag tror på att mötas i det mörkaste och tyngsta. Det finns en kraft i det som aldrig kan bo i det slipade och polerade. Men världen och vi som befolkar den kan vara kalla och hårda och i mötet med kyla och hårdhet är ofrivillig hudlöshet knappast en fest alla dagar.

Så vi får väl försöka driva ut det kalla och hårda ur oss och istället bemöta våra medkämpar med den värme och mjukhet som de behöver. Som vi behöver.

De besöker vårt sommarhem en av sommarens allra vackraste dagar. En mamma, en pappa och två barn.

Livet blir aldrig som vi tänkt oss, säger vi. Vi menar det alltid men ibland menar vi det ännu mer än vanligt. För den här familjen gäller ibland. Ett av barnen bär på en sjukdom som format resten av familjens hela liv. Deras vardag är en helt annan än vår. Deras utmaningar av helt annan art. Deras glädjeämnen på ett sätt mindre, då de gläds åt sådant som många av oss andra räknar kallt med. Deras glädjeämnen på ett sätt större, då de gläds åt sådant som många av oss andra räknar kallt med.

Vi äter spenatsoppa i sommarhusets trädgård. I skuggan av äppelträdet, bara där står vi ut med hettan. Så idylliskt. Vårt samtal är mycket, men inte idylliskt. Vi lyfter de stora frågorna. Om livet, hoppet. Besvikelser, orosmoln. Det är andra gången jag träffar mamman, första gången jag träffar pappan. Ändå delar de ärligt med sig av det liv som är deras, det riktigaste och viktigaste i deras liv. Medan en av dem hela tiden håller minst ett halvt öga på barnen. Sådan är deras vardag, ständig koll.

Jag slås flera gånger av hur lätt det är att tycka om dem. Den kärlek och kraft som de utstrålar är påtaglig. De är så varma, så genuina, så trötta, så starka.

Jag tänker det som många andra säkert tänkt och som säkert gör dem vansinnigt irriterade; om jag skulle vara ett barn med specialbehov skulle jag välja att komma till just dem. Det är ju ingen tröst i en vardag som kostar och sliter. Men det är sant. Jag skulle välja dem.

O, liv. Här landar vi och har ingen aning. Småningom märker vi och ofta blir vi rädda. När vi välkomnar våra barn öppnar vi armarna för ännu flera möjligheter att livet blir ännu mindre det som det kunde ha blivit.

Tänker jag, när jag äter min spenatsoppa. Under äppelträdet. Ser deras kärlek, deras tacksamhet. Deras matthet, deras glädje. Hoppas att de alltid nu som då får vila i skuggan av till exempel ett äppelträd.

Dåliga dagar kommer och dåliga dagar går. Det riktigt jobbiga med den dåliga gårdagen var att den kom efter ett veckoslut som jag tillbringade i Stockholm med mina föräldrar och syskon. Utan barn.

Enligt konstens alla regler borde jag ha varit mitt bästa jag igår. Närvarande, lyhörd, tålmodig, svårretlig. Istället var jag en stilstudie i motsatsen.

Den kärlek som jag hoppades att skulle hela helade. Tänk att mina barn kan älska mig hel. Tänk att deras kärlek kan upprätta mitt med fog ruttna samvete. Tänk att de har en sådan kraft i sig, mina små liv.

Idag blev bättre. Jag blev bättre. Både skrämd och stärkt av gårdagen var jag idag nästan så närvarande, lyhörd, tålmodig och svårretlig som jag vill vara. Som jag borde ha varit igår. Som jag vill vara alla dagar.

Föräldraskap fascinerar mig. Av okänd anledning fascinerar det mig mera nu än tidigare. Det lär bli många tankar kring det nu. Hoppas du orkar ta del av dem. Hoppas du orkar dela med dig av dina. För just nu upptar det mina tankar. Jag kan inte bestämma mig för om föräldraskapet är det märkligaste eller minst märkliga som hänt mig.

Troligtvis både ock.

På bilden är jag i centrala Stockholm för ett par dagar sedan. Jag var just så glad som jag såg ut. Jag tankade just så mycket energi och kraft att det borde ha räckt mer än väl igår. Det gjorde inte det. Men det räckte idag. Och det får räcka idag.

Alla dagar somnar jag och vet att jag inte har varit världens bästa mamma. Men de flesta av alla dagar somnar jag och vet att jag gjort tillräckligt och varit tillräckligt.

Ikväll vet jag faktiskt inte.

Jag har varit lättretlig och stressad och sur och otrevlig. Hela dagen. Hela. Minsta lilla motgång har ätit sig in i mig och tyvärr har de motgångarna varit onödigt många just den här dagen när min kapacitet att ta emot dem var så gränslöst begränsad.

Jag har hört mig själv säga dumma saker åt mina barn. Sådant som en mindre vetande version av mig själv säkert lovat att aldrig någonsin säga. Jag har krävt för mycket av dem bara för att jag själv inte räckt till och orkat. Som om de på något sätt ska lappa där jag brister. Som om de på något sätt kan det.

Nej. Ikväll somnar jag nog och känner mig lika dålig som jag borde känna mig.

Och tänk. Ändå. Min älskade dotter somnar just nu bredvid mig i sängen. Hennes andning blir tyngre as we speak. Hennes lilla, varma hand vilar på min mage. Jag är hennes trygghet. Till och med idag när jag är ännu mindre värdig än vanligt så tycker hon – den mest fantastiska som finns – att jordens tryggaste plats är där jag är.

Om det inte är storhet, störsthet, så vet jag inte. Om det inte helar ett trasigt modershjärta så vet jag inte. Om det inte ändrar allt så vet jag inte.

Godnatt, ljuvliga unge. Imorgon blir det bättre. Imorgon blir jag bättre.

31 år hann jag bli innan jag såg ett avsnitt av Paradise hotel. Hur gammal jag hann bli innan jag såg Big brother vet jag inte ännu ty den dagen ligger i framtiden. Om ens det.

Jag anade att paradise inte riktigt var min grej, men jag ville ge det en chans. Om inte annat så för att kunna och få säga vad jag tycker om programmet. Så i söndags när Fredrik konfirmerade femtonåringar, Arvid sov febern av sig och Ingrid tittade på film letade jag fram avsnitt ett av årets upplaga och såg hela avsnittet.

Jag tyckte inte om det. Det var inte min grej.

Jag förstår charmen och jag förstår lockelsen. Unga, snygga människor utan eftertanke och hämningar. Med en massa alkohol och tävlingsregler som skuffar dem i famnen på varandra. What’s not to like? Liksom. Klart det blir bra tv. Rolig tv. Vild tv. Farlig tv.

Det matar ingenting gott i mig. Programmet tilltalar bara de egenskaper i mig som jag inte lägger på min cv som människa. Jag är säker på att jag bara blir lite sämre ju mer jag kommer i kontakt med dokusåpor som Paradise hotel.

Jag blir inte bättre och mår inte bättre av att titta på när andra människor gör tvivelaktiga beslut i fyllan och villan. Inte heller av att fördöma deras handlingar.

Jag blir inte bättre och mår inte bättre av att höra när ett gäng unga kvinnor står och viskar om att årets killar är en så stor besvikelse, att de hade förväntat sig mycket mer. Inte heller tror jag att unga pojkar som ser programmet växer av att få höra de kommentarerna.

Jag blir inte bättre och mår inte bätte av att se sex förminskas genom att bli en bricka i ett spel. ”Jamen, var inte så tråkig. Det är ju ett tv-program, det är inte på riktigt!” Sist jag kollade var få saker så riktiga som den egna kroppen och jag tror att vi går vilse om vi ser den som ett redskap för en unken tv-lek.

Som sagt; jag förstår att man kan falla för det. Jagkunde falla för det. Men just det här fallet hoppar jag över genom att välja bort det här tv-programmet. Inte för att vi måste vara supernyttiga och bara göra vettiga saker hela tiden. Lite harmlös totalt onödig underhållning är absolut nödvändigt ibland. Jag har bara så svårt att se just det här som enbart harmlös underhållning.

Han är en sådan pappa som snyter andra barns näsor. Han är en sådan pappa som frågar om våra vänners barn vill sitta i hans famn en stund och sedan pratar de om barnets liv och vardag. Och jag ser hur barnen växer i hans närhet. Jag ser det jag redan vet; han är den bästa av fäder. Och han är mina barns pappa.

När jag valde honom visste jag att jag valde den snällaste man jag träffat. Men jag visste inte att jag valde den bästa tänkbara pappan åt mina framtida barn. Hoppades förstås. Men tänkte ärligt talat ganska lite på just det och visste lika ärligt talat ytterst lite om den pappa han skulle komma att bli.

Ibland känns det som om Fredrik är svaret på alla frågor om varför mitt liv är som det är. Ibland vet jag att det inte är riktigt hela sanningen, men nog är han minst sagt avgörande.

Just det att han är den förälder han är avgör mera än det mesta. På ett bra sätt. Ett riktigt bra sätt.

Det är läggdags och Ingrid ska egentligen sova. Istället bläddrar hon febrilt i lådan med framkallade fotografier. Hon måste hitta en bild innan hon kan somna.

Och där är den! Med bilden på henne och kusin Edith kommer hon sedan till ro.

Morgonen därpå pratar hon och jag i bilen på väg till förskolan. Och plötsligt säger någon av oss något om sommaren.
– Nej! utbrister Ingrid häftigt. Jag får inte tänka på sommaren. Då börjar jag sakna Edith så mycket att jag börjar gråta.

Det är som det säger, våra förstfödda flickor. De är kusiner sådär annars men systrar på sommaren.