Nu som då är det någon som för fram skilsmässans förträfflighet. Som påpekar att det är en förlegad och absurd tanke att vilja leva med en enda människa hela livet. Varifrån kommer den idiotiska strävan, liksom?

I kommentarsfältet här till exempel. tummen upp för skilsmässor, är en av kommentarsrubrikerna.

Självklart finns det sämre alternativ än skilsmässor. Självklart finns det en gräns för hur dåligt ett förhållande får vara. Och självklart finns det skilsmässor som förser de inblandade med ganska lätta ryggsäckar, ganska ytliga sår och rispor. Men är det inte så att en skilsmässa ändå alltid är ett sämre alternativ än att de två som valde varandra fortsätter göra det valet? Inte för att de biter ihop och lider utan för att de fortfarande efter sju, sjutton och fyrtiosju år vill välja varandra?

Är den nya drömmen ett förhållande som tar slut på ett lyckligt, smärtfritt och snyggt sätt? Eller finns det utrymme kvar för den gamla drömmen, den om ett lyckligt förhållande som förblir just lyckligt även om det förstås kommer lättare och svårare, gladare och mindre glada tider?

Jag besökte just min nya blogg. För första gången med en dator och jag drabbades av en smärre chock när jag såg den sjukt dominerande sidhuvudsbilden. Jag hade verkligen ingen aning. Verkligen. Vi får se hur länge det får se ut så här.

Intressant att min första tanke när jag återhämtat mig från chocken var att jag måste förklara att den stora bilden inte var meningen. Jag har uppenbarligen rätt långt kvar att gå tills den självdistans jag drömmer om är rådande i mitt liv.

I ärlighetens namn; Ingrid skriver inte alltid brev om det angenäma i att vara mitt barn. Med jämna eller ojämna mellanrum upplyser hon mig om att jag är en jättetråkig förälder. Ofta med tillägget att jag är mycket tråkigare än hennes pappa.

Jag tar inte åt mig. Mycket kan man säga om mitt föräldraskap men att jag skulle vara bland de tråkigaste har jag svårt att tro. Vad begär hon, liksom?

Men, igen i ärlighetens namn; det går faktiskt dagar då jag inte får min tråkighet slängd i ansiktet på mig. Däremot går det aldrig en dag då jag behöver gå omkring och tvivla på min dotters kärlek till mig. Hon är enormt bra på att visa sin kärlek.

Den här dagen för två veckor sedan vaknade jag i en hotellsäng med den finaste man jag mött. Dagen innan hade det gått tio år sedan vi blev varandras för resten av livet. Jag hade sommarens bästa sömnnatt bakom mig. Nio timmar guld. I sträck.

Den här dagen vaknade jag kvart över sju av att några tonåringar spelade YMCA, The fox och någon nymodighet med orden You’ve got that sex appeal utanför mitt tält. Jag hade befunnit mig i liggande läge i sex timmar och vaknat åtminstone tio gånger. Antagligen tolv. Kanske femton. När jag vaknade frös jag och väcktes ur drömmar där studerande spelade huvud- eller biroller.

Två veckor kan onekligen föra en människa från en ytterlighet till en annan. Vad annat kan man än älska det här livet som innehåller så många olika element och dimensioner?

Tack för era kommentarer nedan! Jag älskar älskar älskar att se på saker ur alla möjliga olika synvinklar. Och snart ska jag återkomma. Och svara på era kommentarer.

Men först ska jag sova. I tält. Med en kollega. Vi är på lägerskola med ganska precis 150 tonåringar. Av nåd har vi fått veckans enda regnfria dag. Må natten behandla oss väl. Jag har inte sovit i tält på ett halvt Amandaliv, femton år. Spännande.

Det har gått ett år. Nu diskuterar vi hemvårdsstödet igen. Det där ändringsförslaget, ni minns.

En liten fråga till er som tycker att alla familjer måste ha rätt att avgöra det där själva; ser ni inget problem i att nästan alla familjer som avgör själva kommer fram till att det lönar sig att mamman är hemma?

Jag fick ett spontant brev av min dotter. Jag blev väldigt glad. Kan du läsa det? I så fall förstår du nog min glädje.

Som barn och tonåring tänkte jag väldigt lite på hur det skulle vara att vara vuxen. Men en sak är jag rätt säker på; inte trodde jag att jag på tisdagskvällar klockan elva skulle dricka pepsi, äta ostbågar och titta på Idol. Jag är överraskad. Positivt överraskad.

Samma dag som vi åkte hem från sommarhemmet kom min vän och hennes familj på lunchbesök. Lite grann för att säga hejdå, men mera grann för att hänga ännu en gång. Vi hängde mycket i somras. Aldrig tillräckligt mycket, men ändå mycket.

Jag grät redan när hon kom in i köket. Och jag grät när jag hälsade hennes man med en kram. Det är troligtvis helt onödigt att säga att jag grät när jag hörde det tal som hon skrivit inför detta vårt avslutande sommarhäng. Ett tal där hon med oss tackade för den sommar vi fick. Ett tal där hon lyfte fram alla oss som var en del av sommargruppen 2014. Ett tal där hon sa ord till mig som jag aldrig någonsin vill glömma. Ord som jag vill memorera så att jag lätt kan gräva fram dem de där dagarna som jag ifrågasätter att jag alls spelar någon roll.

Varje dag skulle jag ha henne och hennes familj närmare, om det var upp till mig. Det som hon är för mig är ingen annan. Det finns ett hål i min vardag som ingen annan kan fylla.

Jag älskar henne. Hon är en av mina absolut bästa vänner. Hon får mig att vilja vara bättre. Hon tvingar mig att förstå och tänka till. Hon har lärt mig det mesta jag kan om blommor, estetik, pizza och hemgjord glass.

Just ikväll fattas hon mig mera intensivt än andra kvällar. Må hon veta att jag alltid bär henne med mig.

Må du veta det.

Och så kommer det sig att jag ser höstens första avsnitt av Idol med en person som blir alldeles till sig av Clabbe. Säger saker som att man är väl kvinna.

Ja, är man? Inte vet jag då.