Jag vill träna minst tre gånger i veckan. Jag vill dejta min man en gång i veckan. Och så vill jag ha tumistid med en god vän minst en gång i veckan. Dessutom vill jag läsa minst två böcker i veckan. Och jag vill vara ostört på gudstjänst en gång i veckan. Jag vill skriva minst ett blogginlägg om dagen. Jag vill umgås med Gud varje dag. Jag vill träffa familjevänner minst en gång i veckan. Jag vill leta fram nya, spännande och tidskrävande recept på nätet och testa minst ett sådant i veckan. Och jag vill dagligen följa med samhällsdebatter så jag vet vad som händer och kan fundera på vad jag tycker om det.

Jag vill och jag vill och jag vill.

Men sedan jag blev mamma ligger så mycket av det jag vill helt utom räckhåll för mig. Att vara småbarnsförälder är att leva utan allt det man egentligen vill ha.

Eller så är det att ompröva sina önskemål och anpassa dem enligt de förutsättningar man nu har. För det blir ju så tungt i längden om man ska omkring och känna att man är på minus hela tiden. Åtminstone för mig är bitterheten en fiende som ständigt lurar bakom hörnet och då gäller det ju dels att se till att jag har tillräckligt men det gäller faktiskt också att se till att jag inte kräver och förväntar mig mer än vad som är rimligt.

Jag har sänkt mina krav och skruvat ner mina förväntningar. Sedan någon gång kanske jag hinner ha gymkort och gå på exotiska träningspass jag inte ens kan namnet på nu. Då ska jag dejta Fredrik så ofta att han tröttnar på mig och ha ostörda samtal som varar för evigt med mina vänner. Jag ska läsa fem böcker i veckan och jag ska njuta så oerhört mycket av att vara på gudstjänst. Jag ska leverera blogginlägg i ett så hisnande tempo att mina läsare inte hinner med. Jag ska nå nya nivåer av böneliv. Jag ska träffa alla de där familjevännerna som jag nu bara vill träffa. Jag ska testa nya recept – nej, jag ska skapa nya recept. Och jag ska ha genomtänkta åsikter kring det som händer i det samhälle jag lever i.

Då ska jag bli den bästa version av mig själv som jag bara kan vara. Men det är sedan.

Just nu ska jag vara en lite sämre men fullt tillräcklig version av mig själv. Veta att det räcker så. Njuta av nåden i det. Och påminna mig om att det antagligen är det bästa jag kan göra just nu. Att en bättre version av mig själv på något märkligt och paradoxalt sätt antagligen bara skulle vara en sämre version.

För så är det också att vara småbarnsförälder.

Stoltast över oss är jag inte när hemmet är städat, barnen på gott humör och maten näringsrik. Stoltast över oss är jag när vi också efter en kväll med raseriutbrott, trotsanfall och bränd havregrynsgröt hittar fram till varandra. Tycker om varandra. Skrattar med varandra. Älskar varandra. På riktigt. Mitt i allt som inte är så polerat som det kunde vara. 

Så är allt så mycket bättre än jag trodde det kunde vara. 

Så är vi så mycket bättre än jag trodde vi kunde vara. 

Stoltast, ja. Men aldrig är jag lika stolt som jag är tacksam. Tänk att just han är just min.

  

– När jag blir stor ska jag gifta mig med Ingrid, säger Arvid med det största och nöjdaste leende jag sett. 

Detta bör inte ses som ett inlägg i den incestdebatt som pågår i Sverige. Detta bör enbart ses som en liten brors stora kärleksförklaring. 

Men på tal om debatten i Sverige anser jag att incest och nekrofili gärna får vara olagligt också i framtiden. Jag har tyvärr en begränsad tilltro till människan (och den blir ingalunda större med åren). Vissa lagar och regler tror jag att vi behöver.

Jag kan inte heller låta bli att tycka att det är märkligt att någon anser att det är den här frågan som är mest brännande just nu. Att man av alla strider som kunde tas valde just den här ter sig skumt i min värld. 

Ännu en påminnelse om att vi lever våra liv i bubblor. Här i min bubbla skulle rätt få ställa sig på barrikader för att sex mellan syskon ska vara tillåtet. Eller för rätten att som död få vara någons sexpartner.

Nej, människan får nog faktiskt skärpa sig och bli bättre för att jag ska kunna prisa liberalismen i alla lägen.

Men Arvid tre år får nog tänka sig att dela hels livet med sin syster. Vi förstår ju vad han menar. 

  

– Att vara finlandssvensk är att få två språk gratis. 

Jag är nybliven lärare och i ett av de första klassrum där jag sätter min fot sägs detta om finlandssvenskhet. Och det har fortsatt sägas så eftersom jag bor i en del av landet där många ser finlandssvenskhet som gratis tvåspråkighet. Det är deras sanna berättelse.

Men det är i sanning inte min egen berättelse och med åren har jag blivit allt mer mån om att de ska få höra också min. Jag har absolut inte fått två språk gratis. Jag har fått ett något sånär gratis och det andra har jag egentligen aldrig fått trots ett oerhört antal skollektioner. Att jag skulle få det andra språket gratis var aldrig aktuellt, men att jag inte ens fick det med möda och läxor och ordförhör och hörförståelser och ackusativ kan ju bara ses som ett misslyckande. Och inte bara som mitt eget personliga misslyckande utan som ett större systemfel. 

Det känns olustigt att det inte bara är sjuttonåriga elever som tror att finlandssvenskhet är två språk gratis. Också många vuxna beslutsfattare verkar ibland tro att sanningen är just så enkel. De verkar tro att vi som vill ha service på svenska vill ha det av principskäl, för att vara besvärliga. När sanningen är den att många vuxna finlandssvenskar vill ha service på svenska för att vi vill ha service som vi alls förstår. Jag är helt ointresserad av att sätta någon på plats för rostig skolavenska – den första stenen är jag den sista att kasta – men jag är väldigt intresserad av att veta vad som händer på sjukhus, på bank och på fpa.

Än så länge har jag rätt att få veta det i mitt hemland. 

  
Jag i ett av de klassrum där jag sätter min fot.

Jag tycker om tystnaden, men i mitt liv gör den sig bäst vid andra tidpunkter än då jag ska somna. Helst somnar jag till något slags brus. Här några av mina bästa sovljud:

Fredrik som ser en fotbollsmatch han är sådär halvintresserad av. Han får inte bry sig för mycket, för då kan jag ligga och vara nervös över resultatet. Men han får bry sig lagom mycket. Gärna äta chips och dricka öl samtidigt.

Fredrik och min syster Emma som sitter uppe och visar internetklipp för varandra. De ska skratta generöst åt det som den andra har att bjuda på och jag ska känna tt det är fint att de har varandra eftersom just internetklipp plockar fram min minst generösa sida. 

Och en my favorit från i går när jag somnade i det barndomshem dit mina föräldrar flyttade när jag var nästan trettio: 

Mamma och pappa som pratar med varandra på nedre våningen och har så roligt tillsammans att de nästan kiknar av skratt. Inte vet jag vad de skrattade åt, men jag vet att jag älskar det trygga ljudet av att de har det bra tillsammans. 

Det är något alldeles speciellt och alldeles speciellt bra med att få somna till ljudet av att människor man älskar har det gott. 

  
Mamma och jag. 

Halva mitt facebookflöde badar i nyvunnen sportlovsglädje. Det är den dagen på året när man själv ska sparkas igång på nytt samtidigt som andra bara är på väg in i sin semesterdvala. Vi är inte synkade nu, jag och mina vänner i Österbotten. 

Vårt sportlov var – förstås – fantastiskt. Att Arvid vaknade fem ibland, sex ibland och lite före sju alldeles för sällan var ett minus. Att de flesta av oss var rejält förkylda kunde inte heller ses som en seger. Att jag är rädd för den katt som Fredrik är allergisk mot var ju också ett problem. Men allt annat var guld. 

Och tomheten och sorgen när vi sa hejdå. Jag orkar inte vidröra den med ord. Efter bara en vecka var vi ju inte färdiga med varandra, vi och min systers familj. Faktum är att vi aldrig blir färdiga med varandra. Vi får aldrig tillräckligt med tid tillsammans och mitt i tomheten och sorgen känns det fint att det får vara så. 

   
    
    
    
   
  
Att komma hem igen kändes trots allt också rätt fantastiskt. Jag hade glömt hur mycket jag älskar vårt nya hem. Jag har inte hunnit lära mig hur fint det är att få återvända hit. 

Nathalie, Camilla och Frida efterlyser berättelser om amning. De efterlyser betydligt färskare berättelser än mina, men jag berättar gärna ändå. 

För mig är amningsfred att mamman får göra precis som hon vill. 

Och att hon får berätta om det om hon vill, när hon vill och för vem hon vill. Vi behöver inte fråga. Ingen av oss. Hon berättar nog. Om hon vill. Och vill hon inte så är det väl osmakligt att tvinga fram berättelsen med en fråga?

Mamman får kämpa sig blodig om hon vill, men hon får också sluta försöka efter en halv dags kamp om det känns så. Hon får faktiskt sluta helt utan kamp om hon vill. Eller aldrig ens börja försöka.

Jag har noll förståelse för att amningsfrågan är så laddad och besvärlig. Har vi faktiskt inte större tilltro till varandra än så? Spelar det så stor roll vad andra gör eller inte gör med sina bröst?

Jag har ammat mina två barn, men jag har ammat lite. Ingrid ammade jag bara typ två månader, sedan kom hennes utlag och allergier. Och jag var inte intresserad av att leva på havregrynsgröt i två veckor och sedan försiktigt föra in ett nytt livsmedel per två veckor för att reda ut var problemet fanns. Arvid ammade jag i ungefär fem-sex månader. Inte helammade, men ammade. När jag då avslutade nattamningen aslutade han den övriga och vi var båda nöjda med det.

Amningsfred för mig är att jag får ha ett helt okomplicerat förhållande till amning. Det fick bli som det blev. Och jag önskar att fler fick ha det så. 

Varför kan vi inte ge varandra det? 

  

Då vi igen har minuttidtabell på morgnarna. Då jag helt enkelt inte hinner dricka te. Då vi trippar på tå och parerar, allt för att undvika ett raseriutbrott som ingen hinner med. Då alla är lite för trötta. Då matematikboken är på fel ställe. Då dagis inte lustar alls. Då tänder blir borstade samtidigt som strumpbyxor kläs på. Då det blir ännu en sminkfri dag, inte som ett statement utan som ett av morgonens många andra måste. 

Då ska jag titta på de här bilderna. Och minnas våra sportlovsmorgnar som visserligen började okristligt tidigt men innehöll allt det goda som morgnar någonsin kan innehålla. Då ska jag påminna mig om att det här är lika sant och lika mycket vårt liv. 

   
    
   

Här vaknade jag och trodde att jag var alldeles för ledig för att kunna bli arg. Jag hade uppenbarligen fel. Eller så hade jag bara glömt bort hur man blir arg. Man besöker ju naturligtvis ett kommentarsfält.

I dag besökte jag det här. Johanna Dikert skriver om att vi faktiskt kan välja hurdana pojkar vi uppfostrar. Jag förstår vad hon menar. Våld är inte en manlig egenskap, det är en dålig egenskap. Och det måste sägas. På nytt och på nytt och på nytt. Jag förstår.

Vad jag däremot inte förstår är varför kommentarerna sedan handlar om att kvinnor inte egentligen vill ha schyssta killar och att man måste tuffa till sig för att få en brud. Om att kvinnor säger sig vilja ha en sak men sedan egentligen vill ha något annat. En kommentar uppmanar kvinnor att själva ta ansvar i den här frågan:

”Den dag kvinnorna slutar vara sexuellt upphetsade av våldsverkare så finns förutsättningarna för att antalet våldsamma män minskar. Så länge kvinnorna belönar våld så kommer våldet inte att försvinna någonstans. Men av kvinnor kan man som bekant inte kräva ansvar, de ska få sina våldsamma män som bara inte är våldsamma mot just dem. Att detta är totalt orealistiskt ska kvinnorna inte behöva bekymra sig om.”

Hördu, vet du vad? Jag tänder faktiskt inte på våld. Inte alls. Jag tänder på snällhet, på ansvarstagande och på trohet. Så kom inte och säg att jag faktiskt har gjort mig förtjänt av en värld där jag måste vara rädd för våldsamma män eftersom det ju egentligen är det jag vill ha. När det ju inte alls är det jag vill ha.

De flesta kvinnor jag vet vill hellre ha en man som diskar än en som dödar vargar med händerna, för den första egenskapen behövs ju på riktigt. De flesta kvinnor jag vet skriver inte brev  till livstidsfångar och vill föda deras barn. De flesta kvinnor jag vet tänder inte alls på våld.

Så kom inte och säg.

Och kom aldrig aldrig aldrig någonsin och försök ursäkta ett vidrigt och dessutom kriminellt beteende med att kvinnor ju egentligen vill ha det så.

Det känns som om du aldrig ens frågat vad vi egentligen vill ha.

Så kom inte och säg.

Jag tänker inga tankar. Känner ganska lite. Reagerar på nästan inget. Jag är så brutalt ledig.

Jag vet inte om den här ledighetsversionen av mig är mitt bästa eller sämsta jag, men i nuläget är det det enda jag som finns så frågan är på det sättet helt irrelevant.

En sak vet jag: nästa vecka är jag en bättre version av mitt vanliga jag för att den här veckan finns. 

Jag känner mig samtidigt både nollställd och uppfylld. Det är gott att vara så här ledig. Jag har nästan lyckats glömma att jag läste 132 studentprovstexter veckan innan lovet och ska läsa dem minst ett varv till när jag kommer hem igen. Och lyckas man glömma det, ja då är man verkligen ledig.

(Bonuspoäng till den som vet vem som myntade min rubrik.)