Man vet att man inte lever i sitt föräldraskaps krafts dagar när man hör sig själv fråga barnet: 

– Tycker du om mig? 

Och om man mot förmodan inte insåg bristen på kraft redan då frågan ställdes så inser man allra senast då barnet tittar på en både gravallvarligt och uppgivet samt svarar: 

– Jag vet inte. Kanske.

Utan att le ens lite. 

Då börjar man själv le. Mycket. Och han hakar på det leendet. Direkt. 

Det att han hakar på – direkt – jag tror det betyder att han tycker om. Mycket. 

Älskade du. Jag har inget bättre. Du är ljuvlig av tusen orsaker, en är att du håller mig på mattan. Du för mig mot en ödmjukhet jag aldrig skulle orka välja själv. 

Bild: Kavilo photography

Jag har inga barndomsvänner kvar. Det kan bli så när man flyttar som trettonåring och inte lämnar några starka vänskapsband bakom sig. 

Jag sörjer egentligen inte, fast jag kanske borde. Och jag tror jag vet varför; mina äldsta två småsystrar har jag ju. Jag har haft dem nästan hela mitt liv, minns ingen tid utan dem. Vet inte riktigt var jag själv slutar och var de börjar, som jag sa i ett tal till en av dem en gång. Men vet att det mesta i mitt liv hade varit sämre utan dem. Och vet att jag är så brutalt stolt över dem, över mina systrar. Och älskar ännu mer.

De två som alltid funnits och hon som funnits kortast av alla. Några av kvinnorna i mitt liv. Fotograferade av mannen i en av deras. 

Jag har en egenskap och jag kan faktiskt inte avgöra om den är bra eller dålig. Den är väl helt enkelt väldigt mycket både och. Egenskapen?

Jo, att jag är väldigt mycket här och nu. Så som det känns just nu – så är det liksom.

Kvart över tio i dag på förmiddagen kunde jag inte ens med milt våld komma på något som verkligen stör vårt liv, när jag försökte under tack&hjälp-rundan på musikleken.

Kvart före nio i dag på kvällen kunde jag inte ens med omilt våld komma på något som verkligen gör vårt liv, när jag försökte för att hitta något gott med dagen. 

Och nu, en dryg timme senare, är jag igen i ett läge när tacket i mitt liv talar väldigt mycket högre än hjälpet. Trots att jag förlorade mot Fredrik i På spåret. Jag kunde skriva en roman om allt som känns gott just nu. Och i sådana stunder är mitt härande och nuande en lika stor välsignelse som det var en förbannelse för en stund sedan. 

Egenskapen är helt enkelt väldigt mycket både och. Och väldigt mycket min. 

Här kommer en som inte är både ock. Här kommer en som är ren fest:

Fotograferad av sin syster med sin mammas telefon.

Penkis är en konstig dag. Det är konstigt att halarklädda elever kastar godis omkring sig och det är konstigt att se sig själv spelad av en elev på en scen. Konstigast av allt är att de elever man känner allra bäst plötsligt lämnar skolan. 

I år var det ännu konstigare än vanligt. Det var nämligen mina egna elever som klättrade upp på lastbilsflaken. Deras ansikten figurerade i abifilm och de tackade mig för åren som gått. 

Jag fick så fina presenter. 

– Vi vet att du vill hjälpa andra människor på samma sätt som du hjälpt oss, sa de och berättade att de därför köpt en gåva till mig och några andra nyblivna mammor. 

Och sedan påminde de mig om att jag deras allra första skoldag hade sagt att jag älskar glass. Och de gav mig två presentkort till det ställe i Helsingfors där man får godast glass. 

Och sedan hade de ännu en gåva. Jag ger er en bild även om jag tvivlar på att bilden ger gåvan rättvisa: 

En body till Hilde. Med vårt klassfoto på.

– Hon är en av oss nu! sa en av dem när vi gruppkramades kring Hilde i min famn.

Överflödig information som ni får i alla fall; jag grät. 

Jag kunde förstås skylla tårarna på vilda hormoner, seriös trötthet och dålig nattsömn. Men jag väljer att säga som det är; jag tycker om dem så mycket och kommer att sakna dem. Det har varit en glädje att få gå vid deras sida under de år som vi fått ha dem hos oss och även om dagens avsked är det naturligaste som finns så känns det lite sorgligt. 

Större än glädjen över det som har varit och sorgen över det som inte längre är är tacksamheten över att jag har världens absolut bästa jobb. Det är eleverna som gör det. Det är alltid eleverna. 

I två och en halv månad har mitt hjärta varje dag svämmat över av tacksamhet. Att få vara hennes mamma är stort. Störst. Och ingen dag har jag tänkt att tacksamheten skulle vara större om hon var en pojke. Ingen gång har någon beklagat att jag fick en dotter och inte en son.

Jag läser som bäst De förklädda flickorna i Kabul, inte sällan med min Hilde i famnen och jag mår fysiskt illa. Tänk att det finns ställen i vår värld där det är ett helvete att vara kvinna. Där nio av tio kvinnor misshandlas av sina män, där en mindre vacker flicka är bokstavligen mindre värd än hennes vackrare syster och där kvinnans värde hänger på hur många söner hon lyckas föda. Där en kvinna med en nyfödd son på sin arm tas emot med fest men där en kvinna som kommer hem med en nyfödd dotter kan bli slagen och få leva några dagar utan mat. 

Jag går sönder. 

Tänker att vi må leva i ett mörkt och kallt land men att här finns så enormt mycket ljus och värme. 

Och att vi måste värna om det. Och ljus och värme värnar man inte om genom att stänga in det utan genom att ge det vidare. Sprida det goda.

Jag läser ju tyvärr annat också som söndrar mig. Jag läser om fem månader gamla Mira och hennes gravida mamma som ska skickas tillbaka till Irak och jag tänker att det är vidrigt. Och jo, jag vet att det finns system och lagar och regler men vi bara måste ju ändra på system och lagar och regler som tvingar bebisar och gravida att leva i farliga länder långt borta från familjens pappa. Vi ska väl ändå föreställa ett rimligt samhälle. 

Det finns så mycket mörker. Vi som har ljus måste våga lysa.

Tänk att ha en liten dotter i sin famn och veta att hennes framtid är mörk, dyster, farlig. Vilken nåd det är att vara förälder på en plats där framtiden för de flesta små är ljus, hoppfull, trygg.



Jag tycker inte om att ha bebisar. Det sa jag både under och efter min första tid som förälder till en riktigt liten. Jag blev negativt överraskad av hur tråkigt och enformigt och tungt och slitsamt det var. Jag blev positivt överraskad av hur stark kärleken var mitt i allt det andra. Men bebisar – det var inte min grej. 

Trodde jag. 

Sedan kom min andra bebis. Och jag älskade att ha den bebisen nästan lika mycket som jag älskade bebisen i sig. Jag stornjöt av de lediga dagarna hemma och jag tog allt det tråkiga och enformiga och tunga och slitsamma med en klackspark. Det överskuggade aldrig. En bebistid kunde inte vara bättre.

Trodde jag. 

Sedan kom min tredje bebis. Och jo, första tiden var tuff. Den första månaden var jag övertygad om att min bästa bebistid var bakom mig. 

Men nu. 

På något plan inser jag att det också nu finns tråkiga och enformiga och tunga och slitsamma bitar, men jag märker dem knappt när de är och jag minns dem aldrig när de varit. Jag bara njuter. Jag hade ingen aning om att något som var så väldigt bra kunde bli ännu bättre.

Ibland, rätt ofta faktiskt, är jag glad att jag hade fel.

En Hild i bild får illustrera. Fotad av moster Matilda Audas Björkholm. Hållen av mamma Amanda Audas-Kass.

Och sötast i hela världen.

Det tog mig ganska precis fyra veckor att sticka en tröja till. Nu har jag alltså två hemstickade tröjor som tål dagsljus. Och resåren till det som förhoppningsvis blir en tredje. 

Stickandet gör mig så gott. Jag försöker att inte tänka på all godhet jag gått miste om under de trettiotre år som jag inte stickat. Stickandet är numera som läsandet, promenerandet, skrivandet, bloggandet, bedjandet och umgänget; det ska finnas med för att dagen ska vara riktigt bra.

Min syster fotade. Hon som är typ tusen gånger bättre än jag på att fota. Och sticka. 

I dag blev hon döpt, vår ljuvliga lilla dotter. Vår Hilde Nora Birgitta. 

Bild: Matilda Audas Björkholm. (Ja! Tänk det! Tänk att hon kom från fjärran land för att vara med på Hildi dop. Och tänk att hon tog med sig hela sin klan. Om det och allt annat skriver jag en annan stund, en piggare stund. I denna skriver jag bara att jag är oändligt tacksam. Att jag känner att jag är älskad och buren. Och ännu mer; att jag känner att Hilde är älskad och buren.)

I skrivande stund sitter jag på Hartwall arena med tusentals andra. Mitt sällskap – tre av mina favoritkvinnor i världen – köper vatten. Jag vaktar våra platser. Vi är på Disney on ice.

Det finns tusen orsaker att inte tycka om det här evenemanget. Biljetterna kostar mat för en vecka. För en hel familj. Man förväntas köpa vattenflaskor för tre och femtio och limsa för ännu mer. Jag har inte ens vågat ta reda på vad det pastellfärgade sockervaddet kostar. Och dessutom säljs det plastskräp i mängder. Prylar som lyser och snurrar och låter och går sönder innan man hunnit hem igen. Det hela är så genomkommersiellt att jag vill avsky. 

Men jag kan inte. 

För det är ju Frozen. Och min själ talar det språket. Frozeniska. 

Det är tre år sedan jag såg filmen på bio i Stockholm och jag blir lika tagen nu. Jag hoppas att prins Hans ska vara bättre än han är. För att Annas förmåga att älska och vilja att bli älskad ska bemötas på rätt sätt. Jag imponeras av Annas mod och envishet. Jag lider med Elsas ensamhet, sörjer att hennes styrka blir hennes fall. Tänker att det ju så ofta blir just så för oss människor, det som kunde bli vår superkraft blir det som isolerar oss från de andra. 

Och jag älskar älskar älskar att Anna tror att en man ska rädda henne, att publiken tror att en annan man ska rädda henne och att det sedan är hennes syster som gör det. Och trots om jag vet att de kvinnliga karaktärerna får alldeles för lite talutrymme så är de frusna systrarna starka i mina ögon.  Och inte bara i mina. Bakom mig på arenan sitter en flicka på typ fem år. Hon sjunger med i alla sånger, kan sin Frozen bättre än jag kan min. Och när Elsa sjunger Let it go (på det inhemska jag är sämre på) mer eller mindre vrålar hon med. Och jag gråter till hennes vrål. Tänker att det är så vansinnigt fint att femåringar i dag får ha prinsessförebilder som sitter i isslott och inte alls väntar på en prins men kanske vågar hoppas på en syster. 

Som också kommer. 

Jag och mina frusna systrar. Som också skulle komma. Till vilket isslott som helst.

Borde vi tala lite om Sirpa Selännes uttalande om att mammans plats är i hemmet? Om att den som vill göra karriär inte ska ha barn? Och med den mena kvinnor. För aldrig säger ju någon att män som vill göra karriär gör bäst i att välja bort barn. 

Jag blir förstås provocerad. Jag som tror så mycket på delad föräldraledighet och jämställt föräldraskap. Jag som tror så mycket på barnens rätt till tid med båda sina föräldrar. 

Samtidigt blir jag inte provocerad alls. För bakom det tillspetsade uttalandet finns det en sanning. Jag har svårt att tro att barn + förälder med karriär + förälder med karriär skulle kunna gå ihop. Åtminstone inte mina ytterst begränsade insikter i kortast möjliga matematik kommer till någon annan slutsats än att det är omöjligt att få in två karriärer och barn under samma tak. Två jobb och barn – ja. Men två karriärer och barn? Nja. Nej. 

Det går helt enkelt inte att få allt när barnen är små. Två föräldrar kan säkert göra karriär – men inte samtidigt. Inte om helheten ska fungera och alla inblandade må bra. 

Med det sagt; mammor är faktiskt inte bättre på barn än pappor. Pappor är faktiskt inte bättre på karriär än mammor. Den mamma som vill göra karriär ska ha rätt att göra det. Utan att behöva ta emot kritik som alla de pappor som gör karriär slipper. Både mammor och pappor har rätt att göra karriär.

Men barn har rätt till föräldrar mer än någon enstaka timme här och där. I den bästa av världar till båda föräldrarna.