Jag har levt i amningsbehå i snart ett och ett halvt år. Nästan lika länge har jag längtat efter ett roligare behåliv. För någon vecka sedan slutade jag amma Hilde och jag letade direkt fram en juvel i underklädeslådan. Äntligen! 

Den passade inte.

Och då menar jag inte att den satt lite ovekvämt eller osmickrande, jag menar att den inte satt alls. Som i att den var helt oanvändbar. 

Letade fram nästa juvel. Lika illa. Så jag slutade leta.

Jag ska ge det lite tid, men om inte mina gamla behåar skärper sig snart så köper jag nya. 

Är det ett nederlag? Att inte kunna använda sina vanliga underkläder? Kanske. Men inte ett nederlag som jag tänker gräva ner mig i.

Jag förstår min egen och andras längtan efter den kropp vi en gång hade, men jag tror att vi behöver bli bättre på att inse att den kroppen faktiskt inte är den kropp vi ska ha resten av livet. Kroppen lever ju – tur är väl det – och med det livet kommer naturligtvis förändringar. Vi behöver inte tycka om de förändringarna, men jag tror att vi behöver lära oss acceptera dem. Alternativet är helt enkelt så fruktansvärt jobbigt.

Jag vill bara känna mig som mig själv igen, tänker jag och säkert många andra ibland. Jag försöker lära mig att hitta mig själv också i en kropp som inte är vad den en gång var. Jag vill inte vara beroende av en viss behåstorlek, ett visst midjemått eller ens en viss känsla. Jag själv är större än så. Du själv är större än så. 

Den kropp jag hade som sjuttonåring är ingen evig mänsklig rättighet. Knappt ens en mänsklig möjlighet, förfallet kommer tidigt. Men den där sjuttonåriga kroppen kan bli en mänsklig tröstlöshet och hopplöshet om jag inte släpper greppet om den. 

Jag förstår både mig själv och alla andra som längtar tillbaka till något annat. Det är svårt att låta bli i en värld som hela tiden upplyser oss om att vi inte duger som vi är. Men jag tänker envist fortsätta försöka trotsa. Och vara snäll mot mig själv varje gång jag faller och nästan hinner tänka att jag måste anpassa mig efter gamla underkläder. 

Med Hilde några dagar. Med en nyförlöst kropp som inte kändes som min. Men som var min. Lika mycket min som den kropp jag har i dag. Lika mycket min som den kropp jag hade som sjuttonåring. 

Dansarna får inte längre dansa på TPS matcher. Diskussionen går het i kommentarsfältet. Det här är ju en viktig fråga.

Och jag är faktiskt inte det minsta ironisk. Det är en viktig fråga. 

Jag tänker som jag ofta gör; är det här något jag önskar mina egna döttar? Bland annat därför har jag svårt att se prostitution som ett jobb. Bland annat därför tycker jag att skönhetstävlingar suger. Och bland annat därför tycker jag inte om dans på hockeyläktaren. 

Jag tycker om dans och jag inser att det är både en konstform och en sport. Fredriks systerdotter dansar och jag bara älskar att se filmklipp från hennes uppvisningar. Uppvisningar dit publiken kommit just för att de vill se henne dansa. Inte för att de vill ha något att slötitta på när hockeyn inte är tillräckligt underhållande. Som om kvinnornas dans duger bara när männens hockey inte levererar. 

Jag tycker inte att dansen behöver finnas på läktaren. Jag tycker att dansen behöver få funnas på sina egna arenor för sin egen skull. Och jag tycker inte om tanken på att mina döttrar eller systerdöttrar eller elever ska vara ögongodis och pausunderhållning för hockeyfans. Och då tycker jag naturligtvis inte heller att någon annans döttrar eller systerdöttrar eller elever ska vara det. 

Ibland undrar jag varför jag ens går till kyrkan. Det är på många sätt ett hopplöst projekt just nu. Livet med småbarn är många saker, men kyrkvänligt är det sällan.

Jag hörde inte många ord i dagens predikan. Det kan bli så när Hilde är med och när Arvid är på dåligt humör. Men någon gång mellan att en matburk värmdes och ett utbrott hanterades så hörde jag om när Jesus säger till den rike ynglingen att han ska sälja allt han äger och ge till de fattiga.

De orden förgör mig varje gång. Om jag en dag kan höra de orden utan att må dåligt tror jag inte att jag har kommit ända fram, jag tror snarare att jag i så fall har slutat försöka komma rätt.

Jag påminns om min egen brist, ja. Men jag påminns ännu mer om min egen strävan. Mest av allt påminns jag om tacksamheten över att det inte hänger på mig. Inget faller på min brist och inget bygger på min strävan.

Därför går jag i kyrkan.

Därför kommer jag alltid att göra det.

Den visuellt begåvade noterar att det här inte är kyrkan. Direkt. Det är ju ett bröllop. Men i ringen av människor finns en del av de människor som vi träffar i kyrkan på söndagarna. De som vi hör ihop med. De som är lite som familj. Vi står utanför ringen, inte för att vi är utanför utan för att vi har en sovande bebis.

Bild: Maria Hedengren

Mitt stickande är ju (tyvärr) inte en ren framgångshistoria. Ibland går jag från seger till seger och andra gånger går jag till förlust. Någon gång till brakförlust. 

I det här fallet finns det ingen rimlig förklaring. Ingen godtagbar ursäkt. Det finns bara en riktigt märklig tröja.

Jag vill ju bjuda på livet så som det är. Och ibland är sticklivet så här. 

Varsågoda. 

Jag är inte alls ute efter att du ska säga att tröjan är fin. Det är den faktiskt inte. Bilden kanske inte gör den rättvisa, men de som fått se tröjan live har skrattat. Du behöver inte heller säga att den är ful. Det vet jsg redan. Men du får gärna fira med mig. Fira att jag inte gav upp stickningen trots att den här tröjan nog försökte övertala mig. 

Den är ju inte ensam om det. På en skum hylla i mitt klädskåp bor flera likasinnade. De kunde bilda klubb. Organisera sig. De kommer ändå aldrig att vinna. 

I morgon ska bli en bättre dag. Vi får anstränga oss båda två, jag och min Arv. Jag frågar lite försiktigt vad han har tänkt göra för att bidra till en trevligare morgondag. 

– Jag ska vara glad och söt, säger han. 

Som om det var brist på glädje och söthet som fällde den här dagen. Som om det någonsin är det som är problemet. 

Sötast av allt. Alla dagar. Gladast av allt. De flesta dagar.

Mest av allt är han älskad. 

Vi räddas av att Moster är på besök. Och av att hon efter att ha sett oss tampas med den här dagen ändå säger:

– Ni är en så jättefin familj. 

Jag har hört att det finns människor som tycker att det kan bli för mycket av det goda, om man med det goda menar tid tillsammans. Människor som tycker att ett jullov går an men att ett sommarlov är för mycket. Människor som längtar efter paus och andningsrum när de lediga tillsammansdagarna samlas på hög. 

Jag tror på deras berättelse. Men den är verkligen inte min, inte vår. 

De senaste fem månaderna har jag och Fredrik varit tillsammans mer än någonsin förut. Varje dag har jag vetat att den här tiden är en gåva och varje dag har jag varit tacksam. För att vi fick ha den här tiden. Och kanske ännu mer tacksam för att vi ville ha den. För att vi efter tretton år fortfarande längtar efter varandra när vi inte är tillsammans. 

För en vecka sedan började Fredrik jobba igen. Vi har bytt roller igen. Och han fattas mig när han är på jobbet. Mera romantiskt än praktiskt. Faktiskt. 

Det är fint att få längta efter någon som kommer till en. Igen är jag tacksam.

Bild: Kavilo photography

I går städade jag under vår säng. Fredrik sa att jag måste. Bland allt annat som jag hittade där fanns en version av mitt nya bokmanus i pappersform. Jag tog en välförtjänt paus i min städning och bläddrade lite i pappren. Läste några ord här, någon mening där och något stycke någon annanstans.

Och jag tyckte om det jag läste.

Den känslan.

Den senaste tiden har min nya bok känts allt annat än ny. Jag har läst samma ord, meningar och stycken så många gånger vid det här laget att jag inte längre kan bli glatt överraskad av något jag läser. Tills jag hittade de där dammiga pappren under sängen i går och insåg att jag blev just precis det.

Och insåg att någon annan kanske också kan få bli just det. Snart. När boken inte längre är bara min utan också er. 

Det känns om möjligt ännu mer spännande med bok den här gången. Eller, ärligt talat – och varför tala annat än ärligt? – så känns det faktiskt mer spännande den här gången. Men jag är inte helt säker på att det får och kan göra det, så därför lägger jag till det där om möjligt, trots att det för mig inte finns något tvivel alls.

Det här är något av det absolut mest spännande jag har fått göra. 

Jag frågade Fredrik om han är nyfiken på att få läsa boken, och det var han. Men inte så nyfiken att vi slutade städa. Någon ordning måste det ju faktiskt vara.

Bild: Matilda Audas Björkholm (och jo, det finns en koppling mellan nya boken och den här bilden)

I våras började han gråta varje gång det var min tur att föra honom till dagis. Han ville verkligen att Fredrik skulle följa med i stället. (Ja, jag har känt mig mer älskad.)

Men något har uppenbarligen hänt. Något bra. Jag gissar att det beror lite på den evighetslånga sommarledigheten och mycket på att Hilde numera trivs lika bra med andra människor som med mig. Hur som helst har vi det väldigt fint nu, jag och min Arvid.

I dag fick jag ändå provsmaka på livet som det var förr. Han blev sur på mig för att jag inte lät honom låna hushållets enda stekpanna. Jag sa inte nej för att vara elak och bakåtsträvande utan för att jag skulle laga lunch. Rimligt? You would think.

Arvid did not.

Han var riktigt arg. Besviken. Ledsen. Ylade och gnällde. Grät och vrålade. Lugnade sig något och kom in i köket. Tittade på mig med allvar i blicken.

– Man brukar vara en snäll mamma, sa han. 

– Va? sa jag. 

– Man brukar vara en snäll mamma, upprepade han. 

– Alltså, att jag brukar vara en snäll mamma? 

Arvid fnös. 

– Nej, inte du! Men många andra brukar vara snälla när de är mammor. 

Ja, jag har känt mig mer älskad. 

Men mindre också. Betydligt mindre, faktiskt. För jag bemötte hans kommentar med en enda liten blick. En blick som fick oss att skratta båda två. 

Den fnysning som följs av skratt är ingen riktig fnysning.

Bild: Matilda Audas Björkholm

Längst fram på startlinjen står en OS-medaljör. I samma startgrupp som hon finns andra kvinnor som kan springa tio kilometer omänskligt snabbt. 

De flesta av oss som springer tjejmilen i Stockholm kan ju inte det. Många av oss kan inte springa tio kilometer alls utan går i stället. Och det är väl något av charmen med just det här evenemanget. Många tusen helt olika kvinnor ger många tusen helt olika lopp med många tusen helt olika mål. 

Mitt eget mål var att springa min mil på under en timme. Jag klarade det. Inte med marginal. Inte med stil. Men jag klarade det. 

Min mamma startar sitt lopp långt efter att segraren har kommit i mål. Faktum är att till och med jag har hunnit korsa mållinjen när mammas startskott går och därför kan jag och mina systrar och vår pappa stå vid upploppet när mamma är på väg in i mål.

Vi går dit i god tid. Ställer oss på rad vid staketet och väntar på kvinnan med störst K. Under en knapp halvtimme ser vi hundratals kvinnor korsa mållinjen.

Och vet ni vad? Nu kommer inte bara de kvinnor som tack vare sina kroppar tar sig igenom tjejmilen. Nej, här har vi också de kvinnor som gör det trots sina kroppar. 

Här har vi kvinnor som haltar. Kvinnor som saknar en arm. Kvinnor som väger trettio kilo för mycket enligt läkaren och sextio kilo för mycket enligt rådande skönhetsideal. Kvinnor som inte kan se. Kvinnor som inte kan höra. Kvinnor som kommer gående med ledsagare i gul väst.

Kvinnor som vägrar vara sina kroppars begränsningar. Kvinnor som väljer att se sina kroppars möjligheter. 

Stunden vid mållinjen är en hyllning till de kroppar som nästan aldrig hyllas på instagram och verkligen aldrig hyllas i modetidningar. 

Jag gråter många gånger. Jag kunde kanske skylla på trötthet efter mitt eget lopp men jag kan också vara helt ärlig; det här är något av det vackraste jag sett. 

Allra mest gråter jag när mamma kommer. Jag gråter för att hon har klarat det. Igen. För att hon är sötast av alla. För att hon är min. För att hon var ensamstående trebarnsmamma när vi var små och förstås inte kunde träna då, men för att hon började senare i stället. När kroppen var äldre och tröttare och förutsättningarna på några sätt bättre men på andra sätt sämre. Hon vägrar vara sina begränsningar. Hon väljer att se sina möjligheter. 

Bland annat därför älskar jag henne. Bland annat därför älskar jag att hon är min mamma. 

Tack för årets mil, älskade ursprungsfamilj. 

Och så får vi veta att det fanns en video som föregick Åboattacken. Och folket får säga sitt. Så där som folket får när kommentarsfältet är öppet.

En kommentar sticker åtminstone mig i ögonen:

Jag förstår känslan, men jag kan inte låta bli att fråga; gjorde vi faktiskt det? Välkomnade med öppna armar? Gjorde du det? Du som skrev kommentaren? 

Jag säger förstås inte att den stora katastrofen hade kunnat undvikas om våra armar bara hade varit öppna, men jag säger att jag tror att många små katastrofer faktiskt kan undvikas om vi verkligen välkomnar.

Och jag säger att den som själv välkomnat med öppna armar sällan reagerar med ord som Detta är tacken. Det låter snarare som ord man tar till när man tycker att andra har välkomnat för mycket.