En lång tid i mitt liv kunde jag springa runt den här viken ibland. En riktigt kort tid i mitt liv kunde jag springa runt den ofta. Idag fick jag springa runt den igen.

Lyckliga jag.

Och ikväll får jag somna under samma tak som en av mina absoluta bästisar och hennes barn. Jag har inte träffat henne sedan i februari. Ja, ni fattar.

Lyckliga, lyckliga jag.

Där står hon. Min förstfödda. Människan som gjorde världen ny. Som målvakt! Hon är så modig, tänker jag. Gjord av ett helt annat virke än jag. Jag har aldrig någonsin stått i mål. Inte ens på en gympatimme i skolan, inte ens på en rast. Jag skulle aldrig ha vågat. Att jag har barn som vågar och vill och gör är obegripligt och obegripligt stort och fint.

Annan sak som är obegripligt stort och fint; att få ha ett lag, att få höra till och vara en självklar del av. Ibland glömmer jag att hon inte hade träffat en enda av de här flickorna för ett och ett halvt år sedan. Svindlande tanke.

Som jag älskar människor ändå. Det finns något så ofantligt vackert i hur de allra flesta hela tiden försöker sitt allra bästa. Sedan kan man ju för allt i världen önska att deras bästa skulle vara bättre, men man kan faktiskt för allt i världen också de gångerna försöka se deras bästa som just deras bästa.

Det är inte lätt att leva och det är inte lätt att vara människa. Vi får försöka vara generösa och snälla och mjuka med varandra. Det är alldeles tillräckligt svårt ändå.

Och vi vet så sällan exakt hur svårt det är för den andra. Det är lätt att döma när man vet nästan ingenting, det är betydligt svårare när man vet ens lite och totalt ointressant och omöjligt när man har största delen av bilden.

En dag skriver man sitt namn för första gången, nästa dag ritar man ”en blöja med kiss- och bajsåldern”.

Nåja. Det går ju inte att överträffa sig själv alla dagar.

Men hon gör nog det märkligt ofta, den här vår minsting. Hon skämmer bort oss totalt mellan åtta på morgonen och nio på kvällen. Däremellan får vi känna att vi lever. Jag undrar om man utvecklar en extrem gullighet när fyra människor tycker att man är det mysigaste som finns i hela världen. Att man liksom känner pressen och lever upp till den.

Kanske. Åtminstone vet jag att hon idag plötsligt sa att hon skulle vilja ha en mamma och en pappa till. Jag – som lätt både söker och hittar felet i mig själv – hann ta det som svidande kritik när hon konstaterade:

– För det är så jätteroligt att ha er!

Som sagt: extrem gullighet.

Och en dag, knappt tre månader innan hon fyller fyra år, skriver hon sitt namn. Jag berättar vilka bokstäver som ska finnas med och hon vet uppenbarligen (nästan) exakt hur de ser ut. H I L D E.

Jag vet att det finns nästan fyraåringar som läser hela böcker. Som komponerar musik. Som gör volter. Att kunna skriva sitt namn är inte märkvärdigt. Alls.

Men. Just vår lilla nästan fyraåring är ju inte riktigt som alla andra. Största delen av hennes liv har vi funderat på hur bra hon egentligen ser och då är det faktiskt märkvärdigt att hon uppenbarligen ser så bra att hon kunnat lära sig hur en del bokstäver ser ut. Och hur hon ska skriva dem.

Vi ska ju inte jämföra oss med andra, vi ska jämföra oss med oss själva och se på våra resultat utgående från de förutsättningar som är just våra. Och med den måttstocken är det här hur fint som helst.

Go, Hilde!

Min vän bröllopsfotografen, bästa Maria Hedengren, och vi var på samma bröllop igen i mitten av augusti. Hon sa ju en gång att hon alltid ska fota oss när vi är på samma bröllop och hon kommer ihåg det. Varje gång. I en lucka mellan middagen och tårtan tog hon bilder på oss fyra av fem som inte hade snuva den där underbart vackra augustidagen när vi fick fira kärleken. Tack, Maria!

Att få höra ihop med er är det finaste som finns. Jag älskar oss.

Men.

Jag borde faktiskt börja ta av mig pulsklockan när jag går på bröllop.

Och Arvid hade egentligen andra skor, men bytte för att spela lite fotboll och bytte tydligen aldrig tillbaka.

Notera också gärna att Arvid och Fredrik har likadana flugor. Den detaljen var minst 90 % av vår outfit.

I tisdags spelade min Arvid sitt livs första kvartsfinal, ikväll spelade han sitt livs första semi. Där tog det stopp efter en olidligt jämn och spännande match som avgjordes på straffar, men brons är brons och brons är sjukt bra.

Hans speltröja är smutsig och sliten och trött. Den har fått jobba hårt den här sommaren då Arvid har tränat och spelat med två lag.

Jag är så glad att han har hittat något som han älskar så sanslöst mycket. Och ännu gladare är jag för att han har hittat så sanslöst fina pojkar och tränare att dela det med.

Jag borde kanske känna att det är skönt nu. Färre kvällar vid fotbollsplan, färre skjutsar. Färre stunder av total panik då den där arma spelskjortan är på vift. Men ärligt talat känner jag bara… När kan juniorcupen 2021 börja?

Plötsligt dyker hon upp i min instagram. Hon sitter på en sandstrand i en riktigt liten röd bikini och skakar sin kropp. En sådan där kropp som är platt och tunn på rätt ställen och rund och fyllig på andra lika rätta. Jag undrar varför instagram tror att hennes konto skulle passa mig. Det skulle det verkligen inte. Om det är något jag verkligen inte behöver i mitt liv så är det andras riktigt snygga kroppar i riktigt små plagg.

Ibland undrar jag och ibland undrar jag ofta vad vi egentligen håller på med när vi håller på med sociala medier. Det gäller att vara både selektiv och uppmärksam, det blir så lätt fel. Jämförelse har väl i någon mån varit mest av ondo hur länge som helst men jämförelse fick ett så sjukt starkt och effektivt vapen när vi kunde börja jämföra oss själva med så brutalt många samtidigt. Det är så lätt att känna sig sämre och tråkigare och fulare efter att ha scrollat runt en stund.

Också jag som hyfsat balanserad och väldigt lycklig 37-åring kan ibland märka att jag påverkas negativt. Hur illa är det då inte för alla de tonåringar som typ aldrig är balanserade och rätt sällan stabilt grundlyckliga? Hur illa är det då inte för min egen tolvåring?

Ja, hjälp.

Så vad håller vi egentligen på med? När vi visar upp utvalda delar av oss själva och våra liv? Jag vet ju vad jag hoppas och tror att jag håller på med och jag hoppas att det också känns så i andra ändan. Jag hoppas innerligt att ingen någonsin känner sig sämre eller tråkigare eller fulare efter att ha tittat in här. Tvärtom hoppas jag att mina texter kan hjälpa andra att känna sig bättre och roligare och vackrare. För mina texter visar ju att en helt vanlig människa – inte en sådan där supersnygg i liten bikini – också vågar känna sig lite bra och rolig och vacker emellanåt. Då kanske andra också vågar.

Den här bilden från vårt vardagsrum är inte tagen idag, men det kunde den vara. Någon nyans av det här har vi varje dag. Hilde är, som tidigare konstaterat, ohotad världsetta i att leka självständigt men det kommer med sitt pris. Och även om priset ibland är högt så är det alltid värt det. När hon går in i lek händer helt fantastiska saker. Det går inte att ogilla.

Just den här leken var speciellt bra, för Arvid var med på ett hörn. De lekte skola. Arvid var lärare, Hilde hjälplärare. Gosedjuren elever. Det finns ett schema på väggen och de målade bokstavsplanscher. Vissa lekar är som sagt helt fantastiska och en del av dem kräver rätt mycket utrymme och kapar hela rum.

Och rätt många av dem kräver föräldrar som förmår blunda och tänka på något annat.

(Och ja. Det står en dockvagn på vardagsrumsbordet. En dockvagn!)

Han har spelat sitt livs första kvartsfinal ikväll, min älskade lilla spelare. Och han fick uppenbarligen blodad tand. Eller så inte.

– Mamma, jag tror faktiskt att jag kanske hellre blir spelare i ett litet lag som typ Jaro än i ett stort lag som Liverpool. De stora lagen har så himla många matcher och dessutom måste de ibland resa till andra länder för att spela. Jag vet inte om jag orkar med det, förklarade han på kvällskvisten.

På något sätt så rimligt att inte orka med det, kan jag tycka. Mindre rimligt är det kanske att tro att han kommer att få välja. Och minst rimligt av allt att tro att någon som får välja mellan att spela i Jaro och Liverpool skulle välja det förra. Men det är faktiskt helt okej att vara lite orimlig när man är inte ens åtta. Rimlighet kommer ju nog med livet.