Att ha ett litet barn är att ha en älskad människa i sitt liv som alltid vill vara med en. Det kan vara kvävande och tungt och påfrestande, men du blir ändå alltid vald.

Att ha ett stort barn som snart blir tonåring är att ha en lika älskad människa i sitt liv som ofta vill annat och andra. Jag kommer ibland på mig själv med att tänka att det här är det närmaste en olycklig förälskelse jag har kommit sedan tidigt 2000-tal. Jag blir ofta bortvald.

Är det så här det är att ha en tonåring? Att vara lite olyckligt kär i sitt eget barn?

Varje gång hon väl väljer mig vill jag kunna säga ja. Det gör lite ont de gånger jag måste säga att jag inte hinner eller kan för att något annat eller någon annan behöver mig mer akut. Hon är den finaste som finns och alla stunder med henne är guld.

Lycka är ju som tidigare konstaterat många olika saker. En av de sakerna är att få sitta och sticka en tisdagskväll med två kvinnor som jag inte ens visste att fanns för två år sedan och som jag kände bara lite, lite för ett år sedan. Nu finns de i mitt liv. Kloka, roliga, varmhjärtade. Lyckliga jag. Ibland är det lätt att vara tacksam.

Lycka är också att tänka att man ska starta hemåt allra senast åtta men sedan göra det först nio för att det är så trevligt och märka att det är både ljust och varmt när man väl startar hemåt. Ibland är det lätt att vara tacksam.

Någon dag hoppas jag att vi kommer till en punkt i livet när det inte finns något att säga om städningen av vår hall, men vi är inte där ännu.

Därför:

Alltså, den här människan ändå. Må vara den av våra barn som ser klart sämst, men är samtidigt den enda av våra barn som ser att hennes pappa gett hallen en rejäl omgång.

– Tack, pappa, för att du har städat så jättefint här, sa hon spontant när hon kom hem från dagis.

Storasyskonen sa ingenting. Trots att enda vägen in i vårt hem går genom den där nystädade hallen.

Jag har ju inte gjort någon större undersökning, men jag tänker spontant att få fyraåringar tackar sina föräldrar för hallstädning. Men inget ont i det. Att kunna vara tacksam är ju i sanning en gåva.

Att få leva med en tacksam människa är likaså i sanning en gåva.

Ord som användes för att beskriva Hilde på hennes utvecklingssamtal:

Klipsk. Verbal. Kavat. Går med rak rygg genom livet.

Det känns så fint att höra. Det visar dessutom att de känner henne så väl. Det känns så fint. Så tryggt. Så tacksam är jag.

En annan sak som känns fin: att någon i personalen för en tid sedan hade konstaterat att Hilde hade en ny mössa och att Hilde svarade med orden:

– Jag vet. Den är helt värdelös.

Hon är så enormt lustig.

Ikväll höll jag på att köpa en klänning, bara för att få gratis frakt på ett annat köp. Trots att jag ju ska (försöka) strejka från klädshopping hela det här året och vi just har tagit oss igenom ett enda kvartal. Trots att klänningen kostade 178 euro och frakten 8,76 i samma valuta. Och trots att jag redan har exakt samma klänning i en annan färg. Visserligen en helt annan färg. Men ändå. Jag hade redan lagt den i köpkorgen, sedan besinnade jag mig och klickade bort den snabbt snabbt snabbt.

Om jag själv eller någon annan någon gång undrar varför jag lever i en självvald askes på just det här området finns exakt alla svar i stycket ovan. En människa som kan trotsa alla trotsen där och tycka att det känns rimligt behöver leva med regler och ramar.

Och nästa gång Arvid påstår att jag inte har en aning om hur det känns att typ hela tiden verkligen vilja ha – på gränsen till behöva – nya skins och danser i fortnite… Älskling, jag har åtminstone en aning.

Jag tröttnar inte. På riktigt. Det har inte gått en enda dag sedan slutet av februari som jag inte har stannat upp inför ljuset och drabbats av akut tacksamhet.

Jag har gråtit många av de här dagarna också. Livet är som det är. Ibland drabbas jag själv av små sorger, ibland drabbas någon i min närhet av stora. Jag pratar ofta om döden och vad den gör med oss just nu. Jag vet inte om det säger mer om mig eller om att vara närmare fyrtio än trettio. Jag vet att det inte spelar någon roll.

Men också de där gråtdagarna så är det fantastiskt att det är ljust fast klockan är mycket. En del av mig vill alltid ha det så, en annan del av mig vill aldrig någonsin ta det för givet.

När jag vaknade i dag på morgonen hette jag Audas-Kass i efternamn. Numera heter jag Lo-Lovis i efternamn.

Enligt Hilde. Hon upplyste mig just om att hon kommer att kalla mig vid det efternamnet från och med nu.

Egentligen älskar jag det. Både Lo-Lovis som efternamn och att hon hittar på nya namn till mig.

Men kära Hilde, måste det hända en onsdag klockan 22.19? Ibland känns det som om du har glömt bort att du faktiskt är fyra år gammal och borde somna i rimlig tid och sova hyfsat långa nätter. De här samtalen har jag jättegärna. Men vid andra tidpunkter.

H, Mamma Lo-Lovis.

– Mamma, du är den bästa mamman jag har i mitt liv! säger Hilde.

Ofta. Flera gånger om dagen, faktiskt. Hennes lilla själ är stor i generositet och ingen har ännu lärt henne att den som visar minst känslor vinner. Hon har inte en tanke på att spela sval och oberörd – vet inte ens vad det är.

Jag skulle kunna reagera småcyniskt och konstatera att jag ju är den enda mamman i hennes liv och rimligtvis därför den bästa, men den reaktionen skulle inte ge hennes kommentar rättvisa. Det är ju inte det hon menar. Hon menar att hon älskar mig och hon vill och vågar visa det.

Och jag har svårt att tänka mig något finare.

Jag är för gammal för att skämmas för att jag ser på annat än välgjorda statsfinansierade dokumentärer om klickovänliga teman, så jag erkänner – om än inte direkt stolt – att jag har sett vartenda avsnitt av SVT:s Gift vid första ögonkastet. Så fort de funnits tillgängliga.

Om du tillhör den troligtvis lilla skara som i nuläget har sett några få av avsnitten men har tänkt se resten så ska du sluta läsa nu. För jag kommer kanske att avslöja sådant som du inte ville veta.

Men. Jag grät i sista avsnittet. Två gånger. En gång för att det gjorde ont och en annan gång för att det gjorde gott. För att det lilla, vanliga och kanske nästan lite tråkiga livet fick någon slags upprättelse i en värld som hela tiden jagar och hyllar det stora, märkvärdiga och verkligen inte tråkiga.

Jag är för gammal för att inte vara på det lilla livets sida. Så mycket av det som jag trodde att jag ville ha när jag var femton har helt och hållet förlorat sin dragningskraft medan det som då kändes totalt ointressant idag är det bästa och sexigaste som finns.

Det är söndag och förmiddag och när jag kommer in i vårt kök sitter Hildes gudfar vid bordet och tejpar och reparerar några av hennes pussellådor. Jag blir så glad av att se honom där.

Det här skulle jag kunna vänja mig vid, är min första tanke.

Det här kommer jag att få vänja mig vid, är min andra.

Ibland får man sådant som man inte ens tänkt på att våga önska sig.

Herrens vägar äro outgrundliga, säger vi kanske när livet överraskar. Och vilken lycka att det är så, tänker jag.