En av veckans absolut bästa stunder? Att få en dryg halvtimme alldeles för sent en fredag tillsammans med Ingrid, några av hennes kompisar och en av kompisarnas pappa. Ljudvolymen var extrem. Skrattet ännu mer extremt. När en av dem säger att vårt hem är hennes andra hem, när de hyssjade varandra för att själva få höras, när de spelade upp scener som hänt i skolan, när vi kom överens om att de är med och klär granen i år också…

Att få se sin tonåring så lycklig och att veta att hon har kompisar av världsklass är plåster för en lite skör själ.

Tog det ens fem minuter innan jag började gråta? Oklart. Det tog åtminstone inte tio. Att få vara med henne gjorde så gott och ibland är det godaste som finns att få vara med någon man både kan och vill gråta med. Det var otroligt länge sedan jag grät. Det gör mig otroligt gott att gråta ibland.

Tillsammans med henne minns jag liksom vem jag är och vem jag vill vara. Hjärnspöken och lögner får inte längre någon luft. Hon ser mina mest sprickiga sprickor och backar inte. Backar aldrig. Inte blir allt bra, men allt känns bättre.

Och medan vi delar varandras smärtor och segrar, medan vi gråter och skrattar och pratar om livets skörhet och starkhet så fixar hon mina naglar. Jag sa att jag ville ha något lite adventigt, men inte juligt. Gav henne fria händer. Förstås. Blev nöjd. Förstås.

Alla borde få ha henne som sin bästa vän.

Det är i dagarna ganska precis fyra år sedan det blev klart att vi skulle flytta till Kvevlax. Fredrik hade sökt ett jobb som han uppmuntrats att söka och nu stod det klart att han var ensam om att söka det. Jag hade inget jobb, men vi litade på att det skulle lösa sig. Jag sa upp mig från det jobb jag hade haft och älskat i tio år. Vi litade på att det skulle lösa sig.

Och visst har det löst sig. Jag har haft ett jobb varenda dag sedan jag sa upp min fasta tjänst. Jag har dessutom haft ett roligt och meningsfullt och utmanande jobb varenda dag sedan jag sa upp mig.

Det är sant.

Men sant är också att jag under de senaste fyra åren har sökt ganska många jobb som jag inte har fått. Sju, om vi ska vara noga. Och sant är att det har gjort något med mig.

Oftast tänker jag inte på det. Vem hinner ens tänka på jobb som inte blev mitt i ett liv där lektioner ska hållas, texter ska läsas, barn ska skjutsas, crossfiten ska pressas in där den inte ryms, femmor ska springas, böcker ska läsas, mat lagas och människor träffas? Men också mitt i ett sådant liv tänker jag ibland. Inte på jobben som inte blev men på känslan av att bli bortvald.

För den känslan finns det konstigt nog alltid plats för.

Plötsligt när jag stiger ur bilen på morgonen och går kvarteren till jobbet kan jag tycka synd om mina studerande som måste ha en lärare som så många andra inte ville ha. Plötsligt en dag när jag planerar en lektion och inte riktigt får det att flyga kan jag fundera på om det kanske finns något jobb någonstans som jag på allvar är bra på, för det här verkar det ju åtminstone inte vara. Och jag vet jag vet jag vet. Det är fånigt. Men jag vet att också fåniga känslor kan göra ont på riktigt.

Och jag vet att hjärnspöken liksom lögner dör i dagsljus, så jag tror på att släpa fram dem. Och jag vet framför allt att vi människor många gånger möts och tröstas bäst i andra människors sprickor.

Så här har ni ett hjärnspöke och en spricka. Från en som vet hur det känns att bli bortvald. Och som egentligen inte vill glömma hur det känns, för jag tror det gör mig gott att veta. Men som helst vill tänka på det ganska sällan.

Det skrivs inga sånger om oss, skrev jag när jag och Fredrik firade bröllopsdag för drygt sex år sedan.

Idag fick jag ett meddelande av Mindy Svenlin, en av medlemmarna i The Haralds. Den där meningen jag skrev då, om att det inte skrivs några sånger om oss, hade blivit kvar i hennes bakhuvud och nu har den resulterat i en sång. Ordinary love. Tillägnad alla par om vilka sånger aldrig skrivs och filmer aldrig görs, men som har en storslagen kärlek i alla fall.

Det är nästan som om det skrevs en sång om oss.

Och vilken sång sedan.

Idag hade vår familj en totalt meningslös men lite rolig diskussion. Arvid försökte driva att han också skulle uppmärksammas på fars dag eftersom han är näst närmast att vara pappa i vår familj. Jag hävdade att jag kanske ändå är näst närmast, jag som ändå bär föräldraskapets gåva och börda.

– Kön är viktigast av allt, slog Arvid bestämt fast.

Ingen höll med. Förmodligen inte ens han själv. Förhoppningsvis inte ens han själv.

Jag har fått fira papporna i mitt liv idag. Och jag har fått se andra fira sina. Tänker, som så ofta förr, att det är fantastiskt fint och fantastiskt nåderikt att så många har fått ha världens bästa pappa och att så mångas barn får ha världens bästa pappa.

Det är mörkaste november. Och fredag. Alla är trötta. För det är mörkaste november. Och fredag.

I detta mörker och i denna trötthet har Arvid och hans bästa kompis varit ute på gården i tre-fyra timmar och spelat fotboll. De tröttnar aldrig. De ser nästan ingenting i mörkret. Det är lerigt och bedrövligt. Ingen annan skulle ju. Men så länge det finns bar mark spelar de fotboll. Jag vet två som verkligen inte väntar på snön.

Tänk att de får ha fotbollen. Och tänk att de får ha varandra. En annan som orkar och vill lika mycket.

Nu vet jag hur passion ser ut.

– Måste man gifta sig? frågar hon idag. Apropå absolut ingenting alls.

– Nej, det måste man inte, svarar jag.

– Tur! Jag vill inte gifta mig, säger hon lättat.

– Okej. Varför inte?

– Det verkar väldigt… tungt, säger hon.

Jag förgås av skratt inombords samtidigt som jag blir både mycket förundrad och lite stött.

Tråkig är hon verkligen inte, min Hilde som fyller år om sjutton dagar. Och ja, sjutton. Vi räknar ner varje dag nu.

Jag är för trött efter en för lång dag och borde egentligen inte ens försöka säga något vettigt. Men nu försöker jag i alla fall sammanfatta också den här dagen. För det fanns ett skimmer över också den här dagen.

Jag är så innerligt tacksam för att vi får träffas och mötas igen. För att vi får kramas utan att be om lov. För att vi får se varandra i ögonen. För att vi får skratta åt samma skämt och andas samma luft. För att allt det här som vi längtade så länge efter faktiskt är här nu.

Idag har jag fått träffa och möta människor. Många människor. Kloka människor, roliga människor, inspirerande människor. Och trots att årets kanske mörkaste och tyngsta månad är här så känner jag förväntan och pirr och glädje.

Att det är mörkt ute är inte farligt så länge som det känns ljust inne. Och så länge jag får träffa och möta människor når mörkret inte ända in.

Ibland kommer jag ihåg hur det var. Hur jag liksom hela tiden bara ville bort. Men jag kunde ju inte. Är man förälder är man förälder. Det är något av det mest oåterkalleliga som finns.

Jag önskar att hon kunde se mig nu, Amanda 26 år ung och övertygad om att det här med att vara förälder inte var hennes grej. Jag önskar att jag hade vetat då hur bra det skulle bli. Hur det här med att vara förälder visst var min grej.

Jag behövde bara rätt lång tid att landa. Hitta mitt sätt att vara förälder på. Lära mig att leva med oförutsägbarhet och ovisshet och brist på kontroll. Hitta något som påminner lite om frihet mitt i det.

Ibland ser jag en nybliven förälder på gatan och i blicken tycker jag mig kunna ana något av det där jag själv kände då. Och jag skulle nästan vilja gå fram och säga att det kan bli jättebra. Att också en som tvivlar på det mesta när hon drar omkring på en barnvagn kan komma att älska att vara förälder.

Det kan bli jättebra. Det blev jättebra.

Egentligen vill jag bara att hon ska gå ut ur vårt rum. Klockan är nästan halv elva, småsyskonen har äntligen äntligen somnat och jag vill verkligen se Tunna blå linjen med Fredrik.

Men så kryper hon ner mellan oss i sängen, och jag kommer ihåg att det inte finns något bättre än de där stunderna när hon faktiskt vill vara med oss. Inga tunna blå linjer någonstans kan mäta sig med det och jag har absolut inte råd att tacka nej.

Hon har med sig en låda med gamla foton och hon börjar titta igenom dem. Ser sig själv som liten, ser mig som ung. Frågar vem det där är på bilder av mina gamla studiekompisar. Säger märkligt ofta att jag är fin på bilderna. Ser att hon själv var gulligast i världen.

Det går en hel halvtimme och lite till. Ibland nästan stannar världen en sen kväll tidigt i november. Jag ville absolut inget annat.