Egentligen vill jag bara att hon ska gå ut ur vårt rum. Klockan är nästan halv elva, småsyskonen har äntligen äntligen somnat och jag vill verkligen se Tunna blå linjen med Fredrik.

Men så kryper hon ner mellan oss i sängen, och jag kommer ihåg att det inte finns något bättre än de där stunderna när hon faktiskt vill vara med oss. Inga tunna blå linjer någonstans kan mäta sig med det och jag har absolut inte råd att tacka nej.

Hon har med sig en låda med gamla foton och hon börjar titta igenom dem. Ser sig själv som liten, ser mig som ung. Frågar vem det där är på bilder av mina gamla studiekompisar. Säger märkligt ofta att jag är fin på bilderna. Ser att hon själv var gulligast i världen.

Det går en hel halvtimme och lite till. Ibland nästan stannar världen en sen kväll tidigt i november. Jag ville absolut inget annat.