Ibland kommer jag ihåg hur det var. Hur jag liksom hela tiden bara ville bort. Men jag kunde ju inte. Är man förälder är man förälder. Det är något av det mest oåterkalleliga som finns.

Jag önskar att hon kunde se mig nu, Amanda 26 år ung och övertygad om att det här med att vara förälder inte var hennes grej. Jag önskar att jag hade vetat då hur bra det skulle bli. Hur det här med att vara förälder visst var min grej.

Jag behövde bara rätt lång tid att landa. Hitta mitt sätt att vara förälder på. Lära mig att leva med oförutsägbarhet och ovisshet och brist på kontroll. Hitta något som påminner lite om frihet mitt i det.

Ibland ser jag en nybliven förälder på gatan och i blicken tycker jag mig kunna ana något av det där jag själv kände då. Och jag skulle nästan vilja gå fram och säga att det kan bli jättebra. Att också en som tvivlar på det mesta när hon drar omkring på en barnvagn kan komma att älska att vara förälder.

Det kan bli jättebra. Det blev jättebra.