Jag är för trött efter en för lång dag och borde egentligen inte ens försöka säga något vettigt. Men nu försöker jag i alla fall sammanfatta också den här dagen. För det fanns ett skimmer över också den här dagen.

Jag är så innerligt tacksam för att vi får träffas och mötas igen. För att vi får kramas utan att be om lov. För att vi får se varandra i ögonen. För att vi får skratta åt samma skämt och andas samma luft. För att allt det här som vi längtade så länge efter faktiskt är här nu.

Idag har jag fått träffa och möta människor. Många människor. Kloka människor, roliga människor, inspirerande människor. Och trots att årets kanske mörkaste och tyngsta månad är här så känner jag förväntan och pirr och glädje.

Att det är mörkt ute är inte farligt så länge som det känns ljust inne. Och så länge jag får träffa och möta människor når mörkret inte ända in.