Tog det ens fem minuter innan jag började gråta? Oklart. Det tog åtminstone inte tio. Att få vara med henne gjorde så gott och ibland är det godaste som finns att få vara med någon man både kan och vill gråta med. Det var otroligt länge sedan jag grät. Det gör mig otroligt gott att gråta ibland.

Tillsammans med henne minns jag liksom vem jag är och vem jag vill vara. Hjärnspöken och lögner får inte längre någon luft. Hon ser mina mest sprickiga sprickor och backar inte. Backar aldrig. Inte blir allt bra, men allt känns bättre.

Och medan vi delar varandras smärtor och segrar, medan vi gråter och skrattar och pratar om livets skörhet och starkhet så fixar hon mina naglar. Jag sa att jag ville ha något lite adventigt, men inte juligt. Gav henne fria händer. Förstås. Blev nöjd. Förstås.

Alla borde få ha henne som sin bästa vän.