Det är i dagarna ganska precis fyra år sedan det blev klart att vi skulle flytta till Kvevlax. Fredrik hade sökt ett jobb som han uppmuntrats att söka och nu stod det klart att han var ensam om att söka det. Jag hade inget jobb, men vi litade på att det skulle lösa sig. Jag sa upp mig från det jobb jag hade haft och älskat i tio år. Vi litade på att det skulle lösa sig.

Och visst har det löst sig. Jag har haft ett jobb varenda dag sedan jag sa upp min fasta tjänst. Jag har dessutom haft ett roligt och meningsfullt och utmanande jobb varenda dag sedan jag sa upp mig.

Det är sant.

Men sant är också att jag under de senaste fyra åren har sökt ganska många jobb som jag inte har fått. Sju, om vi ska vara noga. Och sant är att det har gjort något med mig.

Oftast tänker jag inte på det. Vem hinner ens tänka på jobb som inte blev mitt i ett liv där lektioner ska hållas, texter ska läsas, barn ska skjutsas, crossfiten ska pressas in där den inte ryms, femmor ska springas, böcker ska läsas, mat lagas och människor träffas? Men också mitt i ett sådant liv tänker jag ibland. Inte på jobben som inte blev men på känslan av att bli bortvald.

För den känslan finns det konstigt nog alltid plats för.

Plötsligt när jag stiger ur bilen på morgonen och går kvarteren till jobbet kan jag tycka synd om mina studerande som måste ha en lärare som så många andra inte ville ha. Plötsligt en dag när jag planerar en lektion och inte riktigt får det att flyga kan jag fundera på om det kanske finns något jobb någonstans som jag på allvar är bra på, för det här verkar det ju åtminstone inte vara. Och jag vet jag vet jag vet. Det är fånigt. Men jag vet att också fåniga känslor kan göra ont på riktigt.

Och jag vet att hjärnspöken liksom lögner dör i dagsljus, så jag tror på att släpa fram dem. Och jag vet framför allt att vi människor många gånger möts och tröstas bäst i andra människors sprickor.

Så här har ni ett hjärnspöke och en spricka. Från en som vet hur det känns att bli bortvald. Och som egentligen inte vill glömma hur det känns, för jag tror det gör mig gott att veta. Men som helst vill tänka på det ganska sällan.