I det hus där jag lever mitt sommarliv finns ingen spegel i badrummet. Eller i vårt sovrum. Eller i hallen. Det finns en lite grumlig spegel i köket och en lite mindre grumlig spegel i systerns och svågerns sovrum. Men det är det. Det finns inte en enda helkroppsspegel i hela huset. 

Det finns en befrielse i spegelfriheten som jag inte anade förrän den blev mig given. Det är skönt att inte börja dagen med att möta sin egen spegelbild. Det är lite härligt att jag oftast är vaken någon timme innan jag sett hur jag ser ut. Konstigt snabbt vänjer man sig vid att tvätta tänder och ansikte utan att spana in sitt eget ansikte. Konstigt snabbt vänjer man sig vid att ha rätt dålig koll på hur man ser ut. 

När speglarna är mindre tillgängliga tänker jag väldigt mycket mindre på hur jag klär mig och sminkar mig och har mitt hår. Så jag sminkar mig ungefär en dag i veckan, plattar håret ungefär var fjärde gång jag tvättar håret och klär mig i det som finns närmast till hands. 

Jag ser klok ut ganska få dagar. Mitt yttre mår i sanning inte bra av att leva ett spegelfritt liv och dessutom omge mig med människor som älskar mig villkorslöst. Men mitt inre och min själ mår så väldigt väl. Och om vale finns där är valet löjligt lätt. 

En av alla de där många sommardagarna då smink och hår och stil fick ge vika för andra värden.

Jag trodde jag visste vem jag var, men ännu som 32-åring kan man tydligen överraska sig själv. Jag stickar en kofta. JAG. Som inte stickat sedan jag gick på sjuan och fick specialuppgifter för att jag var så dålig (jag fick sticka pannband när andra jobbade med vantar och sockor). 

Nu stickar jag alltså en kofta. Och varje dag njuter jag av lugnet som kommer på köpet när stickorna slår mot varandra. Och undrar varför det måste gå tjugo år innan jag försökte igen. Och tänker att man tydligen kan bli bränd av ett pannband.

Må jag aldrig bränna någon med pannbanden i mitt liv. 

I dag parkerade vi bilen utanför Prisma i Vasa. Vi skulle kissa och köpa milkshake. (Om vi var utan barn? Absolut! Bara då spontanköper vi milkshake. Tänk om barnen skulle veta hur vi lever när de inte är med.)

Nåja. Till saken.

När vi befann oss på parkeringen påminde Fredrik mig om att vi ju handlade på Prisma i Vasa dagen efter vårt bröllop. Efter att vi hade handlat åkte vi till mina föräldrars dåvarande sommarställe på Replot för den lilla bröllopsresan (som också var den bästa bröllopsresan, men det är en helt annan berättelse och nu måste jag sluta med parenteser som bara drar iväg åt andra håll).

Jag tror att vi båda mindes hur det kändes just då. På Prismas parkering när vi var alldeles nygifta och alldeles lyckliga. Jag minns att jag trodde jag var trygg med honom då. Och antagligen var jag det också, så trygg som man kan vara med någon som man är alldeles nygift med. Men den trygghet vi har i dag är förstås en helt annan och den får den där tryggheten för tolv år sedan att kännas som en from förhoppning.

Och så får det vara.

Jag är bara så innerligt tacksam över den trygghet som finns nu.

Och så får det också vara.

Vi har fått ha ett drygt dygn för bara oss två. Det gjorde gott. Det gör alltid gott. Det var kanske sommarens godaste dygn, och då finns det många goda att välja på. Fin är han, min trygghet.

Och fint var det också att återse de två som finns i cirkeln närmast oss. Nästan alla dagar vill jag ha oss alla fyra samlade, men någon dag ibland vill jag ha och behöver jag ha bara honom. Min älskade trygghet.

Varje kväll får jag somna under samma sommartak som åtta älskade. Nåd är det varje dag och det vet jag varje dag. Och bland alla de där åtta älskade finns de tre jag älskar allra mest: 

Tänk att jag får vara deras. Tänk att de är mina. 

Ensamstående mammor är lika bra för barnen som två föräldrar. Det här berättade till exempel svenskayle i går. Och som vanligt är den berättelse som kommentarsfältet berättar minst lika intressant som nyheten i sig.

Den här gången reagerar jag på att en del av kommentarerna nästan verkar vilja att det inte ska vara så här. De verkar liksom vilja att barn till ensamstående mammor ska ha det sämre än barn till två föräldrar, antagligen för att det skulle stöda deras verklighetsuppfattning mer. Och då tänker jag att vi människor ju nog ändå är roliga och enkla och ganska oförmögna att tänka om.

Det här borde ju vara en fantastiskt god nyhet! Också om du tycker att barn ska ha två föräldrar så är det väl en god nyhet att de barn som har bara en inte far illa? För de barnen finns ju oavsett om du vill det eller inte och då är det väl ändå bara bra om de har det lika bra som andra barn? 

Eller har jag missat något?

Jag är ju barn till en ensamstående mamma och har aldrig riktigt hittat mig själv i bilden som så ofta målas upp av barn till ensamstående. Jag har ju haft det jättebra som liten och är som stor en åtminstone hyfsat duglig samhällsmedborgare. Jag har haft det bra. 

Jag har haft det lika bra.

De flesta barn som föds i min värld är efterlängtade barn. Och så finns det några som är Efterlängtade. Med stort E och kursiva bokstäver. 

Och så fanns det just ett sådant barn. 

Ett barn, en liten pojke, som växte under det vackraste av hjärtan. Sällan har jag bett så mycket för att ett barn skulle få bli till och sällan så mycket för att allt skulle få gå bra när barnet väl var till. Det här barnet var ett av de mest Efterlängtade någonsin. 

Men så kom en dag i slutskedet av graviditeten när barnets hjärtat inte längre slog. Varje gravid kvinnas fasansfulla mardröm var plötsligt min goda väns verklighet.  

Och det är väl därför jag har svårare nu än någonsin att räkna med att allt ska gå bra med det barn jag bär på. Jag hoppas och jag tror – för oftast går det ju faktiskt bra – men förmågan att kallt räkna med det har jag förlorat. Om den någonsin ens fanns där. 

Det händer något med en när man stryker en god väns rygg medan hon spyr i början av en förlossning som man vet att kommer att sluta illa. Det händer något med en när man försöker hjälpa en vän att andas genom värkarna i början av en förlossning som inte har en ärlig chans. 

Det händer helt enkelt något med en när man lever. Mer och mer ju längre man lever. Och inser att just det – att man lever – egentligen är helt otroligt oerhört osannolikt. Att det skulle till ganska många mirakel för att det alls skulle bli så. 

Hennes konturer blir tydligare hela tiden. Hon blir mindre livsskeden och utvecklingsfaser och mera den person hon varit skapad till hela tiden.

En fantastisk person. 

Och därför skriver jag så sällan om henne numera, för att det är just henne jag skriver om när jag skriver nu. Hon blir mindre framträdande här men är minst lika framträdande som alltid i verkligheten. 

Jag skulle vilja skriva tusen saker – för så många finns det att vilja minnas. Så många som är värda att minnas. 

Så fantastisk är hon. 

(Och bilden. Också fantastisk. Jag har slutat skriva att det är min syster som fotar, men ni lär ju märka när det blir ändring på det.)



Jag växer och gror. Som jag ska. Och trots att jag ska och vill och har gjort det förr känns det fortfarande rätt märkligt, detta tillstånd som kallas välsignat. Jag har nog avsagt mig rätten till min egen kropp, känns det som. Den lever sitt eget liv och jag kan bara delvis bära ansvar. 

Trots det är den ändå min kropp. Jag får helt enkelt deala med det. 

Huset på sista bilden är sommarhuset. Vi tog dagens magbilder i närmiljön. Så mycket är så vackert här på utsidan. Och det är ju tur och fint med att så mycket är så ovackert på insidan.

På min systers bilder från vårt sommarhus är det mycket som inte syns. Jag ger er några exempel: 

– att hela huset lutar på de märkligaste av sätt

– tvättmaskinen i salongen

– duschen i (tyvärr) samma rum 

– det faktum att största delen av salongen/badrummet/tvättrummet saknar golv helt och hållet just nu

Och visst. Någon dag kanske jag bjuder på en bild av det ovan nämnda och det jag inte ens orkar nämna (det fanns i sanning en orsak – eller hundra – till att huset var så billigt). 

Men. Inte ens en sådan bild skulle vara rättvis och ärlig eller återge hela verkligheten. Ingen bild kan nämligen visa hur otroligt lite allt det där gör och stör. Alla imperfektioner och brister här bara smälter och dör i mötet med vårt liv här. 

Där gemenskap, vila och glädje finns är golv plötsligt överflödigt.

I Sverige delar polisen ut armband med budskapet Tafsa inte. Tanken är att föra samtal kring sexuella övergrepp med unga och den tanken är ju god. 

Samtidigt finns förstås tanken på armbanden som en slags signal, att den som bär armbandet liksom meddelar att hen inte vill bli tafsad på. Och då kan man förstås fråga sig hur det är med oss andra. Är avsaknaden av armband då en signal som säger att det är fritt fram att tafsa?

Nej. För när det kommer till tafs är utgångsläget faktiskt alltid nej.

Utgångsläget är ju att man inte vill bli tafsad på. Jag vill själv nästan aldrig det. Kan på rak arm komma på exakt en man som jag vill att tafsar på mig, alla andra är nej tack. 

Och nej tack är det också om jag är trevlig och vänlig och ställer intressanta frågor och skrattar åt någons skämt. Steget från det till att vilja tafs är oerhört långt.

Visst, det kan låta lite trist att utgångsläget är negativt. Men lite trist väger löjligt lätt i jämförelse med sexuella övergrepp som traumatiserar och ärrar och skadar. 

Ingen människa ska någonsin behöva bära ett armband för att signalera att hennes kropp är hennes egen. Det borde vara det mest givna någonsin. 

Punkt.