Lika säkert som det blir nytt år varje år tittar jag tillbaka på det föregående med hjälp av 35 random frågor som jag besvarat stadigt sedan urminnes.

1.Gjorde du något i år som du inte gjort förut?

Jag var med när ett barn som inte är mitt eget föddes. Klart det mäktigaste som 2024 bjöd på.

Jag firade också att jag varit gift i tjugo år med min bästa vän i världen. Så tacksam! Den kväll vi firade med våra gemensamma vänner kommer jag att ha kvar i hjärtat för alltid.

2.Höll du några av dina nyårslöften?

Gav inga och höll inga.

3. Fick någon du känner barn?

Ja! En av mina allra bästa vänner fick en son.

4. Dog någon som stod dig nära?

Hela året började med att Eva och hennes son dog och mycket vändes upp och ner. Hon stod mig inte direkt nära, men närmare än jag hade trott. Och med de här ljuvliga, Evas bloggrupp, satt vi på begravningen tillsammans och har hållit i varandra sedan dess. Bara idag har vi diskuterat bland annat tonåringar, småbarn och norrsken. Vad gjorde jag utan er?

5. Vilka länder besökte du?

Sverige, minst fem gånger. England, Bryssel och Spanien (eller egentligen då Teneriffa).

6. Är det något du saknade 2024 som du vill ha 2025?

Rimligt shoppingbeteende.

7. Vilket datum kommer du alltid att minnas?

21 november.

8. Vad är det bästa som hänt dig under året som gått?

Det är mycket bra. Men det bästa kan kanske sammanfattas i tre B:n: Bloggruppen, Basgruppen, Benjamin.

9. Vilket var ditt största misstag?

Det är svårt. För på ett sätt är det kanske att hösten blev så brutalt mycket, men samtidigt har jag varit glad och mått bra och velat allt det där mycket.

10. Vilket var ditt bästa köp?

Det får gärna visa sig vara min nya vinterjacka.

11. Vad spenderade du mest pengar på?

Hyra, mat och sparande. Men kläder kommer för nära efter de där.

12. Vad gjorde dig riktigt glad?

Jobbhösten 2024. Lugnt.

13. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Jag har varit orimligt frisk. Och jag är rimligt tacksam.

14. Vilka låtar eller artister kommer att få dig att tänka på 2024?

Här höll jag på att skriva Cha cha cha. Och det säger väl en hel del om mitt rätt svala musikintresse.

15. Mådde du bättre eller sämre under 2024 än du gjort tidigare år?

Bättre. Den hemska starten till trots så mådde jag faktiskt bättre än på flera år.

16. Finns det något du önskar att du lagt mer tid på?

Träffa vänner (hösten 2024 levererade nästan allt annat än det) och mitt skrivande både här och annars.

17. Finns det något du önskar att du lagt mindre tid på?

O ja.

18. Hur var din julafton?

Bra men väldigt bra underlig. Så där som det blir när nästan allt som hör ihop med julen inte finns där.

19. Blev du kär?

Nykär i lärarjobbet!

20. Vilket tv-program har varit det bästa på tv?

På tv är det nog Idol och Förrädarna. Så där inte på tv är det Tunna blå linjen.

21. Hatade du någon som du inte hatade förut?

Nå nej. Men jag har väldigt svårt för de människor och krafter som skapar och upprätthåller krig.

22. Vilken bok var den bästa du läste 2024?

Alltid svårt. Men till favoriterna hör åtminstone de här:

23. Vilken var din största musikaliska upptäckt?

Vågar jag säga Cha cha cha igen?

24. Önskade du dig något som du fick?

Absolut. Glädje. Meningsfullhet. Hälsa. Vänner.

25. Önskade du dig något som du inte fick?

Balans.

26. Vilken var årets bästa film?

Jag tror Inside Out 2 var årets enda. Men jag tyckte om den.

27. Vad gjorde du på din födelsedag?

Inget dramatiskt eller stort. Men jag hade det bra. Och fick hälsningar jag minns med värme än idag.

28. Vilka var de bästa människorna du träffade?

Jag har alltid tolkat den här frågan som en fråga om vilka nya som varit de bästa, och trogen de tolkningen så blir det nog mina nya och egna studerande.

29. Hur skulle du beskriva din klädstil?

Också i år var den otippad och oförutsägbar och ojämn. Också i år var jag nöjd med det.

30. Vad fick dig att må bra?

Människorna. Träningen. Jobbet. Läsningen. Uppdragen. Resorna.

31. Vilken kändis var du mest sugen på?

Tråkigt osugen på kändisar.

32. Vem saknade du?

De där älskade som är för långt borta i vardagen, mina älskade systrar till exempel. Den yngsta gifte sig i år.

33. Vilken månad var din bästa månad?

November. Och det är ju typ aldrig november.

34. Finns det något du kunde ha gjort bättre?

Väldigt mycket. Jag är lite för luststyrd och lat för mitt eget och andras bästa.

35. Hur kommer nästa år att skilja sig från det här?

Jag kommer inte att köpa kläder. Alls. Och jag ska faktiskt försöka klara av det.

Jag kommer förhoppningsvis torka ännu mindre hundkiss, vi är redan på jättegod väg.

Jag kommer att resa betydligt mindre i år än förra året.

Jag hoppas på lite lugnare perioder redan i vår och också i höst.

Jag vill bli tryggare, snällare, generösare och bättre. Gärna roligare också.

Och på ett sätt önskar jag mig pyttelite mera tidspessimism. På ett sätt inte alls. Vi får se.

Jag skriver ju kolumner ibland. Min senaste handlar om en hund och en tandställning. Men allra mest handlar den om nåd. Och här kan du läsa den.

Jag minns inte var och hur och varför, men för en tid sedan pratade jag med en hyfsat främmande människa om robotdammsugare. Jag berättade att vi har en, medveten om att användningen av pronomenet vi var rätt generös här. Det är ju nog mest Fredrik som har en, men jag är ju delägare och vet ungefär hur den fungerar.

-Låter du den köra varje dag? frågade den hyfsat främmande människan och tog därmed steget från hyfsat till extremt främmande människa.

Jag låter ju liksom verkligen inte Robbi köra varje dag. Inte alls. Ingen som känner mig ens lite skulle någonsin tro det.

Men tänk att någon kunde tro att jag är en sådan person. Jag! Det var onekligen både märkligt och smickrande. För någon sekund var jag frestad att säga ja. Bara för att se hur det kändes att nästan kunna vara det.

Men jag höll mig. Ärlighet har ju en tendens att vara längst. Och jag är ju inte en sådan person som låter robotdammsugaren köra varje dag. Jag är en sådan person till vilken min man en gång sa att det skulle vara bra om jag dammsög någon gång så att våra barn får se att kvinnor också kan städa.

Aj.

För åtta år sedan blev världen rikare och roligare. Hilde Nora Birgitta föddes.

Hon är viljestark, känslosmart och den bästa någonsin på att ställa frågor. Hennes minne är brutalt bra. Hon älskar människor och är aldrig rädd för att visa det. Hon har en humor som jag genuint uppskattar och hon är ett så skönt häng.

Hilde har lärt mig massor. Format mig. Förhoppningsvis gjort mig bättre. Jag älskar henne och jag älskar att få vara hennes mamma.

Det händer som tidigare konstaterat mycket härligt den här hösten. Förra veckan var jag i Bryssel med ett riktigt härligt gäng studerande och två lika härliga kollegor.

Det var en väldigt fin resa. Och när jag säger det så låter det så… lite. För det var betydligt mer än så. Det var en av de där upplevelserna som är svåra att berätta om på ett rättvist sätt. Du vet den där klyschan om att man borde ha varit med för att riktigt förstå? Man borde ha varit det.

Så jag skriver inte det här för att någon annan egentligen ska kunna förstå, men för att jag själv ska minnas sedan att nyförälskelsen i jobbet hösten 2025 bara fortsatte leverera ända in i mörkaste november.

Jag lärde mig massor om EU. Men mest lärde jag mig om de roliga, smarta, öppna och ljuvliga studerande vi fick resa med. Jag fick skratta massor. Ibland tills jag nästan grät. Jag fick många fina förtroenden och samtal. Jag fick förlora många pidrospel och vinna något enstaka. Jag fick sitta uppe lite senare för varje kväll för att avsluta på någon slags topp. Och dagen efter att vi kom hem fick jag ett av de absolut finaste meddelanden jag någonsin fått som lärare.

Det var en väldigt fin resa. Som sagt. Men det säger för lite. Som sagt.

Jag vet inte hur det är att vara barn och ha en helt okomplicerad relation tills fars dag. Men mina barn vet och det är ljuvligt att se. De får skriva att de har världens bästa pappa på sina kort och mena det. De får använda stororden och de är sanna. Han är så väldigt mycket för dem.

Hilde bidrog i år med en namndikt. Hon började med F som i fantastisk och R som i rolig och fortsatte med E som i energisk. Men där avbröt Arvid mitt i diktuppläsningen.

-Nej, han är inte energisk, sa Arvid lite strängt.

Och det har han väl rätt i. Just energisk är kanske inte speciellt högt upp på den lista som beskriver Fredrik. Men han behöver faktiskt inte vara energisk. Vi har redan (för) många i familjen som har mycket energi och jag tror vi har större nytta av hans lugn.

För tjugo år sedan visste jag att jag valde den bästa man jag någonsin hade träffat, men jag visste inte att jag också valde den bästa tänkbara pappan till mina framtida barn. Med en mamma som jag behöver de en pappa som du. Tänk att de fick det!

Ibland är jag en verklighetsförankrad person som fattar rimliga och rationella beslut. I bibliotekssammanhang är jag en helt annan person. Det här är min hög (mina högar) med lånade böcker just nu:

Vem tror jag egentligen att jag är när jag befinner mig på biblioteket? Jag har liksom helt förträngt att jag har heltidsjobb och familj och hund och tre styrelseuppdrag och deltidsstudier.

Jag vill inte ens bli bättre. Jag älskar ju det här.

Det har varit mycket den här hösten. Mycket härligt. Och ikväll var det dags för en av härligheterna när jag fick vara en av programledarna för Svenska Yles ljuständning på alla helgons dag.

Det var onekligen pirrigt. Jag vaknade alldeles för tidigt idag med speakar snurrande i huvudet och när jag på eftermiddagen satt i sminket var min puls nästan orimligt hög. Men jag älskar att ibland göra lite mer än jag egentligen vågar. Att tacka ja trots att skorna känns för stora och trots att det leder till att jag stiger utanför min bekvämlighetszon.

Pirrigt. Ja. Men ännu mer var det givande, roligt och fint. En upplevelse och ett uppdrag som jag kommer att minnas. Jag tycker ju dessutom så väldigt mycket om alla helgons dag. Nu fick jag uppmärksamma den dagen på ett helt nytt sätt.

Vilka modiga, kloka gäster. Vilken klippa till programledarkollega. Vilken musiker. Vilket gensvar från tittarna. Och vilket oerhört superproffsigt och peppande produktionsteam. Wow.

Jag är ödmjukt tacksam för att jag fick vara med på ett hörn.

Här hittar du programmet.

Den som har hängt med länge minns kanske att den här bloggen i begynnelsen handlade mycket om hår. Kanske inte mest om hår, men orimligt mycket om hår.

För elva år sedan slutade jag färga håret och därmed blev det väldigt tyst om hår. Någon misslyckad pannlugg har det förstås blivit, men håret har fått väldigt lite utrymme här.

Men igår. Efter drygt elva år som ofärgad fick jag blonda slingor och följetongen om hår får därmed en fortsättning här på bloggen. Numera ser jag ut ungefär så här:

-Tror du pappa kommer att vara kär i dig fortfarande? frågade Hilde lite skeptiskt när jag kom hem.

Jag hoppas och tror.

Han är en fotbollsspelare med klara målbilder. Han har en lista över sina mål. Det främsta målet, det näst bästa, det tredje och sedan det fjärde.

Att spela i Jaro finns inte speciellt högt uppe på den listan. Det kommer på åttonde eller nionde plats, det beror lite på både egen och Jaros dagsform. Många fotbollsdrömmar ska onekligen dö (och lär göra det, men säg inte att jag sa det!) om Arvid nöjer sig med att spela i Jakobstads representationslag.

Men vem ville inte vara Jarospelare ikväll? Det var ju nästan så man själv blev lite sugen. Mitt some-flöde må vara präglat av en tonårstid i Jakobstadsregionen, men det känns onekligen som om minst halva världen hoppades och drömde och ville ikväll.

Och allt hände. Precis allt.

Och när jag såg bilderna från när Jarospelarna firade kvalsegern tillsammans med busslaster av sina fans på läktaren i Lahtis… Då tänkte jag att det kanske inte har så stor skillnad. Ändå. Man må ha väldigt lite i världseliten att göra som fotbollsspelare i ett ny(åter)blivet ligalag från en liten österbottnisk stad, men nog kan man vara en helt magisk hjälte för tusentals ändå. När jag såg ögonen lysa på Jakobstadsborna på Lahtisläktaren så lyste de på exakt samma sätt som jag sett ögon lysa på Anfield.

Lönemässigt har det förstås helt enorm skillnad om du spelar i Jaro eller i Liverpool. Kvantitetsmässigt är skillnaden lika stor. Det blir helt enkelt aldrig lika stort och mycket i lilla fotbollsnationen Finland som i stora fotbollsnationen England. Men det är samtidigt samma sak i grunden. Samma hjärta. Samma vilja. Samma längtan. Samma hjältar. Samma fotboll.