Jag kan ibland känna att folk förväntar sig att jag som kristen borde kunna förklara hur precis allting hänger ihop. Att det faktum att jag har en uttalad övertygelse på något sätt gör mig mera skyldig att kunna förklara världen och livet och allt däremellan. Att de svar jag upplever mig ha hittat automatiskt skulle göra att jag hävdar att jag har alla andra svar också.

Och jag håller inte med om det. Jag anser å det bestämdaste att jag har lika stor eller liten rätt som alla andra att skaka på huvudet och säga att jag inte har en aning och att jag inte förstår.

Sedan i fredags är jag återigen en sådan som springer. Inte lika hurtigt som en gång. Inte lika målmedvetet. Absolut inte lika resultatförbättrande. Men ändå.

Det ligger en fin tonåring på vår ena soffa. Det sitter en annan fin tonåring på vår andra. Och jag tänker att stunder med dem aldrig är bortkastade och onödiga. Att vårt hem faktiskt känns nästan ännu mer som vårt hem när andra också finns här.

Vi har ganska många väldigt fina kok- och bakböcker i vår hylla avsedda för just dylik litteratur. Men ingen av dem har varit i lika flitig användning som huslig ekonomiboken för åk 8-9. Jo, föresten. Huslig ekonomiboken för åk 7.

Som bäst puttrar toscaäpplen i ugnen och jag bara prisar det faktum att jag småtrotsade någon slags regel och tog hem den där boken när jag gick ut högstadiet i slutet av 90-talet. Tacka vet jag recept som går snabbt och lätt att laga, som baserar sig på billiga råvaror och som alltid är anpassade för fyra personer.

Igår skrev jag ett mejl och idag fick jag ett mejl. Tänk att små svarta tecken på en vit skärm i en stad kan förvandlas till mening och kraft och vänskap på en annan skärm i en annan stad. Sådana här gånger bara vet jag att ingenting med internet är så illa att det kan överskugga det godaste.

Å andra sidan är människomöten i riktigt liv också helt fantastiskt. De två som kryper till kojs i vårt vardagsrum just nu är två goda exempel på det.

Jag har en åsikt och en teori.

Åsikt: ganska få bloggare verkar sympatiska och mysiga om man lär känna dem bara genom deras bloggtexter.

Teori: i vår önskan att verka lyckade, roliga och smarta förlorar vi något av vår sympatiska sida. Och jag tror vi gör det helt frivilligt. Vi vill hellre ha folks beundran än deras sympati. Hellre deras avundsjuka än deras kärlek.

Jag tror vi har missat något. Jag tror vi har glömt bort att det var i brist på att bli älskade som vi eftersträvar att bli beundrade och fruktade. Nu gör vi tvärtom. Jag tror vi överskattar beundran. Men jag vet faktiskt inte vad vi tror att den ska ge oss.

 

Hemska saker vilken mardröm! Jag är precis som de flesta andra väldigt starkt för att samhället ska vara på de svagas sida och på de smås sida. Samtidigt blir det ju väldigt konstigt de gånger som samhället genom att föröka vara det lyckas med konststycket att vara på ingens sida. För den här gången vann ju ingen alls. Absolut inte de små och svaga vars sida samhället ska vara på, de fick vara tio veckor på en främmande plats med främmande människor. Utan sina kärleksfulla och oskyldigt anklagade föräldrar.

Jag tror att Moas framträdande just är ett av mitt livs bästa idolupplevelser. Helt sjukt bra. Kanske jag äntligen, äntligen, äntligen får börja tycka om någon i idol på riktigt igen. För det är ju det som är problemet i år enligt min amatörsociologiska undersökning; att vi inte tycker om idolerna. De är ju duktiga artister men vi tycker inte riktigt om dem eftersom de blir en aning personlighetslösa i all sin ungdom. Nå, åtminstone jag tycker om Moa.

Jag läser en tung och jobbig bok. De riktigt viktiga tenderar ju vara lagda åt både det tunga och jobbiga hållet.

Medan barnet var på Arne-konsert gick jag på frukostdejt med den tröttaste och bästa man jag lyckades hitta hemma.

Kanske hans trötthet förklarar min suddighet.

Medan min pigghet förklarar hans skärpa.

Jag bestämde mig i morse för att fram till jul faktiskt leva i den godisstrejk jag påstår mig leva i. Men så ingick det godis i frukosten och det passade ganska bra ihop med den övriga desserten och jag struntade i min överenskommelse med mig själv. Godisstrejk i teorin fungerar på något sätt bättre för mig just nu. Hur bra är det förresten inte med efterrätt efter frukost?

Fredrik läste HBL och jag läste en roman med så lyriskt språk och omväxlande tidsperspektiv att jag antagligen inte tolkade nästan någonting rätt.