Det händer ibland att jag träffar en helt ny människa som efter en stund undrar om det är jag som har varit lärare i Lärkan. Och så visar det sig att ett barn, barnbarn, syskonbarn eller kompisbarn har haft mig som lärare.

– Vet du hur viktig du var för henne?

Det händer ibland – senast förra veckan – men jag vänjer mig liksom aldrig. Det är lika svindlande stort varje gång.

Svaret på frågan är att jag ibland vet att jag var viktig och att jag ibland inte har en aning. Oavsett gör det gott att höra. För mig har lärarskapet aldrig i första hand handlat om kunskapsförmedling eller ens om att väcka intresse och inspiration för ett ämne – även om det är viktigt. Att vara lärare har för mig alltid i första hand varit att vara en medmänniska. En som finns där och lyssnar och bryr sig. Ibland genom att väcka intresse och inspiration för ett ämne men alltid genom att vara där och våga vara människa.

Tänk att det är så lätt att faktiskt spela en roll i en annan människas liv. Och det gäller ju oss alla, inte bara lärare. Det enda som krävs är att vi orkar och vågar och vill finnas där för en annan. Att vi möts. Att vi frågar och att vi lyssnar.

Du är viktig för någon. Antagligen för många och troligtvis för betydligt fler än du tror.

Jag tog ingen selfie på min nyvaccinerade arm. Varken första eller andra gången. Kanske för att jag inte var speciellt segerviss. Kanske för att det kändes som en så tråkig om än självklar sak.

Inte tog jag någon selfie idag heller, när jag fick min tredje dos. Men idag var det nära. För idag var det på något sätt en väldigt speciell känsla.

Det är söndag och hälsovårdscentralen i min hemkommun borde vara stängd. Den är alltid det på söndagar. Men istället är där full rulle. Allt är välorganiserat och planerat in i minsta detalj. Vi vet exakt vart vi ska gå, skyltarna är tydliga och det blir aldrig någon trängsel någonstans. Trots att vi är så många.

Och det är min första starka känsla; tänk vad vi är många som gör det här tillsammans. Som inte vet om den här dosen kommer att ha den effekt som vi hoppas på, men som gör vad vi kan för att kanske kunna bidra till ett bättre läge. För oss alla. Det går nästan att ta på känslan av solidaritet.

Min andra starka känsla är ännu starkare; tänk att vårdpersonalen ställer upp på det här. Jag har ingen insyn i hur frivilligt de sitter här den här söndagen och vaccinerar på löpande band. När de borde få vara lediga. Men ingen av dem jag kommer i kontakt med andas ens lite bitterhet och frustration. Hon som ger mig min tredje dos gör det med ett milt leende och hon småskrattar vänligt när jag försöker vara rolig. Trots att jag är en i en oändligt lång rad. Jag borde ha tackat henne mer ordentligt, sagt att hon är en hjälte och att jag önskar att hon slapp vara det.

I snart två års tid har det varit uppenbart för oss alla hur beroende vi är av sjukvården och de människor som finns där och bär oss alla när vi är som sjukast och svagast. De borde få allt. Bättre villkor, lugnare tempo och högre löner. Jag kan inte fixa det idag. Men de ber oss också ta det där vaccinet som gör att de måste jobba en söndag när hälsovårdscentralen borde vara stängd.

Det kan jag fixa. Idag. Jag har svårt att se hur jag skulle kunna vägra.

Vi har varit hos våra vänner i nästan fyra timmar. Hilde hann knappt äta och sedan såg vi egentligen inte ens skymten av henne på resten av tiden. Ändå gråter hon när vi satt oss i bilen.

– Vi hann inte leka nästan alls, får hon fram mellan tårarna.

Det är vänskap när man är fem. Världsfin vänskap.

Och jag förstår henne så väl. Jag känner mig aldrig färdig när jag träffar vänner. Det är kanske det finaste vitsord vänskap kan få.

Hon ritar en cirkel. En kvadrat. Ett kryss. Hon skriver sitt namn. Hon går på tå. Hon hoppar på ett ben. Hon uttalar ord med många olika ljud. Hon balanserar längs en linje.

Hon kan allt.

Och det är ju inget märkvärdigt med det. Det är väl meningen att hon ska kunna allt. Så där som det är på årskontroll på barnrådgivningen. Men när barnet har en funktionsnedsättning kan det icke-märkvärdiga bli märkligt märkvärdigt.

Hon kan verkligen allt.

Skulle synen ha kollats hade hon förstås inte haft en chans, men den kollas av förekommen anledning på annat håll. Och också på det här hållet är det nog bara en tidsfråga tills hon inte längre kan allt. Också den dagen hoppas jag att vi kan fokusera på allt det hon faktiskt kan och inte låter oss nedslås speciellt långt ner på grund av det hon inte kan.

I hennes fall är det så uppenbart att vi inte har en aning om vad livet kommer att föra med sig. Det är ju precis lika sant gällande de andra barnen också, men med dem kan vi för en kort stund ibland inbilla oss att vi vet.

Att älska en människa – vare det sig är ens eget barn eller någon helt annan – innebär alltid en risk. Det innebär alltid att inte veta. Vilka hinder kommer att dyka upp? Vilka av dem blir oöverkomliga? Aldrig vet vi.

Men att älska en människa är alltid värt det. I hennes fall är det så uppenbart. Så ovanligt uppenbart.

Vi har klätt av granen och burit upp den på vinden. Plockat ner ljusstakarna ur fönstren. Omsorgsfullt packat ner julkrubban. Bytt ut julböckerna mot de vanliga tavlorna. Beslutat att låta stjärnorna hänga kvar någon vecka till. Städat ut julen. Helt enkelt.

Förutom att det inte är enkelt. Alls.

För julen är kanske det bästa jag vet. Eller egentligen: adventstiden är kanske det bästa jag vet. Jag är medveten om att långt ifrån alla får känna så och tro mig – jag förstår att vara tacksam. Men det är så mycket som är så bra med väntan på julen och när julen sedan städas ut är det så uppenbart att det är rätt länge tills vi får vänta igen.

Jag tycker ju om att vänta och se fram emot. Det är halva nöjet. Minst. Med julen och allt annat.

Och nu… Nu är det onekligen rätt tuffa tider nu för oss som tycker om att vänta och se fram emot. Mycket blir inte alls och nästan allt blir kanske och troligtvis inte riktigt som planerat. Å andra sidan får vi försöka bli experter på att vänta och se fram emot också det lilla med stor glädje.

Jag konstaterade redan att det bara är tio och en halv månad tills adventsstakarna och julböckerna får komma fram igen. Det kändes nästan möjligt.

Det var en gång en november 2021. En tid när incidensen var låg och det var lätt att andas.

Och när jag läste böcker. De här var de bästa:

Flocken – berättelsen om hur Sverige valde väg under pandemin av Johan Anderberg. Intressant och lärorikt. Och som sagt – incidensen var låg. Det gick att läsa om det.

Kärleken är att jag vill att du finns av Oskar Kroon. En jättefin ungdomsroman med typ världens finaste titel.

Trion av Johanna Hedman. En härligt välskriven relationsroman som blivit hajpad. Med rätta!

Hon hette Esmeralda av Melinda Jacobs. En riktigt obehaglig men stark och viktig berättelse om när det som verkligen inte får hända hände. Samtidigt också om kärlek och hopp.

Hem av Karin Erlandsson. Jag tycker nästan orimligt mycket om Karin. Så orimligt mycket att det nog inte går att läsa hennes böcker objektivt. MEN. Den här är verkligen fin. Berörande, starka och modiga texter om kvinnor i olika historiska tider. Om smärta och längtan och sorg och hopp. Det går liksom inte att inte tycka om. Ingen skriver som Karin. Jag är så glad att hon skriver.

Tim – biografin om Avicii av Måns Mosesson. Den här tyckte jag också om. Gripande och sorglig och tragisk. Vi måste bli bättre på att känna igen rop på hjälp och på att lyssna till dem.

Jag skulle ut på telefonpromenad med en vän.

– Jag fixar charaderlappar medan du är borta! ropade Hilde när jag var på väg ut.

För sådan är hon. En idérik fixare.

När jag kom tillbaka hem hade hon mycket riktigt fyllt en liten hink med ett fyrtiotal lappar på vilka hon hade ritat det som man sedan skulle förevisa i charadern.

De första lapparna gick bra. Bilder som var lätta att tolka och lätta att visa i charader:

Det kändes lovande. Som om vi hade något som påminde om kontroll över charadersituationen.

Men sedan steg svårighetsgraden med tretusen procent och kontrollen var lååångt borta.

– Det är ju bajs, sa Hilde lite irriterat när jag sa att jag inte kan klura ut vad bilden föreställer. Aldrig förr har ordet ju använts så felaktigt.

Här tittade hon på mig som om det var jag som var orimlig när jag gissade saker som kyckling och slickepinne.

Och den kanske allra svåraste innan vi avslutade hela projektet:

Slajm?!?!? Hur jag än vände och vred på den så landade jag aldrig riktigt i slajm. Så då slutade vi spela charader och bytte till gammalt hederligt memory.

Att leva med Hilde är många olika saker. Tråkigt är aldrig en av dem.

Jag tycker nästan alltid att det där steget från ledighet till vardag känns lite svårt. Å andra sidan tycker jag att steget från vardag till ledighet känns nästan lika svårt. Det är något med steget i sig självt som skaver.

Så när jag i natt, natten före jobbstarten, sov bara en och en halv timme sammanlagt var jag lite nervös. Om det är skakigt i vanliga fall – hur skulle då den här dagen bli?

Håll i dig nu: den blev bra.

På något vänster fick jag ihop hela jobbdagen och på något ännu vänstrigare vänster fick jag ihop hela hemmakvällen med familjen. Det blev en bra dag, en riktigt bra dag. Det var ett av många exempel på riktigt ren nåd.

(Om du vill maxa din läsupplevelse kan du leta fram KAJ:s låt Flaggan i topp på Spotify och spela den medan du läser den här texten.)

Vi var i bilen på väg hem från stan. Hade handlat typ mjölk och bröd och tandkräm för 199 euro. Hur är det ens möjligt? Vi hade också handlat den i särklass billigaste hockeyklubba Vasa kunde bjuda på. Vi lysnade på musiken från KAJ:s Botnia Paradise. Arvid var DJ och valde Flaggan i topp, en låt som jag inte har hört en enda gång sedan vi såg musikalen i höstas och som jag inte har tänkt på heller.

Några minuter in i låten började jag gråta. Jag förstod inte alls varför. Jag har ägnat halva mitt liv åt att försöka sluta skämmas för mina tårar och jag gör det nästan aldrig i tryggt sällskap – men när jag inte för mitt liv begriper varför jag gråter ligger skammen tydligen nära. Så jag försökte blinka bort gråten och vända bort ansiktet.

Men eftersom självreflektion är min bästa gren insåg jag efter en stund. Åtminstone delvis. Jag grät för att jag kastades tillbaka till den oktoberkväll när vi såg pjäsen på Wasa teater. När världen kändes hoppfull och ny och och tacksamheten över att vi kunde vara på teater tillsammans var enorm. När allt kändes möjligt igen.

Idag känns det… inte så hoppfullt och nytt och möjligt.

Hjälp, vad jag skulle betala mycket för ens en deciliter av känslan i oktober.

Och så grät jag också för att låttexten till Flaggan i topp i all sin enkla briljans kändes klockren för den känsla som råder i mig nu.

I stormens öga ser du klart,

i kaoset blir det uppenbart;

även mitt i mörkret finns det hopp.

Håll flaggan i topp, håll flaggan i topp

En morgondag ska gry

när solen åter stiger opp.

Håll flaggan i topp,

Våga möta rädslan – ge inte opp.

Lite så är det ju onekligen nu. Kaos och mörker. Lite svårt är det för åtminstone mig att verkligen tagga till inför en vårtermin som känns lite som magsjuka; lömsk och oförutsägbar.

Men jag tänker göra allt jag kan för att inte förlora hoppet. Och jag tänker att jag gör det bäst genom att fokusera på det jag trots allt kan och får göra och inte bara på allt som inte är möjligt. Hur glad är jag inte att vi bokade in teaterföreställningen och gick på den när vi kunde, till exempel?

Så idag kände jag stor glädje i den lilla stora stund när jag mötte Arvids kompis mamma och hund och gick en bit tillsammans ned dem längs vägen i något som påminde om solsken. Sedan bokade jag in en promenad med en god vän, för det finns inga restriktioner som förbjuder det. Och när den promenaden blev avbokad bokade jag istället in en skidtur med Hildes bästa kompis och hennes ljuvliga mor. Den skidturen får en halv av tio stavar, högst (på grund av Hilde och minus 19 grader). Men det var på något sätt så fint att den kunde bli av. Jag behöver verkligen saker som blir av just nu.

Om man får vara lite dramatisk så här på jullovets sista kväll känns det onekligen som om vi hade en värld när jullovet började och en annan värld nu. Hur världen ser ut om en månad vet vi inte – för att inte tala om hur världen ser ut när vårterminen tar slut.

Men jag fortsätter hoppas på den morgondag som ska gry. När vet ingen av oss, men den ska gry. This too shall pass.

Jag står och steker malet kött när Arvid och en av hans bästa kompisar kommer in i köket. Det är trettondag och dagen före det stora beslutet om distansundervisning ska fattas.

– Vad tycker ni? Borde vi ha distansundervisning eller inte? frågar jag efter att ha berättat om den diskussion som regeringen ska föra dagen därpå.

Arvid förordar distansundervisning, men jag betvivlar starkt att han gör det med samma motiv som Kiuru. Kompisen och jag hoppas på närundervisning. Vi är alltså två mot en. Kanske en fingervisning om fredagens beslut?

Sedan fortsätter de bygga sin koja och jag fortsätter steka mitt kött och tänker att det nog är himla lätt och tacksamt att få tycka till på en höft hemma i köket. Ha en magkänsla och gå på den. Uttala ord som väger ytterst lätt – om alls – och därför inte behöva bära något ansvar.

Jag avundas verkligen inte de människor som måste fatta beslut nu. Sällan är det lika uppenbart att beslutsfattande alltid innebär att göra människor besvikna. Folk börjar helt förståeligt bli riktigt coronatrötta och att i det skedet tvingas ta ställning och peka med hela handen… Ingen dag skulle jag vilja byta plats.

Det är människor som fattar beslut. Det är människor som verkställer beslut. Det är människor som påverkas av beslut. Det är människor som lider av beslut och som kroknar av beslut.

Låt oss alla försöka minnas det. Att vi alla är människor. Bara människor. Låt oss försöka vara snälla mot varandra och lita på att människor fortsättningsvis i regel gör sitt allra bästa. Också när de gör på ett helt annat sätt än vi själva tycker att de borde göra när vi steker vårt malda kött.

Vi tar hand om varandra, va? Det blir bättre.