Jag skulle ut på telefonpromenad med en vän.

– Jag fixar charaderlappar medan du är borta! ropade Hilde när jag var på väg ut.

För sådan är hon. En idérik fixare.

När jag kom tillbaka hem hade hon mycket riktigt fyllt en liten hink med ett fyrtiotal lappar på vilka hon hade ritat det som man sedan skulle förevisa i charadern.

De första lapparna gick bra. Bilder som var lätta att tolka och lätta att visa i charader:

Det kändes lovande. Som om vi hade något som påminde om kontroll över charadersituationen.

Men sedan steg svårighetsgraden med tretusen procent och kontrollen var lååångt borta.

– Det är ju bajs, sa Hilde lite irriterat när jag sa att jag inte kan klura ut vad bilden föreställer. Aldrig förr har ordet ju använts så felaktigt.

Här tittade hon på mig som om det var jag som var orimlig när jag gissade saker som kyckling och slickepinne.

Och den kanske allra svåraste innan vi avslutade hela projektet:

Slajm?!?!? Hur jag än vände och vred på den så landade jag aldrig riktigt i slajm. Så då slutade vi spela charader och bytte till gammalt hederligt memory.

Att leva med Hilde är många olika saker. Tråkigt är aldrig en av dem.