(Om du vill maxa din läsupplevelse kan du leta fram KAJ:s låt Flaggan i topp på Spotify och spela den medan du läser den här texten.)

Vi var i bilen på väg hem från stan. Hade handlat typ mjölk och bröd och tandkräm för 199 euro. Hur är det ens möjligt? Vi hade också handlat den i särklass billigaste hockeyklubba Vasa kunde bjuda på. Vi lysnade på musiken från KAJ:s Botnia Paradise. Arvid var DJ och valde Flaggan i topp, en låt som jag inte har hört en enda gång sedan vi såg musikalen i höstas och som jag inte har tänkt på heller.

Några minuter in i låten började jag gråta. Jag förstod inte alls varför. Jag har ägnat halva mitt liv åt att försöka sluta skämmas för mina tårar och jag gör det nästan aldrig i tryggt sällskap – men när jag inte för mitt liv begriper varför jag gråter ligger skammen tydligen nära. Så jag försökte blinka bort gråten och vända bort ansiktet.

Men eftersom självreflektion är min bästa gren insåg jag efter en stund. Åtminstone delvis. Jag grät för att jag kastades tillbaka till den oktoberkväll när vi såg pjäsen på Wasa teater. När världen kändes hoppfull och ny och och tacksamheten över att vi kunde vara på teater tillsammans var enorm. När allt kändes möjligt igen.

Idag känns det… inte så hoppfullt och nytt och möjligt.

Hjälp, vad jag skulle betala mycket för ens en deciliter av känslan i oktober.

Och så grät jag också för att låttexten till Flaggan i topp i all sin enkla briljans kändes klockren för den känsla som råder i mig nu.

I stormens öga ser du klart,

i kaoset blir det uppenbart;

även mitt i mörkret finns det hopp.

Håll flaggan i topp, håll flaggan i topp

En morgondag ska gry

när solen åter stiger opp.

Håll flaggan i topp,

Våga möta rädslan – ge inte opp.

Lite så är det ju onekligen nu. Kaos och mörker. Lite svårt är det för åtminstone mig att verkligen tagga till inför en vårtermin som känns lite som magsjuka; lömsk och oförutsägbar.

Men jag tänker göra allt jag kan för att inte förlora hoppet. Och jag tänker att jag gör det bäst genom att fokusera på det jag trots allt kan och får göra och inte bara på allt som inte är möjligt. Hur glad är jag inte att vi bokade in teaterföreställningen och gick på den när vi kunde, till exempel?

Så idag kände jag stor glädje i den lilla stora stund när jag mötte Arvids kompis mamma och hund och gick en bit tillsammans ned dem längs vägen i något som påminde om solsken. Sedan bokade jag in en promenad med en god vän, för det finns inga restriktioner som förbjuder det. Och när den promenaden blev avbokad bokade jag istället in en skidtur med Hildes bästa kompis och hennes ljuvliga mor. Den skidturen får en halv av tio stavar, högst (på grund av Hilde och minus 19 grader). Men det var på något sätt så fint att den kunde bli av. Jag behöver verkligen saker som blir av just nu.

Om man får vara lite dramatisk så här på jullovets sista kväll känns det onekligen som om vi hade en värld när jullovet började och en annan värld nu. Hur världen ser ut om en månad vet vi inte – för att inte tala om hur världen ser ut när vårterminen tar slut.

Men jag fortsätter hoppas på den morgondag som ska gry. När vet ingen av oss, men den ska gry. This too shall pass.