Jag står och steker malet kött när Arvid och en av hans bästa kompisar kommer in i köket. Det är trettondag och dagen före det stora beslutet om distansundervisning ska fattas.

– Vad tycker ni? Borde vi ha distansundervisning eller inte? frågar jag efter att ha berättat om den diskussion som regeringen ska föra dagen därpå.

Arvid förordar distansundervisning, men jag betvivlar starkt att han gör det med samma motiv som Kiuru. Kompisen och jag hoppas på närundervisning. Vi är alltså två mot en. Kanske en fingervisning om fredagens beslut?

Sedan fortsätter de bygga sin koja och jag fortsätter steka mitt kött och tänker att det nog är himla lätt och tacksamt att få tycka till på en höft hemma i köket. Ha en magkänsla och gå på den. Uttala ord som väger ytterst lätt – om alls – och därför inte behöva bära något ansvar.

Jag avundas verkligen inte de människor som måste fatta beslut nu. Sällan är det lika uppenbart att beslutsfattande alltid innebär att göra människor besvikna. Folk börjar helt förståeligt bli riktigt coronatrötta och att i det skedet tvingas ta ställning och peka med hela handen… Ingen dag skulle jag vilja byta plats.

Det är människor som fattar beslut. Det är människor som verkställer beslut. Det är människor som påverkas av beslut. Det är människor som lider av beslut och som kroknar av beslut.

Låt oss alla försöka minnas det. Att vi alla är människor. Bara människor. Låt oss försöka vara snälla mot varandra och lita på att människor fortsättningsvis i regel gör sitt allra bästa. Också när de gör på ett helt annat sätt än vi själva tycker att de borde göra när vi steker vårt malda kött.

Vi tar hand om varandra, va? Det blir bättre.