Av alla helt ofarliga sjukdomar är magsjuka den värsta. Den är liksom lömsk och oförutsägbar och bara allmänt äcklig. Så när Hilde kastade upp igår på kvällen var fröjden rätt långt borta.

Samtidigt; när jag satt där på hennes sängkant och strök henne över ryggen hade jag sinnesnärvaro nog att kunna fokusera på det helt avgörande faktumet att det här ändå är helt ofarligt. Jag tänkte på alla de föräldrar som tvingas torka upp efter kräkningar som beror på farliga sjukdomar. Min egen smärta blev onekligen mindre.

Det går inte alltid att ha alla perspektiv. Om fler än Hilde blir sjuka här hos oss kommer jag helt säkert inte att vara lika sinnesnärvarande och om jag själv blir magsjuk lär jag falla in i en rätt oattraktiv självömkan. Men alla gånger jag bara förmår ha perspektiv så vill jag klamra fast vid dem. För de gör verkligen en skillnad. Ibland hela skillnaden.

Hon är en tapper liten magsjukling. Och så gullig också i en sådan här mer stillsam version. Men oj så vi längtar efter att få tillbaka vår viljestarka och energiska Hild.