Eftersom Ingrid är lite varmare än vanligt fick jag vara hemma i kväll. Egentligen satt det ganska bra mitt i denna stressiga vecka, även om jag sörjer de människomöten som uteblev.

En god sak är att jag därför hinner göra saker som länge bara blivit ogjorda. Som att publicera foton från fordon tid. Här kommer några bilder från Ingrids dop.

När Ingrid var två veckor och sex dagar blev hon medlem i Guds familj. Vi hade dopet i mitt dåvarande barndomshem.

Redan då hade min vackra dotter en intensiv blick. Och redan då älskade jag henne så innerligt mycket.

Vi firade dop med godis, mammas bullar och alla möjliga andra läckerheter.

Ingrid firade dop med att spy över hela sin mamma. Fadder Daniel bistod med trasa eftersom vi var mitt i ceremonin.

Min syster Emma läste med sin ljuva stämma. Snygg är hon också.

I perioder fick Ingrid ha en lugnande napp. Det var lugnast så för alla.

Ingrid med sina gudföräldrar, våra bästa vänner Rebecka och Daniel. Fint det där med hur dopbarn sover genom sin fest.

Foto: Min moster Brita Audas

Jag är hemma med sjukt barn. Sjuklingen på bilden kunde lätt lura i mig att hon är allfeles frisk.

Location:Eliel Saarinens väg,Helsingfors,Finland

I morse när jag gick till jobbet tänkte jag att det var länge sedan Ingrid var sjuk. Hon har varit förkyld och snorig mest jämt under de senaste månaderna, men ett ordentligt sjukdomsfall har vi klarat oss utan i tre-fyra veckor nu. Tills i dag då. Nu är hon sjuk. I feber. Men likväl är hon en tapper soldat som ger sitt allt trots en förhöjd temperatur. Så söt och så fin. Och varm.

Är det inte konstigt att det finns så lite att säga när det händer så mycket?

Är det inte konstigt att det finns så lite att säga när det händer så mycket?

Kvinnan i mitt liv (bilden ovan) och jag idkade friluftsliv.

Som bäst utsätter hon mig och framför allt sin far för grov, nattlig behandling. Jag utnyttjar läget och skapar en ny blogg som är mera praktisk för min telefon.

Det är SÅ mycket nu. Tänk att det fanns en tid i mitt liv när jag kände mig viktig om jag hela tiden var på väg någonstans, om jag hela tiden var lite stressad och hela tiden mycket upptagen. Numera känner jag mig bara på minus när det blir så här. Jag känner att min planering är värdelös och att mina prioriteringar är om möjligt ännu sämre. Usch.

Det är SÅ mycket nu. Tänk att det fanns en tid i mitt liv när jag kände mig viktig om jag hela tiden var på väg någonstans, om jag hela tiden var lite stressad och hela tiden mycket upptagen. Numera känner jag mig bara på minus när det blir så här. Jag känner att min planering är värdelös och att mina prioriteringar är om möjligt ännu sämre. Usch.

Hälsningar från en värld där arbetet aldrig tar slut. Jag hinner knappt möta mina egna basbehov. Dotterns går före. Och så allt detta jobb som hopar sig så där lämpligt andra veckan i februari. Jag misströstar icke, men det är mycket nu.

Att någon annan förstår sötheten i ens eget barn är stort. I dag i kyrkan hörde jag tre olika människor (oberoende varandra) använda orden ”världens sötaste” alternativt ”sötast i världen” om mitt barn. Jag tog till mig. Speciellt med tanke på att hon var i kyrkan iklädd endast tröja och strumpbyxor. Då kan man behöva en kick för självförtroendet. Den kan hon behöva också med tanke på att hon i dag vinkade hejdå till sin älskade moster. Ingrid blev så ledsen när mostern åkte iväg med tåget. Sanni, Sanni, ropade/grät hon på ett sätt som vittnade om sorg, ilska och besvikelse. Samt förvåning.