Stegrig och hostig och snörvlig och sällsynt halssjuk har jag firat denna söndag. Jag har inte ens registretat att det är alla hjärtans dag. Har ibland lite svårt att tro att det är så där som på film – att de som inte har en partner tycker att det här är den värsta dagen på året. Jag som har en partner märker ju inte ens att dagen kommer eller går. Å andra sidan är jag antagligen den mest oromantiska människa jag vet. Nu ska vi fira denna storslagna högtidsdag med mysbyxor, skidskytte och chipsrester från gårkvällen.

Som barn slogs jag ofta av en tanke. Tänk om jag bara drömmer allt det här. Tänk om det som jag tror är mitt liv egentligen bara är en väldigt, väldigt lång dröm. Tänk om de drömmar jag tror är drömmar egentligen bara är drömmar i en dröm. Tänk om den människa jag tror att jag är egentligen inte finns. Tänk om jag egentligen är någon helt annan.

Den tanken slår mig aldrig numera. Men om den skulle göra det skulle min reaktion vara densamma.

Jag skulle vara ledsen över att det liv jag lever inte är på riktigt. Det liv jag lever är inte alltid bra. Det är inte alltid lätt. Jag själv är sällan bra. Och sällan rätt. Men mitt liv är sant. Och jag är sann. Och det är ändå bättre än den godaste dröm.

Jag skulle vara ledsen.

Det finns något generationsöverskridande med facebook. På ett positivt sätt. Själv blir jag lite lycklig varje gång jag ser att min 11-åriga syster har kontakt med min morfars 85-åriga bror. De skriver och kommenterar på varandras walls som om ingen av dem någonsin skulle ha gjort annat. Härligt.

Det fanns bättre fotografer än jag på festen i går som tog betydligt snyggare bilder. Ta del.

För övrigt kan jag konstatera att svenska folket än en gång skickade rätt bidrag vidare till Globen. För andra gången i rad blev det bidragen jag både hoppades på och trodde på. Jag borde börja satsa pengar på det här. Men jag antar att mina favoriter alltid är lågoddsare. På inget sätt är jag känd för att ha en avancerad eller förfinad musiksmak.

Jag undrar om min krasslighet påverkar mitt omdöme eller om kvällens deltävling i Melodifestivalen faktiskt är betydligt sämre än förra veckans. Jag bloggar ju under bästa sändningstid. Så ska det egentligen inte vara.

Jag undrar om min krasslighet påverkar mitt omdöme eller om kvällens deltävling i Melodifestivalen faktiskt är betydligt sämre än förra veckans. Jag bloggar ju under bästa sändningstid. Så ska det egentligen inte vara.

Inte ett, inte två utan tre omtyckta Mumintroll skulle Ingrid ha med sig på eftermiddagsvilan i dag.

Här inser hon att det blir svårt att bära dem. Och så ber hon sin mamma om hjälp.

Världen, åtminstone bloggvärlden, är konstig ibland. 694 människor (still counting) har kommenterat ett inlägg på kissies blogg där hon bara skriver att hon inte vågar visa sitt nyfärgade hår. Det fascinerar mig på något sätt.

1980 var ett gott år. Då föddes min man. Samma år föddes också en annan för mig mycket viktig man, en av mina allra bästa vänner Daniel. I går firade vi honom med en överraskningsfest i äkta 80-talsstil. Eller så äkta som det nu blir när de flesta deltagarna var bara barn på det ljuva 80-talet.

Eftersom jag agerade programvärd och eftersom jag också hade Inksie på armen större delen av kvällen så hann jag inte fota lika mycket som jag hade önskat. Så blir det ibland. Håll till godo!

En del av kalasgästerna. Majoriteten var från Helsingfors. Två bilar kom från Åbo. Och två bilar kom från Österbotten. Ljuvligt!

Kalasbarnet och hans läckra hustru (som också är min bästis och min prästfru-kollega).

I något skede bar Toffi in sumodräkter och folket älskade. Daniel fick och gav stryk i japansk anda.

Fredrik (han i rosa) agerade domare.

Det var lätt att vara glad.

Hemma igen försökte jag tappert föreviga min egen outfit. Det gick väl så där, men ni förstår vartåt det lutade.

– Ditt hår ser väldigt 80-tal ut, sa en av kalasgästerna (håret har lugnat sig på bilden ovan i jämförelse med hur det var i början av kvällen).
Jag vet inte hur jag ska ta det. Eftersom jag gick hem från jobbet 17.30 och skulle vara på festplatsen 18.00 fanns ingen tid för att kräppa håret. Jag hann bara blöta håret och gick på festen helt naturell.

I dag har jag följaktligen två saker att fundera på.
1. Ska jag sörja att jag inte fick vara annat än barn på 80-talet? I en tid när det var okej att vara mera vild än tam i kalufsen?
2. Eller ska jag vara glad att jag får vara annat än barn på 2000-talet? I en tid när plattången är var mans egendom.

Eftersom jag inte kan ändra på mitt födelseår lutar det åt nr 2. Jag gläds över min plattång. Och över det faktum att jag slipper lätt undan när det är 80-talsfest.

I morgon ska jag förklara varför jag i dag går till sängs nästan ovanligt förnöjd och tacksam. Nu ska jag bara göra det.