Jag har skoskav av ballerinaskor. Jag har premiärlunchat på uteservering. Jag har ätit glass sittandes på en trappa utomhus lekandes att jag var tretton. Jag tror att sommaren är nära nu.

Under de senaste dagarna har jag tänkt många tankar, fällt många tårar och bett många böner. Väldigt lite för min egen skull, väldigt mycket för en människa väldigt nära. Jag har inte varit nästan för lycklig. Om du undrar var jag har varit. Vad jag har varit. Det skulle vara trevligt om någon har undrat, och kanske till och med saknat. Men sådant får man väl inte säga högt.

 

Spridda iakttagelser från dagarna som gått:

 

1. Sedan vi flyttade till republikens huvudstad ser jag harar och ekorrar oftare än någonsin förr i mitt liv. Det hade jag aldrig trott eller förväntat mig eller hoppats på.

 

2. På morsdagsmorgon bakade jag örfilar från scratch. I kväll har jag bakat grahamsemlor. Också från scratch. Ja. Alla hanterar vi motgångar på vårt sätt.

 

3. Förra veckan började jag för andra gången läsa en bok som varit undergörande för några människor jag beundrar och respekterar. Och jag känner nästan ingenting. Jag vet inte om det beror på min enorma mognad eller min enorma brist på mognad.

 

4. Det känns som om det kommer ishockey-VM nästan hela tiden.

 

5. Min dotter pratar med sin träanka på hjul på ett alldeles speciellt sätt. Hon lägger huvudet på sned och säger att den är så gullig och söt och ska komma och byta blöja. Jag undrar om jag pratar så med henne och blir både rörd och rädd (det är tydligen möjligt).

Jag har en känsla av att jag är mig själv igen imorgon. Den här dagen har onekligen varit till hjälp. Vänner är nog bland det bästa jordelivet har att erbjuda.

Jag har en känsla av att jag är mig själv igen imorgon. Den här dagen har onekligen varit till hjälp. Vänner är nog bland det bästa jordelivet har att erbjuda.

Det har milt uttryckt förekommit gladare och lättare dagar än den här. Ganska många till och med. Bara under veckan som gick. Trots att den inte var någon höjdare.

Jag har fått mitt livs första självtillverkade morsdagspresenter. Jag är mest rörd av dotterns oändliga stolthet över sina verk.

Jag har just talat en timme med en god vän på telefon. En god vän som också är en syster. Jag känner mig lite lycklig över att hon finns i mitt liv. Lycklig är jag också över två bitar pannkaka i magen och mannen i mysbyxor på soffan. Och för stunden kanske allra mest över det faktum att helgen ser harmonisk ut. Och lite för att en människa i dag märkte DIREKT att jag hade färgat håret.

Trots en god natt kan man vara lite morgontrött. De tre senaste tuttfria veckorna har ju nattsömnen varit så där.

Trots en god natt kan man vara lite morgontrött. De tre senaste tuttfria veckorna har ju nattsömnen varit så där.

Den här veckan skulle bli lugn. Vi skulle ha nästan ingenting alls att göra. Jag slår hjälplöst ut armarna och säger som min systerdotter brukar säga (med lite östeuropeisk accent): Vad händer?

 

Något av det värsta jag vet är en känsla av att omständigheter och tillfälligheter och livet självt bara drabbar en. En känsla av att man inte rår över sin egen tillvaro på någon nivå. Nu är det inte så farligt när det handlar om en enda vecka som blir radikalt annorlunda än den skulle bli enligt ursprungsplanen. Men jag skulle gå sönder om jag nu utvärderade mitt liv och kände att jag inte har valt något av det som är mitt liv. Varför bor vi här? Varför jobbar du med det där? Varför jobbar jag med det här? Varför seglar vi inte? Ni vet, sådana frågor.

 

Jag tror att en delorsak till att vi flyttade hit var min rädsla för den känslan. Att redan ha återvänt till hemtrakterna efter studieåren och sedan flytta bort igen var ett väldigt medvetet val. Det var verkligen inte att bara bli någonstans. Och det har fungerat. Trots att den här veckan blev annorlunda än jag hade tänkt så har jag frid och fred med tillvaron. Jag vet att vi vill vara här. Det inte bara blev så.