Här skulle jag kunna skriva ett blogginlägg om att vi också i natt har vakat med Ingrid i över en timme, sådär mellan 1.58 och 3.07. Jag vet inte med dig, men om jag ska jobba 8.15 morgonen därpå sover jag helst den tiden. Det betyder att vi vakat en timme fem nätter i rad nu och att det börjar kännas uttjatat och trist. Det betyder också att hennes nätter blir för korta till och med med hennes absurda mått mätt och att morgnarna är en kamp för alla inblandade. Det betyder också att hon somnar på dagen trots att hon inte borde ägna sig åt dylik verksamhet och att läggdags är en ännu segare historia än vanligt. Och då är vi ju inte precis bortskämda med att hon somnar på en kvart eller en halvtimme eller ens en timme. 1,5-2 timmar är det där som det brukar ta och det som vi alla tre pallar med. Men igår tog det tre. Igen. Och vi börjar kunna det nu.

Ja. Inte vet jag. Vår dotter är kvällsmänniska om inte nattuggla. Hon sov i regel så oerhört bra hela sommaren då hon fick följa sin egen rytm. Den dryga vecka som gått har varit ett skämt. Ett sorgligt skämt. Och jag kan inte låta bli att tycka att det är lite trist. Och jag kan inte låta bli att tycka synd om den finaste Ingriden som inleder varenda morgon med att säga att hon vill sova lite mera. Och jag kan inte låta bli att oroa mig för hur det ska gå om det här inte ordnar sig nu fort före vi får vår bebis. Tanken på att mata en bebis på natten och mellan de passen vaka med en fyraåring känns allt annat än lockande.

Ja, jag skulle kunna skriva ett sådant blogginlägg. Ett som andas ömkan och självömkan och hopplöshet och modlöshet och hjälplöshet och rådlöshet och trötthet och icke-tro på framtiden. Och varje ord skulle vara alldeles sant.

Jag som någon gång kläckt ur mig att jag är som gjord för slutet av graviditeter googlar nu foglossning så fort jag bara hinner och skjuter rygg som en katt när det bara finns någon slags rimlig möjlighet till dylik verksamhet. Jag ska aldrig påstå att jag är som gjord för någonting som jag gjort bara en gång och helt utan egen förtjänst.

Vad ska man göra åt det här eländet?

som hon kallar sig själv numera.

Vid frukosten imorse hittade Ingrid en nyckelpiga på klänningsfållen och hon gav den genast ofantligt mycket kärlek. Och sa saker som att hon vill att den ska vara hos oss alltid. Jag insåg att detta skulle bli dagen då Ingrid fick inse några hårda sanningar om jordelivets ändlighet och sa att nyckelpigor sällan lever länge. Jag tror att jag till och med sa att den antagligen skulle stryka med innan lunch.

Hård mor som jag är.

När vi åkte på söndagsvisit vid två-tiden var nyckelpigan så slö att jag hade kunnat satsa halca vår lägenhet på att den var död. Men i Ingrids värld är en död nyckelpiga många gånger bättre än ingen nyckelpiga och hon var på inget sätt främmande för att förvara kroppen i sitt rum så den fick stanna. Åtminstone medan vingar borta.

När vi kom hem klockan sex levde nyckelpigan fortfarande. Ingrids glädje visste inga gränser samtidigt som hon nog aldrig tvivlat på sitt husdjurs livsvilja. Så jag gjorde det enda rätta och började googla fraser som ‘mat för nyckelpigor’ och ‘nyckelpiga som husdjur’. Och sedan rörde jag ihop sockervatten samt doppade/dränkte russin i vatten och serverade den lilla varelsen. Och den sökte sig till russinen och blev märkbart piggare på livet. Jag och Ingrid gick ut på gården och letade efter de blad som såg mest blaslössdrabbade ut och gav också dem som delikatess åt nyckelpigan. Och den gillade igen. Och vi gillade att den gillade. Aldrig hade jag trott att det skulle vara så spännande att förse en nyckelpiga med förnödenheter.

Så nu är vi två som blir väldigt ledsna imorgon om nyckelpigan inte klarar natten. Och jag tänker ju att den inte gör det. Ingrid har fortfarande ett annat perspektiv och en större tro. Hon har talat om att vi snart är fem i familjen och att det blir så roligt när lillasyster eller lillebror får träffa nyckelpigan. Ajdå.

Jag funderar på att köpa en hamster åt henne imorgon. Är det förnuftigt?

En av många goda saker med att ha inneboende är de överraskningar som de ibland kan bjuda på. Idag vaknade jag till ett ljud jag aldrig annars vaknar till; stilla, mysigt skramlande i köket. Och när jag en kvart senare steg upp möttes jag av lyxfrukost i vårt eget vardagsrum. Wow! Hur vi ska kunna återgå till en vardag utan Eva och Benji är en svår fråga som åtminstone jag inte kan svara på.

Idag påmindes jag plötsligt om sämre tider. Om de tiderna när jag som mammaledig suktade så innerligt efter tid för mig själv att jag alltid ville föra butiksvagnen tillbaka när vi packat kassarna i bilen. Den knappa minuten i ensamhet och tystnad stillade behovet. Så sorgligt. Och jag liksom välkomnar det.

Fredrik är på vift. På arbetsrelaterad vift. Och jag fascineras av hur mycket jag saknar honom. I början av vår tid tillsammans trodde jag att saknaden i samband med nätter ifrån varandra skulle avta med tiden, men jag tycker det blir bara värre med åren. Ju längre tid vi varit varandras, ju mera ett har vi blivit och ju halvare är vi utan varandra.

Tack och lov har vi människor boende hos oss just den här veckan, det begränsar ändå både ensamheten och saknaden. Och vilka människor sedan!

Idag när jag satt mig i bilen efter att ha pussat och kramat Ingrid hejdå på dagis kom de. Tårarna och den akuta sorgen. Jag ville inte lämna henne där, jag ville inte till jobbet, jag ville bara vara med henne hela dagen. Och jag kände att det är så länge så länge så länge kvar tills jag blir mammaledig och vi kan göra som vi vill med dagis, känna efter och agera på känsla.

Bara ett par timmar senare har jag startat läsårets första kurs och jag känner akut sorg igen. Men den här gången för att jag snart kommer att lämna det jobb som jag älskar så mycket och tycker så mycket om. Jag kände att det är så nära så nära så nära tills jag blir mammaledig och inte längre får göra det jag allra helst gör på dagarna.

Ja. Jag blir mera och mera övertygad om att mina känslor nog går lite ovanligt mycket upp och ner. Men de landade ju trots allt på en bra plats. Mycket bra till och med. För visst är det härligt att snart få vara mammaledig. Och lika härligt är det att få njuta ordentligt av tiden fram till det.