Jag tror att jag behövde en tonåring. Jag tror att hon behövde en vuxen. Vi fick varandra för tolv år sedan och vi har liksom aldrig släppt taget.

Saara. Hon är så vacker att man bara baxnar och ändå faller den yttre skönheten platt mot den inre. Hennes hjärta är enormt. Hon är innerlig och sprudlande. Hon firar livet mer än någon annan jag vet och ser det stora i det lilla varje dag.

Igår gifte hon sig med sin Robert och vi fick vara med. Det var så fint. Så väldigt fint. När hon på festen igår sa att hon inte skulle vara den hon är utan mig och Fredrik så hade jag nästan svårt att tro det. Samtidigt är det typ det finaste jag hört och jag har inte råd att inte ta det till mig.

Störst av allt är kärleken.

Jag vet att jag är en svag bloggare just nu. Jag har två ursäkter. Två bra.

1. Jag jobbar jättemycket. Sedan jag jobbade som lärare sist har gymnasiet fått ny läroplan och nytt läromedel och i min nya skola gäller nya digitala verktyg och nya system. Jag känner mig som en nyutexaminerad lärare när jag sitter och planerar lektioner eller läser elevtexter sent på kvällarna, men det är läget nu.

2. Det enda jag egentligen vill skriva om är mitt nya jobb. För jag tycker det är så ofantligt roligt och jag kan inte riktigt fatta att jag faktiskt får vara i just den här skolan nu. Så jag vill egentligen skriva bara om det, samtidigt som jag inser att andra knappast vill läsa bara om det.

Men vet en sak – jag vill egentligen skriva om det varje dag.

Och så tycker jag att Sanna Marin är rätt härlig. Kanske ännu härligare idag än igår. Faktiskt.

Inte heller i år blev det några bilder på sommarbruna barn med stora ryggsäckar. Jag undrar om det någonsin blir någon sådan bild.

Men också här kom kvällen före skolstart. Alla var vakna alldeles för länge och när jag läste för Arvid i hans rum kom en pyjamasklädd Hilde intassande. Hon klättrade upp i storebrors säng och gav honom en stor kram.

– Arvid, du behöver inte vara nervös för imorgon. Jag finns ju också där i skolan nu.

Och världens bästa storebror svarade som om han hade facit framför sig.

– Tack, Hilde. Det känns bra.

Att vara fem år gammal och gå i förskolan och få känna att man är någon annans trygga punkt… Tänk att han gav henne det.

De är så bra tillsammans.

(Om de är mätta och belåtna och utvilade. Om inte så är de stundvis riktigt dåliga tillsammans.)

Jag vet att det finns tonårsföräldrar som inte alls känner sina barns kompisar. Och säkert finns det ännu fler som inte alls känner sina barns kompisars föräldrar.

Just nu är jag verkligen inte den tonårsföräldern. Och jag är så tacksam för det.

Hela den här helgen har jag fått dela hus, bil och turer till godisaffären med Ingrid, några av hennes bästa kompisar och deras föräldrar. Så härliga typer! Vi har sovit lite och skrattat mycket. Pratat massor och avverkat en hel del FM-grenar. Skrattat ännu mera och hejat oss hesa på varandras barn.

Så värdefullt. Att få lära känna hennes kompisar och deras föräldrar och syskon. Så sanslöst värdefullt.

Bland de fina föräldrar som jag fått hänga med den här helgen sticker en ut på ett särskilt sätt. Han som har hjälpt våra flickor att komma dit de är idag. Han som hoppas på dem och tror på dem men som alltid ser människan först och idrottaren sedan. Han som får dem att skratta varje gång de ses och som lyckas utmana utan att pressa. Han som kan läsa dem och vet vad de behöver i just den stunden. Han som är tryggheten och lugnet i tränargestalt.

Stefan borde klonas. Men i väntan på att det är möjligt är jag glad och tacksam för att just vi får ha originalet i Ingrids och vårt liv.

Vilken helg! Vilket minne!

Den här bilden är fem år gammal. Flickan på bilden har för någon vecka insett att hon är ganska snabb. Hon kom hem från skolan en dag och berättade att hon var bäst i klassen på 600 meter och längd. Och näst bäst på 60 meter. På bilden har hon deltagit i skolmästerskapen i Helsingfors och fått sina första medaljer.

Hon var så stolt. Med rätta.

Idag har flickan på bilden gjort junior-FM-debut. Efter en rätt kämpig och motig säsong som präglats av sjuka knän och svåra nerver så klarade hon kvalgränsen på 100 meter och fick idag ställa sig på startlinjen med sina vänner. Att hon dessutom klarade kvalgränsen i längd efter en liten längdpaus på elva månader var osannolikt men osannolikt härligt. Men vilken resa hit det har varit.

Jag är så stolt. Med rätta.

Jag har gjort hundratals skolbesök under de senaste tre åren. Jag har träffat tusentals elever. Och det har varit jätteroligt och det har varit jättegivande, men det har inte varit samma sak. Som att ha egna studerande.

Idag var det äntligen samma sak igen. Jag fick träffa min första egna grupp studerande i min nya skola. Jag hade höga förväntningar och då finns det ju alltid en risk. Men verkligheten överträffade alla de förväntningarna.

Hjälp, så roligt det var. Hjälp, så jag har saknat det här.

Nog visste jag ju att jag har längtat tillbaka, men jag visste nog inte hur mycket jag har längtat.

Det var samma sak. Äntligen. Min bästa sak. Om jag är en fisk är det här mitt vatten. Nu vill jag bara simma igen.

I den bästa av världar skulle jag ha varit i Ilmajoki på Arvids fotbollsmatch ikväll. I den näst bästa på konstens natt i Vasa. Eller gjort något annat roligt.

Men i den här verkliga världen har den här veckan varit fantastiskt rolig men fantastiskt intensiv och den är allt annat än slut. Så jag valde moget att bara vara hemma. Planerade lektion. Hämtade Hilde från en kompis och satt en liten stund på en av de verandor jag helst sitter på.

Vi kom hem igen tio före nio, jag och min Hild. Båda lika trötta. Klockan nio började kvällens välgörenhetskonsert i kyrkan och för oss var det inte det minsta vettigt att gå dit. Vi skulle ju bara vara hemma.

Men ibland är det minst vettiga det mest vettiga. Så vi gick på konsert. Kom lite för sent. Hann höra två låtar innan Hilde m bestämt meddelade att hon var jättehungrig. Jag sa att vi kan gå hem, men hon meddelade lika bestämt att hon vill höra alla låtar. Hon älskade konserten. Lyssnade andäktigt. Så vi hörde alla låtar. Alla berörande, proffsigt framförda och genomtänkta låtar.

Mitt i den här veckan där ingenting mer rymdes fick jag en ljuvlig aftontimme i vår kyrkobänk. En försmak av himlen själv. En påminnelse om hur små vi är och hur skönt det är. En frid, en ro, ett lugn.

Exakt vad jag behövde.

Nu kallar verkligheten igen. Klockan är elva på kvällen och absolut ingen sover och imorgon ska min väska vara packad tidigt och jag själv vara på väg mot ännu en första gång… Men verkligheten känns på något sätt mjukare nu. Trots att den är verkligt verklig. En timme i vår kyrkobänk gav det.

Det var några veckor i våras som mest bestod av sista gånger. De sista gångerna avlöste varandra i ett tempo som skulle vara hisnande också för en mindre känslig själ än min.

Nu är det några veckor som mest består av första gånger. De första gångerna avlöser varandra i ett tempo som är hisnande för en själ som min. Men mest av allt hisnande härligt.

Det finns mycket att säga, men det snurrar för mycket just nu för att mycket ska kunna sägas. Så i just den här stunden säger jag bara att det nog finns en särskild plats i himlen för kolleger som tar emot nya kolleger med öppna armar, enorm värme och enormt tålamod.

Och att det finns en lika särskild himlaplats för gamla kolleger som kom att bli vänner och som man kan ta en lång telefonpromenad med en augustikväll när allt känns nytt och pirrigt och härligt.

Det blir bra. Jag tror faktiskt att det blir jättebra.

Det vilar onekligen ett vemod över kvällar som blir mörkare och vindar som känns kyliga på ett annat sätt än vindarna gjorde för en månad sedan.

Sommaren är kort, egentligen för kort för att avskedet ska kunna ramas in av vemod. Men det är ju inte bara sommarveckorna i sig vi tar avsked av. Kanske inte ens främst dem. Kanske vi främst tar avsked av allt som varit sedan den där allra första löftesrika glimten redan i slutet av februari eller början av mars. Sommaren är inte bara de där sommarveckorna, sommaren är att vi liksom lever många månader på att det småningom blir ljusare, varmare, enklare.

Nu har vi varit i det ljusa, varma, enkla. Nu går vi småningom mot något annat.

Så visst har vemodet sin rimliga plats.

Bredvid väldigt mycket annat. Men det är en helt annan text och en helt annan kväll.

– Hej, seglarvänner, inleder trubaduren på färjan som idag tar oss mellan Umeå och Vasa.

Sedan kör han Somliga går med trasiga skor. Är man trubadur så är man.

Just den här trubaduren visar sig vara ovanligt bra, men det som händer sedan är ändå nästan osannolikt. Han sjunger nämligen Tillägnan. Och påpekar att det är sällan just den låten blir önskad.

Men just idag får vi alltså höra den. Just idag när vi firar vi adertonde bröllopsdag. Just den låt som en av mina bästa vänner sjöng på vår vigsel då det begav sig för aderton år sedan.

Det är så märkligt osannolikt. Jag fattar inte. Att vi fick den stunden mitt i en båtresa som i övrigt var… omärkligt sannolik. Trötta, gnälliga, sockerstinna och sjösjuka barn. Krydda med lite gammal hederlig otacksamhet och den nya bubblaren kostsam törst. Där har du vår båtresa. Romantiken var oss fjärran, men så fick vi vår Tillägnan.

Och det är väl just precis så här som vårt liv är nu när vi firar vår adertonde bröllopsdag och vårt äktenskap blir myndigt. Ofta är tillvaron lite krass och oromantisk. Men den har tillräckligt många stunder som glimrar till och tar oss med storm. Stunder som påminner oss om varför vi valde varandra och varför vi alla dagar vill vara vi.

Vi har varit bra på dejter på sistone. Det ska vi fortsätta vara. Vi slarvar inte med varandra. Det är jag stolt över. Vi är snälla med varandra. Det är jag tacksam för.

Aderton år. Tänk. Tack!