Barns kompisars föräldrar

Jag vet att det finns tonårsföräldrar som inte alls känner sina barns kompisar. Och säkert finns det ännu fler som inte alls känner sina barns kompisars föräldrar.

Just nu är jag verkligen inte den tonårsföräldern. Och jag är så tacksam för det.

Hela den här helgen har jag fått dela hus, bil och turer till godisaffären med Ingrid, några av hennes bästa kompisar och deras föräldrar. Så härliga typer! Vi har sovit lite och skrattat mycket. Pratat massor och avverkat en hel del FM-grenar. Skrattat ännu mera och hejat oss hesa på varandras barn.

Så värdefullt. Att få lära känna hennes kompisar och deras föräldrar och syskon. Så sanslöst värdefullt.

Bland de fina föräldrar som jag fått hänga med den här helgen sticker en ut på ett särskilt sätt. Han som har hjälpt våra flickor att komma dit de är idag. Han som hoppas på dem och tror på dem men som alltid ser människan först och idrottaren sedan. Han som får dem att skratta varje gång de ses och som lyckas utmana utan att pressa. Han som kan läsa dem och vet vad de behöver i just den stunden. Han som är tryggheten och lugnet i tränargestalt.

Stefan borde klonas. Men i väntan på att det är möjligt är jag glad och tacksam för att just vi får ha originalet i Ingrids och vårt liv.

Vilken helg! Vilket minne!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s